ADD symptom hos vuxna

Nu har jag visserligen ingen diagnos än, men jag känner igen mig så VÄL i det där.
ALLA som man vågat yppa något om detta till är superskeptiska, utom just mina föräldrar och sen mest av allt min sambo som lever med mig och ser mina svårigheter varje dag - han tror mig verkligen. Mina svärföräldrar kontrade med "jamen vi är ju alla så olika, vissa tycker om att vara i tid till saker och andra kommer sent" när jag förklarade mina problem med att jag måste ha sån enorm tidsmarginal för att klara av saker eftersom jag är så dålig på planering och vilka problem jag får om planerna oförutsett ändras. De jämför med "vanliga" människor som blir lite bekymrade av små gupp i vägen medan jag själv får ångestattacker och blir jätteuppstressad över skitsaker rent ut sagt. Bara för att jag är så H09374W4LVETISKT bra på att dölja mina bekymmer och uppträda som en "normal" människa så kan människor inte ta in att jag har det svårt. Någon annan frågade; "jaha, men vad vill du få ut av en eventuell diagnos då?". Ja, vad vill jag få ut? En förklaring på mitt konstiga beteende och att jag alltid mått som jag gör och alltid haft dessa problem.
Just dessa funktionshinder är så galet stigmatiserade, människor skriver gärna under på att man är lite udda eller att man har problem, men de vill ta mig tusan inte "unna" en en diagnos, för det tycker de liksom är på modet eller nå'nting. Shit vad jag urladdar nu men jag har varit så arg och deppig på senare tid över det här, min största tröst är att min sambo verkligen "tror" mig, han är lika övertygad som jag över att detta är vad jag lider av, han har läst på en hel del och är väldigt insatt. Min mamma har också läst på och hon sa "ja, nu faller ju saker på plats..."

Hej ADD. Tråkigt att höra att du inte har "någon" som stöttar. Kanske kan vara en tröst att det nog inte är särskilt många som har någon som verkligen förstår, av den enkla anledningen att det är en förbaskat svår diagnos att förstå. Det är ju liksom inget som blöder och behöver ett plåster, eller något trasigt som en liten operation kan fixa. Och ser jag på mig själv behövde jag decenier för att fatta, och så småningom få diagnos. Man får försöka ha lite överseende med att människor runt omkring en inte är så j---a perfekta de heller. För att förstå dessa diagnoser behövs väldigt bra empati, tålamod, fantasi, ett öppet sinne och kunskap. Klarar det inte att förstå, så är det för att de är långt ifrån perfekta själva. Bara för att andra dömer dig betyder det inte att du är sämre! Bara att de är midre tolleranta än vad du är.
Dessutom har det flesta av oss fått höra om våra tillkortakommanden en stor del av våra liv. Men ärligt talat så får nog alla människor det. Det jobbigaste är nog när man inte är nöjd med sig själv eller sitt liv. Det tycker jag mig vara det största problemet efter allt jag läst. För som människor är vi ju trotts allt också väldigt uppskattade i många sammanhang pga våra goda egenskaper. Sprudlande energi, engagemang, kreativitet, problemlösningsförmåga, för att vi är ohämmade osv. Fast ofta är vi så upptagna av självkritik att vi inte märker uppskattningen vi får.

Jag har bara slöläst de senaste inläggen nu, jag har varit borta över dagen. Men jag känner igen det mesta jag läst, det där med att man måse göra någonting samtidigt helatiden. Jag sitter alltid i soffan vid datorn och äter, samtidigt som jag tittar på tv. Dock kan jag inte tex skriva på msn samtidigt utan måste ha en intressant tråd eller text att läsa undertiden. Jag sitter aldrig "som man ska". Min mamma klagade alltid på det. Det står tom i min journal. "-Namn- sitter ofta med benen under sig, eller med knäna på bordskanten" Haha!

Haha.

Jag föreslår att vi låter denna kommentar passera hyfsat obemärkt, avsändaren är givetvis enbart ute efter att provocera och det vore synd att låta honom/henne få det nöjet.

Godnatt vänner!

Ja, oj kanske har rätt, det är varmt, mysigt och bekvämt!Men hoppsan, är det så konstigt att de tom skriver det i journalen? Du också?! Och jag som trodde jag var ensam om att inte kunna sitta "korrekt" på stolen..

Hej vännen!
Om jag tänker tillbaka till mina tonår så kan jag känna igen lite av det beteendet, men det var mest i förhållanden jag höll på så. Otroligt dramatisk och ställde till problem även om det egentligen inte fanns några problem, typ för att det började bli tråkigt och jag behövde röra om lite i grytan. Sen kunde jag ångra mig, eller så var allt som bortblåst strax efter.

Blir verkligen ledsen av att höra hur du och andra i tråden mår, att ni känner att ni inte vill leva - skulle så gärna hjälpa om jag kunde, vet bara inte hur. Kan bara erbjuda stöd och säga att ni är INTE ENSAMMA i era svårigheter. Vi är alla här!!!

