ADD symptom hos vuxna

NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ!!!

Nu måste jag VERKLIGEN klargöra en sak:

Visst var det en urladdning från min sida, men INTE mot någon i tråden, ALLA i den här tråden skriver som att de var JAG SJÄLV som skrev!!! Min bitterhet riktade sig främst mot vissa personer jag sett stå i "rampljuset" på senaste tiden, som skrivit böcker och haft föreläsningar om "hur det är att ha ADHD/Aspergers" och när man läser så visar det sig att de i princip upptäckt det när de (hon, jag irriterar mig i nuläget just på henne och kommer inte på konkreta exempel på vilka mer det är som irriterat mig över tid) vid närmare 40 års ålder kom på att det "kanske är något som är lite fel om man alltid äter samma mat och tycker det kan vara förvirrande att organisera sig om man ska planera en busstur in till staden", i princip.

Det som skrivits här i denna tråd ser jag ALLT som VERKLIGA tecken på ADHD!!! Ni känns som mina systrar, eller själsfränder, på något sätt, jag har suttit och GAPAT av hur häpnadsväckande klockrena beskrivningar som hamnat på pränt här bland er! SNÄLLA förstå mig rätt nu!

Urladdningen från min sida handlade även om en ENORM bitterhet mot vården och mina föräldrar när det gäller hur jag behandlats under alla dessa år, i synnerhet eftersom jag varit som jag varit, utsatt mig för det jag utsatt mig för och mår som jag mår. JAG BORDE HA VARIT INLÅST!!! Jag kan då INTE SLÄPPA att människor med "lite småproblem" (återigen INTE någon i denna tråd!!!) får så pass mycket mer massiva resurser skickade sin väg, med utredningar och mediciner och uppföljningar och ekonomiska stödinsatser och vad det nu än må vara, när JAG som har så fruktansvärda problem och en självkänsla som ligger på minus INTE KAN TA FÖR MIG och TRO PÅ eller KRÄVA min RÄTT till de vårdinsatser jag skulle behöva! Jag är AVUNDSJUK! Att INGEN hjälpt mig eller hjälper mig på det sätt jag så desperat behöver gör ju att jag virrar in mig i ÄNNU större handlingsförlamning! TACK VARE ER här har jag på ett annat sätt kunnat dokumentera mina egna problem, kunnat sålla vad som är verkliga problem eller inte för MIG och jag är så OERHÖRT TACKSAM över er i denna tråden! Så nu när jag idag äntligen ska på läkarbesök har jag en MYCKET mer nyanserad dokumentation på papper, för tidigare har jag ALDRIG kunnat förmedla mig muntligt de FÅ gånger jag till slut faktiskt HAR fått träffa någon inom vården! Jag har INTE fått rätt insatser, jag DÖR om jag inte får dem snart! Jag håller ju aktivt/passivt på att ta livet av mig!

SNÄLLA FÖRSTÅ MIG RÄTT ISTÄLLET?

Får jag fråga vem det handlar om? Skicka pm om du inte vill hänga ut någon, jag blev nyfiken.

Det där med vården är ett problem, för att kunna vara sjuk måste man vara frisk. Man måste vara så pass bra att man kan skrika sig blå för att någonting ska hända. Det är riktigt stört. Jag hoppas att du och alla andra kan få den hjälp dom behöver, ingen ska behöva må sådär dåligt om det finns hjälp att få!

Jag minns saker från min egen tonårstid när du skriver sådär. Människor som visserligen behövde hjälp just då, men inte de stora resurser dom faktiskt fick. Och människor i väldigt stort behov som inte fick den minsta hjälp, varken från skolan, föräldrar eller vården.  Det gäller verkligen att skrika högst och göra mest väsen av sig, och det är det ingen sjuk människa som orkar. Har man då ingen som kan föra det livet åt en så är man körd, då erbjuds det ingenting.

Jag upplever också den här tråden som en aha-grej. Jag fick inte ens någon vidare förklaring till vad min diagnos innebar, och i det läget jag var i då så orkade jag inte bedriva egen forskning. Det är först nyligen jag faktiskt satt mig in i vad det innebär, och fått upp mitt självförtroende då jag insett att allt det jag sett som dåligt med mig, en del av det har faktiskt, inte en orsak så iallafall en förklaring. Jag är väldigt glad för den här tråden på det sättet. Jag förstår mig själv och mina svårigheter nu på ett helt annat sätt än tidigare, och jag är väldigt arg på mannen som utredde mig och personalen på bup som aldrig förklarade någonting för mig. Jag är ännu argare på mannen i fråga om han nu även missat huvudproblematiken och skrivit in en massa smådiagnoser som i sig är allvarliga och kräver hjälp vilket jag aldrig blivit erbjuden förutom medicinering. Om de diagnoserna nu dessutom kan tas bort och ersättas med en annan så är jag ännu argare då jag missat så mycket i mitt liv eftersom jag aldrig fått rätt stöd.

Ta hand om dig!

