Jag vill bara säga att jag gråter nästan av lättnad när jag läser vad ni alla har skrivit, nu förstår jag äntligen vad som är "fel" på mig. Känner igen mig i i princip allt. Nu förstår jag varför jag alltid upplevt att andra har så lätt att leva och för mig är allting så kämpigt, inget flyter på automatiskt.
Orkar inte skriva mer nu för jag kan knappt samla tankarna, men äntligen har jag hittat någon/några som skulle förstå mig.
Jag undrar lite hur jag ska gå tillväga för att få en utredning gjord. Det finns ju de som gör utredningar utan att kräva remiss, har kontaktat två st. men den ena tog 15.000 och den andra 40.000 för en utredning om man kom dit på eget bevåg så att säga. Annars var det upp till ett års väntetid. Det funkar ju inte vilket som... Ringde en psykolog idag och frågade hur det går till om man vill ha en remiss, sekreteraren verkade inte veta alls vad jag pratade om med ADD (hon visste inte ens att det existerade, började prata om att det hette ADHD) men lovade kontakta mig när hon pratat med psykologen. Det låter så fånigt att ringa och säga "hej, jag är 99 procent säker på att jag har ADD, ge mig en remiss till utredning tack". Samtidigt måste man ju börja någonstans, men jag är så extremt otålig och vill att det ska hända NU NU NU. Hade det funnits som alternativ hade jag börjat utredningen redan ikväll, haha. Blir matt när jag tänker på hur många steg som ska gås igenom, hur lång tid det tar, o.s.v.
Nu är jag vuxen och har lärt mig att leva med min problematik, men jag har alltid känslan av att andra har så mycket "lättare att leva", för mig är allting så krångligt och ansträngande. Allt som går på rutin för andra måste jag anstränga mig för. Nu har jag ett eget barn, det är delvis därför jag är så angelägen att få en utredning, jag vill kunna hjälpa honom om han skulle ärva detta av mig.
Mina största problem i nuläget är att jag har så svårt att koncentrera mig, kan inte fokusera mer än nån minut i taget. Att titta på film går inte, hur mycket jag än vill. Min sambo och jag har börjat pausa var 20:e minut så jag får göra något annat emellan, på så vis kan vi trots allt plöja igenom en film under en kväll. Jag påbörjar tusen projekt om dagen men slutför sällan någonting. Ingen känsla för ordning, jag hatar verkligen oordning men vet inte hur jag ska organisera mig så jag får ett städat hem. Allting måste ha en given plats för att jag ska kunna städa, jag måste veta exakt var just den prylen hör hemma. När jag städar är det på ett väldigt kaosartat sätt. Jag börjar i ett hörn för att rensa papper, sen hittar jag en omaka strumpa och då börjar jag leta igenom tvätten för att hitta den andra, då ser jag att jag behöver vika in tvätt och så börjar jag med det, i byrålådan hittar jag en tidning som jag inte läst klart, där hittar jag en artikel med recept, då springer jag ner i köket och börjar plocka fram för middagen o.s.v. o.s.v. Såhär är det hela tiden, min kille blir galen på mig för alla saker till olika projekt som ligger överallt i huset. Nu kanske det låter som att jag är överaktiv, men det är jag inte. Jag är ständigt trött och reagerar ofta på svårigheter med att vilja sova. Fick jag så skulle jag sova minst 16 h om dygnet.
För att det ska funka med min son så har jag helt enkelt skrivit ett schema med mat-, sov- och aktivitetstider. Det underlättar för mig själv också, han mår bra av att ha fasta tider för mat och sömn och jag mår bra av att veta vad som förväntas av mig. Jag är inte helt nitisk med tiderna, men jag har något att rätta mig efter och jag tror att jag skulle må bra av att göra ett likadant schema för mig själv faktiskt. Det får mig dock att känna mig som ett stort barn tyvärr, och så blir jag ännu lite mer uppgiven... :(
Förlåt att det blev så långt!
