ADD symptom hos vuxna

Förut har jag alltid anklagat honom för att inte visa tillräckligt intresse när jag pratar om något men efter att jag började "forska" i ämnet ADHD/ADD har jag förstått att "normala" människor helt enkelt bara inte blir lika ivriga och entusiastiska sådär som människor med ADHD/ADD. De går inte upp i varv på samma sätt, de kan kontrollera sig och sina tankar medan det hos mig då te.x känns som om jag måste få ut allt jag vill säga nu, nu nu. Jag är alldeles upprymd, ivrig, otålig och pratar med stor entusiasm om vad det nu är som jag plötsligt vill prata om men responsen eller gehöret från min make är liksom alltid åt det likgiltiga hållet. För MIG likgiltigt och svalt men för HONOM normalt. Och när jag frågar honom vad som är fel, varför han är så lugn, HUR han kan vara så lugn fattar han ingenting. Han däremot tycker att jag är FÖR intensiv, för mycket och att det är jag som måste lägga band på mig och inte han som måste "hettas upp". 

Igår fick jag en insikt som jag var tvungen att genast berätta för honom. Insikten handlade om en känsla av upprymdhet/otålighet, att jag mer eller mindre alltid går runt och känner det som om jag har något fantastiskt att berätta...tänk er om ni får reda på att ni nyss vunnit 50 miljoner te.x, tänk er känslan, tankarna, hur kroppen fylls av upprymdhet och ni ringer er man/sambo för att berätta den glada nyheten men det tutar upptaget och ni blir mer och mer upprymda och otåliga.... Den upprymdheten och otåligheten som nog varje "normal" människa skulle känna i ett sådant läge eller situation som jag beskrev ovan finns alltid inom mig och blir väldigt tydlig när någon eller något intresserar mig. Det kan vara ett ämne, en film, en person jag fattat tycke för och då ska det pratas, pratas, pratas om detta och det kan inte vänta. Spelar ingen roll om klockan är 1 på natten, om min man nyss sagt att han är trött eller har migrän, jag MÅSTE få det ur mig på något sätt, måste göra av med all den energi som finns inom mig, dämpa upprymdheten på något sätt innan jag spricker. 

I alla fall så, när jag berättade detta för min man igår sa han: Ja, jag vet, jag har förstått att det är så du känner. Sedan tog han upp det med att när han har något som han tycker är intressant att berätta så lyssnar jag inte om jag inte själv finner det intressant. Däremot förväntar jag mig (upplever han) att han ska visa samma stora entusiasm som jag om sådant jag tycker är roligt och intressant. Och det är verkligen så. Om inte jag tycker att något är intressant slår jag dövörat till direkt och försvinner in i min bubbla. Men om min man gör samma sak blir jag irriterad, tycker han är tråkig osv. Känns inte helt ok men nu är jag i alla fall medveten om det. 

Någon som känner igen sig i detta?  

Hej och välkommen!  

Jag måste bara fråga, för jag vet inte om jag förstod rätt, har du en ADD-diagnos? eller AS? eller båda? 

När du åt concerta... hur upplevde du det? blev det bättre eller sämre? 

Det känns lite tabu att säga men jag skulle så gärna vilja prova concerta, bara ta ett piller och se vad som händer, om det blir någon skillnad, om det blir bättre, NORMALT. Men jag kanske har för höga förväntningar? Det kanske inte blir någon märkbar skillnad..? 

Ja, jag tycker också det är "kul" att ha hittat några likar. Livet känns ensamt ibland, just p.g.a bristen på likasinnade. Men det kanske inte är bristen på likasinnade som gör att det känns ensamt då och då utan alla dessa människor som alltid ska försöka vara så "normala" och korrekta som möjligt. Och om man inte vill rätta sig i ledet eller om man sticker ut för mycket anses man vara psykiskt sjuk = mindre värd. Jag tycker det är så tråkigt och ibland känns det som om jag inte får göra annat än bemöta människors fördomar och sätta dom på plats (jag kan inte låta bli). Jag vill ha mer annorlundahet! Fler människor som vågar vara sig själva och som vågar sticka ut. 

