ADD symptom hos vuxna

Oj vad jag känner igen mig.
Simmandet hade jag också svårt med, jag lärde mig i "rätt klass" men ändå långt efter de andra.
Hålla saker för hårt vs. för löst - alltid. Har också knäckt pennor, framförallt blyertsspetsar - de rök på löpande band. Så'na där som man klickar fram blyertsspets med, de är hopplösa, funkar inte alls.

Det där med specialintressen är också exakt samma för mig. Ett tag stickade jag mössor, då stickade jag liksom inte ett par mössor under nån månads tid, utan då stickade jag ungefär 50 mössor på en månad, jag stickade konstant. Sen tröttnade jag och spydde nästan på stickorna... Efter ett tag kunde jag återuppta det, men nu är det på add-nivå - det vill säga att jag stickar lite och sen tröttnar och repar upp allting eller så blir det liggande halvfärdigt.

Jag har svårt att göra någonting alls med måtta, eller "lagom". Det var f.ö. också en av frågorna i testet jag gjorde. Äter jag godis så äter jag tills jag mår illa, dricker jag alkohol så blir det ofta lite för mycket, shoppar jag så shoppar jag mer än jag egentligen har budget till, ska jag börja träna så ska jag träna varje dag för att det ska kännas "rätt" o.s.v. Allt eller inget verkar jag och många av er andra resonera, och det är j-vligt uttröttande. Antingen apatisk och omotiverad eller överdrivet entusiastisk och har svårt att släppa tankarna på den specifika saken.

Hur är det med minnet för er? Mitt är katastrofalt, vilket kanske märks i mina inlägg där jag inte alltid svarar på rätt sak eller svarar alls.

Ju fler som joinar diskussionen, desto bättre. Vi kan ju erbjuda varandra stöd och bolla erfarenheter.

Hur man går vidare, det verkar vara lite olika. Jag har ringt runt lite, men vissa verkar inte fatta vad man pratar om. Det ska iallafall gå att kontakta öppenpsyk, där kan de efter bedömningssamtal remittera dig till en utredning tror jag.

Jag valde att gå privat och göra bedömning, det kommer kosta 2200 kr bara för själva bedömningen, men för mig är det värt det för att slippa vänta...

Vi verkar väldigt lika, jag fungerade också bättre efter 25, men nu när jag fått barn själv känner jag att det blivit värre för mig att hantera mina konstigheter. Speciellt för att jag är rädd att han ska ärva det av mig, så det svarar på frågan huruvida en utredning är av värde för just mig - DEFINITIVT.

Jag tror absolut även på nyttan av en utredning för dig och de andra här i tråden...

Hej, vad skönt att medicinen hjälper! Vilken medicin är det?
Jag undrar så över medicinerna och vilken man kommer erbjudas om jag får en diagnos efter utredning. Vissa verkar ha många väldigt obehagliga biverkningar, vad upplever du?
Skönt att de verkar bry sig och ta dig på allvar, man ska inte behöva må dåligt!!!

Hej vännen!
Jag tror att det var någon tidigare i tråden som skrev att hon ställde klockan lite tidigare än hon skulle gå upp och tog sin tablett, sen somnade hon om och vaknade pigg lite senare. :o)
Kanske värt att testa!
Hoppas jag inte missförstod din fråga nu bara, haha.
KRAM

Ja, den där schemagrejen är superbra. Det gäller bara att komma ihåg att följa det. ;)

Vissa dagar är värre än andra för mig, och de senaste dagarna är riktig add-kaos kan jag säga.
Just idag är jag fenomenalt duktig på att starta tusen grejer på en gång, jag är helt hopplös. Alldeles nyss BESTÄMDE jag mig verkligen för att gå upp och skura badrummet, men först ville jag ju kolla om någon svarat i tråden, så då gick jag och satte mig här. Läste svar, sen reste jag på mig för att på nytt börja med badrummet, gick ett varv runt stolen och satte mig igen för att även SVARA i tråden.
Jag har redan hunnit avbryta mig själv typ fem gånger...
Upplever ni också att det liksom surrar eller buzzar i huvudet? På mig är det så, tankarna går runt runt runt och jag kan liksom höra ett buzzande när det är som värst.

Jag har jättelätt för att fastna i tankemönster, mycket för att jag är så glömsk.
Om jag till exempel är orolig för något, t.ex. något konstigt utslag på kroppen som jag upptäckt, så googlar jag det en lång stund, läser allt jag hittar och blir liksom riktigt påläst och lugnad över att det inte verkar vara något farligt. Sen går jag från datorn och har inom fem minuter glömt allt jag läst, blir lika orolig igen och googlar fram samma sidor och läser allt på nytt. Det är typiskt mig, jag tar in supermycket info, glömmer allt jag just läst och sen går tankarna runt i samma spår igen och jag gör om allt.
Samma i affären, jag glömmer jämt vad jag skulle handla om kommer hem med massa andra saker som jag egentligen inte behövde.

Däremot som någon skrev, så kan jag minnas onödiga grejer från barndomen, som ett kapitel ur första boken i franskan, vad min bänkgrannes mormors hund hette, vad min pappa hade på sig när vi köpte julgran år 1987, min fasters mans kusins favoritmat eller liknande saker.

:o)

Ja, jag frågar mig detsamma, fram tills för någon vecka sen har jag inte kunnat sätta ord på mina problem, det är först sen jag hamnade i denna tråd och började googla på ADD som jag känner att jag "kommit hem". Som jag skrev tidigare, hela mitt liv är i gungning sedan jag upptäckte detta, jag förstår helt plötsligt saker i mitt liv som varit helt obegripliga...

Så som jag förstår det, och hur jag tolkar testet jag fick av psykologen så är allt detta typiskt för adhd/add.

