ADD symptom hos vuxna

Ju fler som joinar diskussionen, desto bättre. Vi kan ju erbjuda varandra stöd och bolla erfarenheter.

Hur man går vidare, det verkar vara lite olika. Jag har ringt runt lite, men vissa verkar inte fatta vad man pratar om. Det ska iallafall gå att kontakta öppenpsyk, där kan de efter bedömningssamtal remittera dig till en utredning tror jag.

Jag valde att gå privat och göra bedömning, det kommer kosta 2200 kr bara för själva bedömningen, men för mig är det värt det för att slippa vänta...

Ja, den där schemagrejen är superbra. Det gäller bara att komma ihåg att följa det. ;)

Vissa dagar är värre än andra för mig, och de senaste dagarna är riktig add-kaos kan jag säga.
Just idag är jag fenomenalt duktig på att starta tusen grejer på en gång, jag är helt hopplös. Alldeles nyss BESTÄMDE jag mig verkligen för att gå upp och skura badrummet, men först ville jag ju kolla om någon svarat i tråden, så då gick jag och satte mig här. Läste svar, sen reste jag på mig för att på nytt börja med badrummet, gick ett varv runt stolen och satte mig igen för att även SVARA i tråden.
Jag har redan hunnit avbryta mig själv typ fem gånger...
Upplever ni också att det liksom surrar eller buzzar i huvudet? På mig är det så, tankarna går runt runt runt och jag kan liksom höra ett buzzande när det är som värst.

Jag har jättelätt för att fastna i tankemönster, mycket för att jag är så glömsk.
Om jag till exempel är orolig för något, t.ex. något konstigt utslag på kroppen som jag upptäckt, så googlar jag det en lång stund, läser allt jag hittar och blir liksom riktigt påläst och lugnad över att det inte verkar vara något farligt. Sen går jag från datorn och har inom fem minuter glömt allt jag läst, blir lika orolig igen och googlar fram samma sidor och läser allt på nytt. Det är typiskt mig, jag tar in supermycket info, glömmer allt jag just läst och sen går tankarna runt i samma spår igen och jag gör om allt.
Samma i affären, jag glömmer jämt vad jag skulle handla om kommer hem med massa andra saker som jag egentligen inte behövde.

Däremot som någon skrev, så kan jag minnas onödiga grejer från barndomen, som ett kapitel ur första boken i franskan, vad min bänkgrannes mormors hund hette, vad min pappa hade på sig när vi köpte julgran år 1987, min fasters mans kusins favoritmat eller liknande saker.

Jag har också slängt mynt. Pinsamt, men sant.
Just pappershögar är ett gissel, jag hatar dem. De gör mig jättefrustrerad just för att de inte så självklart hör hemma någonstans, det är inte som att det är en hög med underkläder eller en hög med blandad frukt som man vet vart man ska lägga - det är en hopplös mix av skräp, viktiga papper och papper som på något vis kräver en åtgärd. Det där med vilka papper som ska slängas och sparas är ett gissel för mig, ena sidan säger att man ska spara alla bankpapper till exempel, men vilka är viktiga bankpapper och vilka är oviktiga? Man ska väl inte spara deras jädra reklamutskick om olika fonder o.s.v.? Eller? Återigen, svart eller vitt. Antingen slänger jag alla bankpapper, även de viktiga, eller så sparar jag alla. Det där att inte kunna sortera vilka saker som är viktiga och vilka som inte är det är verkligen svårt för mig.
Det är samma med all yttre stimuli.
Jag kan inte välja vilka känslor som ska få fäste hos mig, med resultatet att jag tar in allt. Jag brukar beskriva det som att jag är som en svamp. Läser jag om en tragedi i tidningen, eller om jag hör om en vän som råkat ut för något hemskt så är jag HELT förstörd. Det kan ta dagar, ibland veckor innan jag släpper det. Det är som att jag inte kan förstå att det egentligen inte involverar mig.

Nyligen dog en väns mamma. Jag drabbades av någon form av krisreaktion, trots att jag inte kände henne. Men genom honom kände jag sorg, och det tog mig minst en vecka eller kanske t.o.m. två innan jag kunde börja släppa det så smått. Jag tittade på våra andra gemensamma bekanta och undrade hur f-n de kunde vara normala och skratta och ena stunden visa medlidande med honom och nästa sekund börja planera utgång på kvällen. För mig var det som att jag gick in i en sorgeperiod med honom och tyckte inte det var riktigt ok att göra något roligt förrän efter en viss period hade gått. Det var naturligtvis de andra runtomkring som reagerade normalt, men jag funkar helt enkelt inte så. Känns igen?

Men vad?? Vad menade hon? Vaddå störd på ett annat sätt? Kram kram!!

Wtf? Vad ska det betyda?

Anonym (ADD), vad ledsen jag blir att höra detta. :(
Hur kan de bete sig så? Vadå finns inget att göra?
Fram med bästa terapin, bästa medicinerna, bästa psykologerna - man kan ju inte bara lämna en människa som har det så jobbigt i sticket.
Ska bli intressant att se vad de säger om mig på bedömningen eftersom vi verkar vara så lika..

KRAM

Det lät ju snarare som om hon antydde att du hade någon annan "störning" som är för mycket. Men om det var så hon menade så borde du ju ha blivit inlagd eller något, då skulle dom ju inte bara lämna dig? Jag tycker du ska ringa dit i morgon och kräva en förklaring. Men jag förstår att du gick, helt sjuk läkare ju!

Jamen det får du ABSOLUT inte göra , för du kommer få hjälp - det kommer bara gå lite trögare p.g.a. att du blev sackad av denna idiot till läkare. Vänta tills din ordinarie är tillbaka, återge vad som sades vid detta möte och så får ni reda ut det. Är säker på att ni kommer komma fram till något helt annat, mycket bättre!
Vi finns här för dig!!

Jag är samma som "anonym (oj)" vill jag bara påpeka igen så du inte blir förvirrad av mina inlägg.

Jättemärklig historia iallafall! Må inte dåligt över det här, det är läkaren det är fel på inte dig. Sådär säger man inte till en patient.