Har du/ni sett på tv-programmet Sveriges skönaste familjer? Jag blir så glad av att se på det programmet. Familjen Blad te.x, en mer levande och färglad familj får man leta efter. Vilken energi och vilken inspiration dom ger. Underbart med sådana människor tycker jag.

Då är jag med  

Jag har ingen diagnos men väntar på att få utredas. Jag är öppen för att prova medicin om det erbjuds sen får vi se.

Det här du skriver om vad som är du och vad som är ADD. Hur vet du vad som är vad? Hur vet man att det inte "bara" är personlighetsdrag eller egenskaper? Jag tycker det där är jättesvårt att sortera och reda ut.
Det finns ju många människa som kan kallas "egna" eller "egensinniga", ja eller udda om man nu vill använda det ordet men måste det innebära att man har en diagnos? Eller sätts en diagnos bara om "egenheten" blir till problem för individen? Så har jag förstått det men ju mer jag tänker på det här desto mer osäker blir jag på hur det ligger till.

Finns det ingen som orkar o svara på mina frågor angående utredningen? Skulle vara snällt. Påbörjar min på Fredag.. uh, börjar bli nervös

Det hoppas jag också. Att gå omkring i ovisshet är verkligen inget jag är bra på nämligen. Och jag avskyr att behöva vänta! 

Nej, att skylla alla sina fel och brister på en diagnos är fel, det tycker jag också. Men det här med att sortera ut vad som är vad, vad som tillhör diagnosen och vad som inte gör det är svårt men kanske blir enklare sen under eller efter utredningen när man har allt svart på vitt.

Som sagt, ovissheten är jobbig. Jag klarar av den men den tär. De senaste dagarna har jag ifrågasatt hela mitt väsen, varenda liten grej jag gör eller säger så tänker: Är det för att jag har ADHD/ADD som jag sa eller gjorde sådär nu? Önskar att jag kunde släppa detta för ett tag, låta det bero och "bara vara" tills utredningen kommer igång. Men det går inte  

Hej

Jag har läst igenom hela tråden nu och jag sitter och ler och känner igen mig i flera saker ni skriver Är själv under utredning av ADD men man misstänker även bipolär dom är tydligen när besläktade

Jag har fått medicin trots att jag är under utredning och jag har fått en medicin som heter Modiodal som är en vakenhets reglerande medicin och ett under har skett jag håller mig vaken hela dagarna *hallelulja* MEN jag har fortfarande svårt att varva ner på kvällen så då äter jag Theralen Så jag blir så där go i kroppen Man känner hur avslappnad man blir

Dom är lika varandra i "symptomen"  så svårt att förklara hoppas du förstod annars ska jag försöka förklara utförligare lättare sagt än gjort

Ang medicinen så näää  jag har typ mått illa i 2 veckor en vanlig biverkning som är övergående, nu känner jag bara att jag blir pigg och orkar hålla mig vaken hela efm sen märks det att den börjar gå ur kroppen, ungefär som man får pyspunka på däcket Men det e så skönt att få vara vaken och inte somna titt som tätt

Jahaa okej, hur lång tid tar besöket ungefär? har nämligen inte fått veta det, skulle vara bra då jag måste fixa barnvakt
Ska man komma dit själv eller kan man ta med sig ngn som stöd?

Okej, ja jag kan tänka mig att det e massor man får göra. Men som jag läst på internet mkt, kommer de ta tid folk i min närhet för o fråga olika saker eller?

Tack så mkt för svaret  

Jodå de kan allt vara lite lika faktiskt
Just som föregående sa om humöret, ju längre man gått med odiagnostiserad ADD/ADHD så kan man få värre "men". Som tex falla in i depression, få ångest, social fobi.. mm

Plus att jag läst att man kan lida av svår PMS, (vilket jag själv gör) o då går man ju ner i en enorm svacka, för o sedan resa sig upp. O då klart kan ju symtomen vara lite lika,
Finns ju ngt som heter hypomani, tror jag det är (allså bipolär sjukdom) men inte lika svängig som den "Vanliga".