Ooh, jag blir totalt vansinnig om han flyttar mina grejer. För precis som du säger så har jag själv ordning i mitt kaos, det är bara att så'na som oss inte har ordning enligt "standardmått". Jag kan tycka att det är städat, min kille kan tycka att det är jättestökigt. ALLT måste ha en plats i min värld för att det ska funka att hålla ordning såsom ordning ser ut i andras värld. Då fixar jag det. Om vi har en byrå med säg fem lådor och jag vet att i låda ett ska det ligga pennor, i låda två ska det ligga snören, i låda tre papper o.s.v. - då funkar det bra. För räkningarna har jag en pärm med ett fack för varje typ av räkning.
Om jag inte har detta system, där allting har en given plats, så blir det totalt kaos runtomkring mig, jag vet inte var jag ska lägga någonting. Detta är alltså ett sätt att hålla ordning som jag har tvingats jobba fram över åren.
Det blir ofta problem för mig när jag ska bestämma vad som ska ligga var, för om pennorna ligger i en låda borde väl suddigum också ligga där, de hör ju ihop med att skriva? Och gem... Och pennvässaren... Men så dyker det upp något som är lite mittemellan, som inte riktigt hör hemma i den kategorin men heller inte i någon annan... Då blir det jobbigt för mig att bestämma, det är typiskt för mig. Det är inget jag låter uppta direkt mycket tid i mitt liv, men det är ett typexempel på småsvårigheter som dyker upp för mig jämt men som ingen annan skulle lägga någon tankemöda på.

Ett stort problem är att ofta kommer jag på något viktigt som ska göras, lägger fram just det pappret (eller vad det nu kan vara) och om min kille då är framme och flyttar på det så att jag inte ser det så glöms det bort bums. Sen kan jag hitta det några dagar senare och bli fly förbannad för att han lät det försvinna ur mitt synfält så jag glömde bort det, för det jag ser kommer jag ju ihåg. Samma är det med sonens d-droppar. De måste alltid stå framme på ett ställe där jag är varje dag, står de i ett skåp så kommer jag inte ihåg att ge dem. Därför har jag köpt flera flaskor som står utplacerade lite överallt så jag verkligen kommer ihåg att ge. :o)

Haha, jag skrattar också för det är faktiskt mycket komik inlindad i situationen. :o)

Ni ska veta att denna tråd hjälper mig väldigt mycket och ger mig trygghet på något vis, jag är inte ensam och jag är inte sjuk i huvudet. Eller ja, det beror väl på hur man ser det... ;)

Att inte ha någon gråzon - det är också typiskt för mig. För mycket eller för lite hela tiden. Måtta, vad är det?

Jag ger mig själv ganska mycket cred för att min tillvaro är så pass ordnad som den är, det gör jag faktiskt.
Men jag kämpar hårt, och det blir på bekostnad av mitt välmående för jag är så utpumpad av att försöka följa alla måsten och sen är jag dessutom perfektionist på det.
Tror det är ganska vanligt bland adhd-folk, att man är perfektionist. Det kan vara en del av förklaringen till att så lite blir gjort, om man inte är säker på att man har tålamod nog att göra en sak klar och dessutom perfekt, så avstår man hellre från att börja alls.

Ang. tabletten, jag äter också antidepressiva, omega3 och lite annan hälsokost - jag har köpt en dosett som alltid ligger på bordet (fast utom räckhåll för lillen). Min kille sa lite skämtsamt när jag köpte den "nämen, jag trodde det var förbud på att ha sån där om man är under 65", haha. Den har hjälpt mig iallafall, där står det ju också vilka tidpunkter man ska ta. Men det gäller som sagt att den ligger inom synhåll, annars är det kört BIGTIME.

Jag har också slängt mynt. Pinsamt, men sant.
Just pappershögar är ett gissel, jag hatar dem. De gör mig jättefrustrerad just för att de inte så självklart hör hemma någonstans, det är inte som att det är en hög med underkläder eller en hög med blandad frukt som man vet vart man ska lägga - det är en hopplös mix av skräp, viktiga papper och papper som på något vis kräver en åtgärd. Det där med vilka papper som ska slängas och sparas är ett gissel för mig, ena sidan säger att man ska spara alla bankpapper till exempel, men vilka är viktiga bankpapper och vilka är oviktiga? Man ska väl inte spara deras jädra reklamutskick om olika fonder o.s.v.? Eller? Återigen, svart eller vitt. Antingen slänger jag alla bankpapper, även de viktiga, eller så sparar jag alla. Det där att inte kunna sortera vilka saker som är viktiga och vilka som inte är det är verkligen svårt för mig.
Det är samma med all yttre stimuli.
Jag kan inte välja vilka känslor som ska få fäste hos mig, med resultatet att jag tar in allt. Jag brukar beskriva det som att jag är som en svamp. Läser jag om en tragedi i tidningen, eller om jag hör om en vän som råkat ut för något hemskt så är jag HELT förstörd. Det kan ta dagar, ibland veckor innan jag släpper det. Det är som att jag inte kan förstå att det egentligen inte involverar mig.

Nyligen dog en väns mamma. Jag drabbades av någon form av krisreaktion, trots att jag inte kände henne. Men genom honom kände jag sorg, och det tog mig minst en vecka eller kanske t.o.m. två innan jag kunde börja släppa det så smått. Jag tittade på våra andra gemensamma bekanta och undrade hur f-n de kunde vara normala och skratta och ena stunden visa medlidande med honom och nästa sekund börja planera utgång på kvällen. För mig var det som att jag gick in i en sorgeperiod med honom och tyckte inte det var riktigt ok att göra något roligt förrän efter en viss period hade gått. Det var naturligtvis de andra runtomkring som reagerade normalt, men jag funkar helt enkelt inte så. Känns igen?