ADD symptom hos vuxna

En sak som jag är nyfiken över är hur man lyckas bli "fri" från gamla diagnoser. Måste man utredas på nytt eller räcker det med ett samtal hos en psykolog? Jag har en 3-4 diagnoser i ryggsäcken och jag vågar nog påstå att INGEN av dom stämmer in på mig idag. Jag har inte brytt mig så mycket tills nu... jag vill inte vara stämplad med en diagnos som inte är jag.

Nåja, min förklaring verkade inte accepteras, men det kan jag kanske inte begära heller. Mitt ursinne kom från att jag INTE har fått hjälp och INTE har fått diagnoser, medan så många andra har fått det, men det kvittar. Att ingen någonsin fångat upp mig när jag utsatt mig för de fruktansvärda saker jag gjort mot mig själv och min kropp, gör mig bitter.

Igår var jag hos läkaren och nu ÄNTLIGEN kommer jag få utredas för AS, vilket jag tror är mitt egentliga grundproblem. Jag fick även medicin mot dermatillomanin/dermatofagin.

Så det känns ju skönt. Det är det jag har väntat på i 29½ år.

Jag känner igen mig jättemycket i det du skriver. Och det här med att man "måste" göra någon nytta för annars blir det värre känns också igen. För mig är det faktiskt så, att om jag skitit i en massa "måsten" hela dagen men framåt sena kvällen tar fram dammsugaren och dammsuger ett par rum, så kan det komplettera alla andra "måsten" jag skitit i. Förstår du hur jag menar? Det behövs nog inte så mycket för mig för att själförtroendet ska stiga en aning, å andra sidan behövs det väldigt lite för att det ska dimpa.

Men det är så satans svårt att förmå sig göra saker som man fan inte har någon lust med. Faktiskt, häromdagen, hade jag en vän här och för första gången berättade jag för henne hur det är. Hon vet att jag misstänker ADHD och hon är ganska säker på att jag har det också, men trots det finns många saker hon inte vet eller förstår. Te.x det här med att jag inte kan boka in något. För några månader sedan bestämde vi (på mitt initiativ såklar) att ses sista lördagen varje månad. Behöver jag ens nämna att det inte blev något med det p.g.a att jag avbokade och sedan "gömde" mig i ett par veckor. Planera går ganska bra, det är skitkul tycker jag men att sen sätta planerna i verket, funkar inte alls. Så jag berättade detta för henne, att det inte funkar för mig att boka något just för att jag är så humörstyrd. Det jag känner för idag kanske jag inte känner för imorgon etc. Och hon förstod och sa att det var bra att jag berättade. Puh.

Jag ska på bedömningssamtal i januari. Låååång väntan. Efter det får vi väl se om det blir någon utredning eller inte. Men nej, jag har ingen kontakt med psykvården annars. Det var nog två år sedan sist. Den enda kontakt jag har är ju den då mina antidepp skrivs ut men då tas inga problem upp utan allt är så fokuserat kring hur jag upplever medicinen.

Tack för svaret. Detta tänker jag undersöka vidare. Jag har tre personlighetsstörningar på mig och i samma veva som jag fick dom hade jag en depression. Jag ska göra lite research på detta och kolla om dessa diagnoser ihop egentligen skulle kunna vara ADHD. Om så är fallet kommer jag bli djupt besviken och arg.

Jag har ju trott i 12 år att jag har Aspergers, men jag har haft så fruktansvärt låg självkänsla att jag aldrig nämnt det, för att nekas det av oförstående läkare (som är det enda jag tidigare haft erfarenhet av) vore döden. För mig har det varit bättre att leva på hoppet. Men igår, med min lista, hävde jag ur mig ALLT och sa vad jag trodde. För nu är det antingen eller, antingen får jag hjälp och erkännande för autism, annars så orkar jag inte mer. Saken är ju att så låg självkänsla tillsammans med så hög intelligens (om jag nu får lov att faktiskt säga så) gjort att ingen misstänkt det, vad jag vet. Men för min läkare stod det glasklart! Och jag tror att det är mycket tack vare den utveckling som skett under de senaste åren, alltså att om jag sagt vad jag trodde tidigare så hade okunniga läkare tryckt ner mig i skorna.

Hejsan! Jag har läst några inlägg i tråden, dock ej alla. Det skulle ta allt för lång tid att göra. Jag har lite tankar och undringar kring ADD, delvis så misstänker jag att jag kan ha det. Mina symptom har varierat beroende på ålder mm. Men de som har varit beständiga mer eller mindre är...

* Tröttheten, jag upplver mig alltid som orkerlös. Orkar inte borsta tänderna innan jag ska sova, orkar inte ta mig upp från soffan för att städa, orkar inte kliva utanför dörren för att njuta av det fina vädret mm.

* I perioder kan jag dock uppleva piggare stunder i mitt liv, bla. under våren eller om jag tränar regelbundet (det brukar göra det lite lättare) Då kan jag få fö rmig att stor städa och klaga på min man att han inte sätter igång NU NU NU!!! Eller så är jag ute och far och flänger, varje dag har en aktivitet.

* Svårt att komma igång, när det gäller att börja med en hemtenta, öppna kursboken, laga mat, små städandet mm.

*Jag älskar verkligen rutiner, när jag vet vad som komma skall. Blir däremot ställd om detta bryts och har svårt att förstå och sätta mig in det som bryter upp rutinen.

*Lär mig bättre av att se än att höra.

*älskar att titta på tv och sitta framför datorn, det kräver inte så mycket av mig och jag upplever en avkoppling. Har svårt att komma ifrån detta när jag väll satt mig framför apparaterna.

* Har alltid haft svårt för att somna. det har blivit bättre med tiden men problemet är fortfarande kvar. Ända gången jag gått och lagg mig i tid under en längre period är i början av mina två graviditeter.

*Mina tankar går alltid på högvarv och jag analyserar allt.

Andra svårigheter jag haft som barn/tonåring är:

*Bullimi

*Proffs på att tappa bort saker som ex. hemmanycklar

*Kom oftast alltid sent, svårt med att planera upp min tid.

*Svårt att få kontakt med mig om jag var "inne" i något ex. ett tv program mm.

Ja, vad tror ni. Kan mina misstankar vara berättigade eller är det nadra faktorer som spelat in? Vad tror n?

 

Min tandläkare sa att det oftast har med stress att göra, men att det även fanns andra orsaker som jag inte kommer ihåg nu..

ca 3000 kostade min och då håller den många år