Strulmaja, tack så hemskt mycket för ditt svar. Känns så skönt att prata med andra med samma eller liknande problematik så det går inte att beskriva det...
Ang. schemat så måste jag bara berätta om hur det kommit till.
Jag skrev upp till tio st. innan jag hittade ett som fungerar just av den anledningen som du skrev: "ska jag sätta lunchen vid 12 eller 12:30?" Det var jätteproblematiskt för mig att få till det helt exakt, och det funkar inte för mig att bara stryka över och skriva dit en ny tid - det får absolut inte se kladdigt ut för då blir jag ännu mer förvirrad.
Det måste vara uppspaltat med mellanrum som motsvarar tiden mellan aktiviteterna, så att det blir överskådligt.
Låter knepigt, men om det är t.ex. en timme mellan lunch och fruktstund så får avståndet inte se ut som två timmar eller en kvart i jämförelse med de tidigare avstånden, för då blir det fel för mig. Suck...
Så upp till tio st. scheman blev det innan jag fick till detta som funkade.
Nu undrar ni kanske varför jag inte använde blyerts så jag kunde sudda? Det är också typiskt mig, jag vägrar inse att det kanske blir så att jag skriver fel och måste sudda, sen har jag inte tålamod att sudda och skriva om - då knögglar jag hellre ihop pappret och börjar på ett nytt. Minsta lilla motgång gör att jag ger upp.
Så detta schema har tagit en hel del tid i anspråk, och skamligt många träd har förmodligen fått sätta livet till för att ge mig kladdpapper. 
Jag är dock väldigt nöjd med att jag fått till det, det funkar jättebra och min son mår superbra. Jag skulle som sagt behöva ett schema där jag integrerat mina egna aktiviteter tillsammans med hans, men det får bli nästa projekt. Jag kan verkligen rekommendera schema-metoden till er andra, även om jag vet att det är sjukt svårt att få till. För mig har det iallafall underlättat. Nu har jag visserligen ingen diagnos än, så jag kan ju inte svära på att det funkar för er andra. :o)
Någon frågade om att blanda ihop b och d. Jag vill minnas att jag hade de problemen när jag började skolan, men det gick över efter ett tag och ingen var särskilt oroad för mig eftersom jag hade så lätt i skolan.
Jag lärde mig själv att läsa och skriva vid fyra års ålder (förutom just b och d då ;) ) och de hade inte så mkt att lära mig när jag började skolan, så hela första klass tilläts jag i princip dagdrömma bort - vilket inte var bra alls för mig egentligen.
I tvåan (tror jag) fick jag ett ryck och räknade ut hela matteboken hemma en kväll - och fick jättemycket skäll när jag kom tillbaka. Vad skulle jag nu göra på lektionerna? Däremot de läxor jag verkligen SKULLE göra blev aldrig gjorda, boken kom oftast inte ens med hem... Jag förstod inte alls varför jag fick skäll och blev så sårad, jag fixade inte skäll när jag var liten - var livrädd för alla vuxna utom mina päron.
Nu måste jag gå, schemat kallar.
Tack för att ni finns!!!
Det är så skönt att läsa era inlägg, jag känner också igen mig i det ni skriver om ovan.
Känner ofta tomhet och förvirring när jag väl klarat av något, typ "vad ska jag göra nu?".
Humörsvängningar - JA. Jag kan vara kolugn ena stunden (på utsidan) och sen brista ut i snudd på galenskap över nå'n skitgrej jag tycker att min kille gör fel...
Jag har så mycket som snurrar i huvudet så jag är allmänt virrig, jag pratar ganska ofta bakvänt t.ex.