Jag har alltid funderat över en sak, och det är att jag är den totala motsatsen till långsint - så till den grad att jag låter mig trampas på. Jag kan bli osams med någon och verkligen sårad över vad den personen har gjort, men strax därpå har jag GLÖMT vad allt handlade om och vad personen sagt, och därmed har jag lätt för att "bli vän" igen, fastän jag vet med mig att jag blivit sårad - jag kommer bara inte ihåg hur. Det där jäkla minnet alltså, så sjukt dåligt så jag vet inte vad.
Detta märks ofta när jag och min sambo argumenterar, jag kan ha känslan av att han sagt en viss sak eller gjort en viss sak tidigare, men när han säger "ja, men säg då ett enda tillfälle då jag gjort xxx eller sagt xxxx" - då blir det helt blankt, trots att jag vet att han har gjort det.
Snurrigt.

Jag undrar om någon känner igen sig i kraftiga humörsvägningar?

Igår/Inatt var jag självmordsbenägen (Jag är deprimerad och får ångest)
grät och kunde inte sova när jag försökte och satt bara vid datorn hela dagen.
Idag är jag pigg (trots 3½timmars sömn!) effektiv och social!

När min mor skulle hämta mig innan jul från min lägenhet, så dök hon ej upp i tid.
Jag blev skitarg, och låste ytterdörren och släckte lamporna.
Mamma kom 30 min senare än överenskommet, hon plingade och knackade - och jag öppnade inte för henne.
Jag fastnade i min egen värld.
Det här höll på i 2 dagar till. Under 2 dagar ringde mina föräldrar mig flera gånger om dagen (jag svarade inte) och kom ett par gånger och knackade och ropade.

Jag är som en lysknapp, och ändrades plötsligt helt och ringde min familj!

Känner någon igen sig??

Vilken underbar dröm!

Först - Pricken läste jag också som liten och det är en av de böcker jag inte kommer glömma.

Den drömmen låter underbar, jag tror att de flesta av oss känner att den vänskap vi hittat här är något vi vill hålla fast i. Sen om det blir enbart online eller även i verkligheten vet man ju aldrig, men vänskap är vänskap och värd otroligt mycket. För att inte tala om känslan av att "höra hemma".

läser å läser alla era inlägg, ni är verkligen duktiga på att skriva och formulera er, jag är totalt värdelös på det, hinner aldrig få ner orden jag tänker därför skriver jag inte så mycket, men finns gärna med i gemenskapen lite så där utanför som vanligt

Men kom med in i gemenskapen! Skriv och utryck dig på det sätt som passar dig! Det behöver ju inte vara fullständiga meningar  En klok person sa till mig en gång: "Skriv det du KAN skriva och inte det du VILL skriva". Det tankesättet har hjälpt mig mycket eftersom jag tidigare lätt fastnade på att texten inte blev som jag ville eller hade tänkt att den skulla vara.. 

Hehe, nu fick jag en bild av hur alla här i tråden träffas och har fest och var och varannan sitter med stora kåpor och skygglappar på sig och är i sin egen värld!  

Haha, åh - ja jag vet hur det är.
Just den där känslan av hopp om att man kanske har hittat en like. för att sedan få klart för sig att det hade man minsann inte alls... Det har hänt både en och två och miljoner gånger här.

Ja, nattmat är gott!

Äter ni frukost? Jag var ju inne på det här med övernattande gäster tidigare och om vi ska ha sådana på besök så måste jag alltid fara och hadla typisk frukostmat (fil, musli, gröt, sylt, smörgås, juice etc) för sånt har vi oftast inte hemma efterom vi inte äter sån frukost i vanliga fall. Om vi äter frukost så blir det vad vi är sugna på just då och vad vi råkar ha hemma, kanske blir det stekt ägg eller fruktsmoothie eller pizzan som blivit över från kvällen innan .

Har läst igenom de sista sidorna och måste också hålla med om zappning mellan kanaler mitt i nån film, jag zappar hela tiden, orkar sällan se på en hel film. Ser oftast halva filmerna bara. Bästa med minnesvårigheten är ju att jag kan kolla på filmer måååånga gånger, för jag glömmer ju vad dom handlar om

Sen detta med att promenera. Jag hatar att promenera speciellt om jag inte har nått mål, jag e känd bland mina bekanta att jag tar typ bilen till grannen.
Måste åka bil till affären, för man vet aldrig jag måste kanske snabbt hem??  Jag skaffade hund för snart 2 år sen så nu Måste jag ju gå ut, men jag tar samma runda varje dag, å fort som tusan går jag. Hunden flyger som en vante efter å hinner knappt kissa å bajsa. :-O

Hemma så springer jag mellan kök å vardagsrum...ja verkligen springer å så åker jag typ på strumporna sista biten...hur normalt är det för en 41 åring?? Ungarna har vant sig så dom säger inte så mycket, men andra som kommer undrar vad F*n jag håller på med.

Och en sak till.....Det med att gå i affärer...puhh! hatar det om jag inte vet exakt vad jag ska ha, gör som ni. Går in i en affär gör en överblick å ser snabbt om det är nått intressant eller inte...vare sig det gäller sko/kläder/annat affärer. Hatar att gå i affärer med min mamma, hon ska vända på varenda jäkla klädesplagg å titta i ALLA affärer som finns å jag står å hoppar som en idiot å e skitirriterad å vill bara HEM! Så henne tar jag inte med så ofta.

Nu har jag plockat bort julpyntet å och ska montera ner granen....tröttnar sååå fort på julsakerna.
god fortsättning allihop!