ADD symptom hos vuxna

Så bra skrivet!

Precis!!! Det känns inte som att jag behöver skriva något längre, jag kan bara göra tummen upp på det ni andra skriver för det är ofta kusligt likt det jag själv tänker..

Jag tycker att det är så lustigt ibland. När man läser om "störningar" som ADD/ADHD, Asperger och Borderline så känner man ju igen sig i nästan samtliga och uppfylla många kriterier. Jag menar, tänk om man läser på om dessa och blir så paranoid att man verkligen tror att man lider av något av dessa och börjar bete sig därefter omedvetet? 

Jag har tidigare varit helt säker på att jag haft Asperger för när jag läste symtomen kände jag att det var JAG, men sen släppte jag tanken och nu när jag har kontakt med en person som verkligen har Asperger så inser jag att det faktiskt INTE är så jag är (även om han och jag har mycket gemensamt vad gäller tankesätt och så). Sen läste jag om symtomen för Borderline och tänkte "men JAG är ju så!" eftersom jag faktiskt har reagerat som en typisk Borderlineperson väldigt ofta. Sen släppte jag den tanken när jag läste ett par historier om två olika kvinnor som led av Borderline och insåg att jag inte var sådan.

Men så har jag pratat en hel del med en vän om ADD i några dagar och kände igen mig i henne något så otroligt! Och hon kände igen sig i mig. Hon ska låta utreda sig snart också. Och sen när jag började skriva i den här tråden så känner jag mig väldigt hemma. Jag känner igen mig i er och som det verkar känner många av er igen sig i mig. Men ibland slår det mig, tänk om det bara är som jag TROR? 

Jag har helt klart blivit otroligt förvirrad av alla tankar som snurrar i mitt huvud. Har mått ganska dåligt i några dagar nu och det känns faktiskt som om min värld har blivit upp och ner... 

Jag har också tvivlat och gör så fortfarande. Jag pendlar mellan helt säker på att jag har ADHD, till att nä, jag har nog bara lite drag till att nä, jag inbillar mig väl bara. Samtidigt lämnar aldrig den där känslan mig, känslan av att något är "fel" med mig. Och jag tänker att det borde vara den känslan som räknas och att vad andra säger eller tycker inte spelar någon roll. Men oj vad svårt det är att inte låta sig påverkas. Jag får direkt "hjärnspöken" när någon ifrågasätter det jag säger, det jag 3 sekunder tidigare var bombsäker på känns plötsligt inte lika säkert längre bara p.g.a vad personen sa.

Och jag vet ju av erfarenhet att mitt omdöme kan svikta, att mitt minne ofta sviker, att jag ibland eller rätt ofta to.m feltolkar och missuppfattar och överanalyserar så det är väl egentligen inte så konstigt att man börja tvivla på sig själv. Jag vet ju att jag är konstig, att jag har rejäla brister och därför (ibland) förlitar jag mig mer på vad andra säger.
Jag brukar ju ha fel.

Men den där känslan.... den lämnar mig inte. Och problemen jag upplever försvinner inte. Jag kan heller inte "ta mig i kragen" och bara göra det jag ska. Mitt minne sviker mig jämt och ständigt.
- Jag glömmer bankomatkoden då och då,
 
- glömmer vad jag ska handla om jag inte har matlista (jag kan MAX hålla tre varor i huvudet men då måste jag rabbla dom som ett mantra medan jag går runt i butiken), 

- jag kommer aldrig ihåg mina barns personnummer när jag ska (som vid läkarbesök),

- jag får alltid problem att minnas mitt eget mobilnummer när någon frågar (jag glömmer te.x om det är 073 eller 070 jämt och ständigt),

- jag är aldrig klar på utsatt tid. Och det här är ett stort problem för mig.  

Kommer jag inte försent, kommer jag för tidigt. När jag skulle till läkaren sist var det sista sambon frågade mig innan jag stack: Vet du vart det ligger nu?
Jaaaaaadå, svarade jag självsäkert. På klockslaget som tiden var avtalad på parkerade jag bilen. Jag var alltså redan där försenad. 

Väl framme vid porten möts jag av en lapp där det står att mottagningen flyttat till ny adress f.r.om. ett visst datum. Jag blev då stående där ett tag och fick tänka efter vad det var för datum idag, om mottagningen verkligen hade flyttat än eller ej. Tur nog visste jag vart nya adressen låg men om jag inte hade vetat det hade kaos uppstått och jag hade garanterat blivit förbannad, stressad och ringt min sambo och bett om hjälp. Hade det då visat sig att adressen låg flera kvarter bort hade jag skitit i det och åkt hem igen och hela min dag hade varit totalförstörd. Men nu visste jag vart det låg och knallade dit.

Väl där hittade jag inte ens vart det låg. Jag irrade runt en stund. Och när jag väl hittat mottagningen visade det sig att jag måste anmäla mig på ett annat ställe. Sånt skapar problem för mig. Jag blir stressad, irriterrad och tycker att det är alla andras fel. Jag förbannar idioten som inte kan skylta ordentligt så att jag hittar, jag förbannar dåren som körde så sakta framför mig på vägen dit och sen blir jag irriterad på personalen i receptionen för att dom är så seeeega och långsamma. Fattar dom inte att jag har bråttom liksom?!

