ADD symptom hos vuxna

Jag är precis likadan, jag tror att den här misstron till sig själv och sin egen kredibilitet är typisk för människor som oss. När mina tvivel dyker upp tänker jag - lider jag? fungerar jag som andra i vardagen? finns det saker jag vill ändra på men som jag inte lyckas ändra på p.g.a. min situation? har andra reagerat på mina egenheter?
För mig är svaren JA på alla dessa frågor, jag kämpar och kämpar för att vara "som alla andra", men det är så svårt för mig.
 
Det här med dygnsrytmen t.ex. Om jag inte tar en insomningstablett så somnar jag ALDRIG innan klockan två, oftast vid fyratiden. Så har det varit länge länge länge. När jag var liten somnade jag naturligtvis tidigare, men väldigt sent för att vara barn. Jag är som en zombie de första två timmarna efter uppvaknande, jag skulle kunna sova till tre på e.m. om ingen väckte mig - utan problem.
Det gjorde jag ofta innan jag fick barn. Jag har gjort otaliga försök att ändra min dygnsrytm, alla har misslyckats. Detta med tröttheten och svårigheten att komma upp är ett jätteproblem med mig, jag vill ju som de andra kunna vara på öppna förskolan vid nio på morgonen så min son får leka av sig med andra barn, för sen stänger öppnis klockan tolv. Men det är bara att glömma, jag är en zombie de timmarna. Detta gör mig jätteledsen.. :(
Vi kommer ju ut och gör saker ändå, men känslan av att man missar så mycket i livet p.g.a. denna förlamande trötthet och skeva dygnsrytm är jobbig.
Om resten av världen var som jag, d.v.s. mest aktiv mellan kl 23 och 03 - då skulle jag göra ALLT. :D

Jag känner mig så missanpassad i denna värld ibland.
När jag var lite minns jag att jag kände det som att "livet är en fest och jag är inte bjuden" - för jag hittade inte vägen in i gemenskap någonstans. Föreningsliv t.ex., kanske vid någon sport, fascinerade mig, där verkade alla vara så hemma - som att de hade känt varandra i evigheter. Sen såg jag förstummad på hur någon ny blev medlem och genast var lika hemma som de andra. Själv stod jag utanför och visste inte hur man gjorde för att komma in, jag kände liksom på mig att de andra tyckte jag var udda. Nu var sport inte min grej, men det fanns andra grejer jag hade velat göra, kanske joinat en pysselklubb eller nå't, men jag upplevde alltid att sån't var till för andra - inte för mig, Jag tittade hur andra gjorde, försökte härma och upplevde att folk tittade jättekonstigt på mig, och verkligen undrade vad jag var för konstig figur. Det kan jag uppleva fortfarande faktiskt, att jag kommer nå'nstans - t.ex. till affären, där jag frågar ett butiksbiträde typ "var har ni diskmedlet?". Då möts jag ofta av förvånade blickar, så blir det tyst en stund innan personen ifråga återfår fattningen och säger "eh... härborta!!". Då känner jag mig som ett ufo. Vad är det i min approach, min stil som är så udda? Jag kan lova att jag ser inte ett dugg konstig ut, helt normal. Jag drar slutsatsen att det är något i mitt sätt att prata, eller i mitt minspel som är lite annorlunda... :(

...det där med diskmedlet var en dålig liknelse eftersom jag ofta missar saker som står framför näsan, men detta är något jag upplever i de flesta situationer då jag tar kontakt med främlingar.

SJÄLVKLART!!

Välkommen hit!

Det är nästan så en tår letar sig ut i ögonvrån, jag känner så väl igen mig.
Att även vackra saker kan bli plågsamma, alltså plågsamt vackra. Jag kan till och med dra mig till minnes att jag i mina unga 20 skrev ett dagboksinlägg om hur jag under en joggingtur en vintereftermiddag bevittnade en begynnande solnedgång över en liten bäck, där jag stod flämtandes bland snötyngda granar, och att det gjorde ont att se att det kunde vara så vackert.
Jag tror vi har extra nära till våra känslor helt enkelt, på gott och ont.
Jag kan också titta på min son och bli fylld av ofantligt stor kärlek blandat med ofantlig skräck att något ska hända honom, denna rädsla är ibland så förlamande att jag stannar upp i det jag gör och bara vill lägga mig på golvet i en darrande hög.
När det är som värst skulle jag föredra att min hjärna hade en av-knapp.
Jag har ofta känt känslan av att jag vill stänga av min hjärna, eller ännu oftare att jag vill "springa ifrån mig själv". Min kropp vill lämna min hjärna därhän när det blir som mest kaos i huvudet...

Först och främst: GRATULERAR!

Sen vill jag bara säga en grej om det där med kommentarer från oinsatta.
Högst på min lista av hat-uttryck är ett par ord som min mamma yttrade alltför ofta under mina tonår då jag mådde som värst, nämligen: "RYCK UPP DIG Josephine!!!"

Jag blir fortfarande totalt vansinnig om någon säger så till mig, min sambo lärde sig ganska snabbt att de orden är förbjudna här hemma...
Att befalla någon som är så djupt nere i skiten som finns där inuti ens egen hjärna att bara resa sig upp och ta sig i kragen, det är som att lägga en snorlobba i fejan på personen ifråga.

Så, nu outade jag mitt namn också. Men vad gör det? :o)

Hej, jag har läst ikapp nu sen igår och jag sitter här och är bara överväldigad av det senaste ni skrivit.
Jag känner igen mig så JÄSKGÖLJSJGW¨GIAÅEWRFKLDG-LA mycket, om ni ursäktar utbrottet. Jag sitter med ett fånigt flin på läpparna och läser högt för min kille.
Jag ska ut på en promenix nu, fota lite och samla tankarna, sen ska jag skriva exakt vad det är som jag känner igen mig så i.
Sist vill jag bara säga: JAG ÄR SÅ GLAD att jag hittat er, mina likar. Ni gör mitt liv lite lättare...

Detsamma! Lyckligare än du anar...  Eller så anar du!

Check på allt!
De vänner jag har är få, men de är å andra sidan riktigt bra och vill verkligen umgås med mig. Inte sällan slår mig tanken "vad är det som gör att de VILL vara med mig? Jag förstår inte.."
Jag är asocial, skiter ofta i att svara när vänner ringer, hör inte av mig på länge beroende på hur jag mår, avbokar dejter konstant, ändå vill de vara med mig.

Däremot har jag en väldigt liten vänkrets och har ALDRIG ALDRIG ALDRIG ingått i något gäng.
Har ofta varit avundsjuk på dessa kompisgäng som verkar ha gjort allt tillsammans och känt varandra för evigt...

Parmiddag tror jag aldrig att jag varit på trots att vi känner många par. Skumt.

Jag är också paranoid, tror ständigt att folk pratar om mig, skrattar åt mig osv. Min kille brukar undra varför jag sätter mig själv i centrum så och tror att allt cirkulerar kring  mig, men det är ju inte så jag tänker. :/

Har tre systrar, de umgås jag med otroligt mycket. De känner mig, vet hur jag är och älskar mig som jag är - det är förmodligen därför. :o)

Okej, då favoritar jag den med då. :o)

Anonym (ADD), vad ledsen jag blir att höra detta. :(
Hur kan de bete sig så? Vadå finns inget att göra?
Fram med bästa terapin, bästa medicinerna, bästa psykologerna - man kan ju inte bara lämna en människa som har det så jobbigt i sticket.
Ska bli intressant att se vad de säger om mig på bedömningen eftersom vi verkar vara så lika..

KRAM