Alldeles nyss stod jag och min son och tittade ut genom fönstret eftersom jag lagt ut mat till fåglarna och lillen tycker det är jättespännande att se hur de kommer för att hämta maten. Plötsligt knackar han på fönstret,
och då hör jag mig själv säga "inte knäcka, pappan blir rädd då!". Jag menade alltså "inte knacka, pippin blir rädd då". Eh... Freudiansk felsägning? Man skulle kunna tro att jag misshandlar min kille...
Fattar ni hur snurrig jag är, haha... Så'na saker kan jag skratta åt själv, men det är egentligen inte kul. Det beror ju på att jag har sån't kaos i huvudet hela tiden...
Just nu har jag bara det här med ADD och en eventuell utredning i huvudet, en del av min (och er) problematik är ju att man vill att allt ska hända NU NU NU, så jag har svårt att lugna ner mig i väntan på svar. Jag har bekräftat att jag vill ha en tid för bedömningssamtal hos den privata kliniken jag hittade, de är dyra men jag resonerar som att ett bedömningssamtal kan jag kosta på mig - då vet jag förhoppningsvis sen om en utredning är något för mig.
Känner sååå igen mig i det någon skrev om att bli alldeles upptrissad när man tycker något är kul! Jag blir också alldeles skakig och kan inte fort nog komma igång med det, man kan nog nästan tro att jag går på amfetamin eller något om man ser mig i en sådan situation. I och med min skeva dygnsrytm (som jag noterat att de flesta här inne också verkar lida av) så kan jag få dessa infall/snilleblixtar mitt i natten. När jag var tonåring kunde jag t.ex. få för mig att möblera om mitt rum mitt i natten, jag tyckte jag hade kommit på det perfekta sättet att placera mina möbler. Helt skakig och upptrissad började jag släpa omkring möbler till resten av familjens stora förtret. Tyvärr tog motivationen ofta slut mitt i, varpå jag kunde bli stående i ett rum med möbler huller om buller och jag kunde bara inte förmå mig att slutföra det. Detta hände mer än en gång. Till slut blev jag ju tvungen att flytta möblerna på något sätt så jag kunde röra mig i rummet igen, men hela grejen med idén som dök upp från ingenstans och måste genomföras NU till motivationen som tog slut mitt i är så TYPISKT för min problematik.
Återigen, tack för att ni finns.
Jag läser allt ni skriver men jag är nog rätt dålig på att svara direkt eller ge respons på det ni skriver, det har att göra med min vimsighet att göra, jag läser, glömmer, läser igen, vill svara, glömmer vad jag ska svara på o.s.v.
Sorry... :S
Däremot har jag fått höra av många att jag har ett intressant minspel i ansiktet när jag pratar... att jag använder mig av många olika miner och aldrig samma. Det är dock inget jag har koll på själv för det är inte ofta jag står framför spegeln och gaggar med mig själv direkt. Men pokerface är nog inget man förknippar med mig.
Jag läste något om det fenomenet, att många människor med ADHD kan förutspå vad den andra personen ska säga i nästa mening och därför blir vi så irriterade när någon drar ut på svaret eller snackar en massa goja kring problemet. Detta händer mig jätteofta och flera ggr om dagen med min make som dessutom är en sån att när man frågat honom en fråga så kan det ta upp till en minut (jag skojar inte) innan han svarar. Gaaaaaaaaaaaaah!! Och när jag säger att han ska skynda sig säger han att han måste tänka först. Måste tänka? I alla fall så berodde detta på att många med ADHD är inutiativa och inkännande.
Jag känner mig så vilsen och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare med detta. Allt ni skrivit stämmer på pricken in på mig (förutom oförmågan att planera - handla, - laga mat, som jag inte alls har några bekymmer med). Ena dagen känner jag mig mogen för att ringa vc och berätta om mitt problem, andra dagen förtränger jag det och intalar mig att jag bara inbillar mig... I dag har varit en riktig pissdag då jag bara velat dö. Maken erbjuder tyvärr inget stöd alls i detta och menar att jag bara svamlar...