När jag sedan ska lämna mottagningen går jag fel och hittar inte ut. Långa korridorer med sisådär 20 likadana dörrar är ju helt värdelöst. Och det kan väl hända vemsom då och då men detta händer mig  9 av 10 ggr, så gott som jämt då jag är på ett nytt ställe, som ett sjukhus te.x. Jag har problem att ens förstå skyltarna, tycker inte att skyltningen är logisk för fem öre. Jag har problem i hissar också, att läsa av skylten där som talar om vilken våning något finns på. Jag trycker ta mig fan alltid fel. När jag gick i terapi förr om åren gick jag ju till samma mottagning 1g/vecka och man kan tycka att jag borde ha lärt mig vilken våning det låg på. Men icke. Varje gång jag kom dit var som första ggn. Och jag åkte ofta fel vill jag lova, blev skrattad åt, suckad åt för att jag tryckte på en våning men sen inte gick ur hissen för att jag upptäckte att det var fel. Ibland trodde jag det var rätt och gick ur för att sedan inse att det var fel och rusa in i hissen igen. Och varje gång jag kom dit var det likadant. 

Vad ville jag säga med detta? Ja det minns jag inte själv. Men det jag tänker på just nu är att ja, visst kan man känna igen sig i symtomen ovan och har perioder då man är mer trött än vanligt, mer disträ och stressad än vanligt. Det behöver man ju knappast ha ADHD för att uppleva. Det behöver inte bero på någon störning alls. 
Men jag vill ändå tro att normala människor har någon slags kontinutet och regelbundenhet i sina liv. Trots att dom kan virra till det för sig ibland, gå vilse på sjukhuset, glömma nycklarna någonstans så finns där den där grundtryggheten eller känslan av att ha kontroll över sin tillvaro. Dessa brister, när de uppstår, påverkar inte heller hela personens övriga liv. Om de skulle missa en buss skulle de förmodligen inte känna att hela dagen blivit förstörd, helt tappa motivationen, åka hem och gömma sig under täcket. De finns väl kanske dom som reagerar så men som inte har ADHD men jag te.x brukade reagera så i alla sådana situationer där jag misslyckades.

När jag misslyckades med något, att hinna med en buss te.x, hamnade jag som i en djup avgrund. Jag kände mig sedan misslyckad resten av dagen, surade, svor och skällde. Men dagen efter sen var det typ bortglömt. Och jag kan fortfarande glida tillbaka i detta beteende men har tack och lov mognat en hel del och agerar inte ut allt på samma sätt som jag gjorde förr. Kaoset, känslorna och tankarna finns kvar men jag lever inte ut precis allt. 

Nu har kag skrivit så pass mycket att jag tappat tråden flera ggr om, hamnat på sidospår osv och jag kan välja att antingen radera allt jag skrivit eller posta det, annars får jag ingen ordning. Jag väljer att posta! Sen börjar jag om.       

Vad fin du är!

Jag är också en sån som svär rakt ut (ofta könsord ) när sådana där saker händer. För mig är det typ normalt, alltså inget jag reflekterar över, inte förrän jag upptäcker hur alla blir tysta och glor på mig. DÅ går det liksom upp mig för vad jag precis sagt eller hojtat och så skäms jag. Nu har min 3-åring börjat ta efter och slänger också ur sig svordomar som helvete, satans, fan, jävlar och en gång sa hon f*tt*n. Det är fanimej INTE ok! Min sambo avskyr detta och jag skäms, jag skäms som fan och känner mig förstås som världens sämsta morsa  

Ang att ses. Jag tror kanske att vi alla skulle känna oss lite blyga och tillbakadragna till en början men att det skulle släppa allteftersom. Tids nog skulle man nog komma på att ja just det, alla är ju som jag här och det gör inget om man är eller säger något lite udda. Ingen skulle höja på ögonbrynen för det, om någon ens skulle komma ihåg det  
Mitt största problem vid en sådan träff skulle definitivt vara att minnas vilka ni är och era namn och det skulle jag skämmas för. Men vi kanske skulle kunna köra namnskyltar?  

Ni behöver inte känna er tvungna att läsa mina senaste inlägg. Det var mest bara babbel. Tankar som behövde komma ut.
Ska lägga mig nu och hoppas på en bättre dag imorgon.
Tack för att ni finns tjejer!

Jag tänker att det kanske skulle vara kul att träffas och göra någon aktivitet, typ gå på skansen eller nåt. Eller så krånglar det bara till det? Om det hade varit sommar hade vi ju bara kunnat träffas för en picknick i en park någonstans :)

Jag tänkte faktiskt också ikväll på att namnskyltar skulle behövas. Förmodligen ser ni inte alls ut som jag har tänkt mig.

Och jag min klant får ha dubbla namnskyltar: "Hej det är jag som är (ADD?).. och (Yrja)!"........... "Ja, just det, TS (ADD?) och inte (ADD?) i mötesplatsen!"

Still awake? Jag har ett litet möte klockan tio imorgon och kan fortfarande inte sova. Osis!!