Bra fråga! Det beror på vad det är för diagnoser, skulle jag misstänka. Vissa personlighetsstörningar, tex Borderline, går ju att bli frisk ifrån sägs det. En del är rätt vida, och det finns garanterat risker att folk blir felaktigt diagnoserade, tex schizofreni och bipolär. Jag tror nog att man får ha ett samtal med någon som kan ge bedömningen om man passar in i kriterierna fortfarande. Jag vet inte hur utredningar går till, förutom de npf, så jag kan tyvärr inte svara bättre än så. Men jag vet folk som tex fått en massa udda diagnoser, personlighetsstörningar osv, och så har det visat sig vara aspergers eller annan autism.
Ett klassisk exempel är ju de som är äldre och i barndomen fick den hemska MBD-diagnosen, och i vuxen ålder fått den ändrad till tex adhd eller damp.
Tex tvångssyndrom går ju också att bli frisk ifrån med terapi och medicin, även om det inte går för alla.
Det är värt att kolla upp, jag ska göra det med min ena, den vill jag absolut inte ha då det inte finns några belägg för den, mest spekuleringar.

Nåja, min förklaring verkade inte accepteras, men det kan jag kanske inte begära heller. Mitt ursinne kom från att jag INTE har fått hjälp och INTE har fått diagnoser, medan så många andra har fått det, men det kvittar. Att ingen någonsin fångat upp mig när jag utsatt mig för de fruktansvärda saker jag gjort mot mig själv och min kropp, gör mig bitter.

Igår var jag hos läkaren och nu ÄNTLIGEN kommer jag få utredas för AS, vilket jag tror är mitt egentliga grundproblem. Jag fick även medicin mot dermatillomanin/dermatofagin.

Så det känns ju skönt. Det är det jag har väntat på i 29½ år.

Grattis, skönt att det går framåt, även om det tagit tid! Jag är lite i samma situation som du då, väntar också på en remiss av samma anledning. Visst hade du gjort en utredning innan? Hade dom inga misstankar på AS när den gjordes?

Jag känner igen mig jättemycket i det du skriver. Och det här med att man "måste" göra någon nytta för annars blir det värre känns också igen. För mig är det faktiskt så, att om jag skitit i en massa "måsten" hela dagen men framåt sena kvällen tar fram dammsugaren och dammsuger ett par rum, så kan det komplettera alla andra "måsten" jag skitit i. Förstår du hur jag menar? Det behövs nog inte så mycket för mig för att själförtroendet ska stiga en aning, å andra sidan behövs det väldigt lite för att det ska dimpa.

Men det är så satans svårt att förmå sig göra saker som man fan inte har någon lust med. Faktiskt, häromdagen, hade jag en vän här och för första gången berättade jag för henne hur det är. Hon vet att jag misstänker ADHD och hon är ganska säker på att jag har det också, men trots det finns många saker hon inte vet eller förstår. Te.x det här med att jag inte kan boka in något. För några månader sedan bestämde vi (på mitt initiativ såklar) att ses sista lördagen varje månad. Behöver jag ens nämna att det inte blev något med det p.g.a att jag avbokade och sedan "gömde" mig i ett par veckor. Planera går ganska bra, det är skitkul tycker jag men att sen sätta planerna i verket, funkar inte alls. Så jag berättade detta för henne, att det inte funkar för mig att boka något just för att jag är så humörstyrd. Det jag känner för idag kanske jag inte känner för imorgon etc. Och hon förstod och sa att det var bra att jag berättade. Puh.

Jag ska på bedömningssamtal i januari. Låååång väntan. Efter det får vi väl se om det blir någon utredning eller inte. Men nej, jag har ingen kontakt med psykvården annars. Det var nog två år sedan sist. Den enda kontakt jag har är ju den då mina antidepp skrivs ut men då tas inga problem upp utan allt är så fokuserat kring hur jag upplever medicinen.

Hav tålamod kära du. Jag har läst ditt inlägg och funderat men inte orkat svara. Jag ska försöka orka ikväll.

Tack för svaret. Detta tänker jag undersöka vidare. Jag har tre personlighetsstörningar på mig och i samma veva som jag fick dom hade jag en depression. Jag ska göra lite research på detta och kolla om dessa diagnoser ihop egentligen skulle kunna vara ADHD. Om så är fallet kommer jag bli djupt besviken och arg.

Haha ja precis! Jag känner likadant. Har jag mått dåligt och inte varit i skolan så kan jag kompensera med att göra en av läxorna, då känns det som om det inte spelade någon roll att jag inte kom iväg. Jag har kompenserat.

Det är fruktansvärt svårt. Idag vill jag bara sitta och surfa saker som är viktiga för mig, men samtidigt har jag en massa andra saker jag måste göra och det stör min ordning och får mig att känna mig jättestressad. Får aldrig någon ro, för man kan ju inte alltid bara göra det man själv vill.
Vad skönt att din vän tog det så bra. Förhoppningsvis kan ni lösa det så att ni kan ses, men lite på dina vilkor. Jag har också svårt att planera in såna saker, vissa dagar känner jag inte för det och då blir det bara en stor press alltihop.

Okej, men det är inte så lång tid kvar ändå. Julstöket och det kommer ta upp all tid, och plötsligt är december slut. Du kanske skulle må bra av att träffa någon lite mer regelbundet, inte bara för medicinsamtal? Det behöver inte vara ofta, någon gång i månaden bara kanske. Jag tror att det kan vara bra, speciellt om du kommer igång och får en utredning, att ha någon professionell att ventilera alla funderingar med. Det är mycket man bearbetar under en utredning, och ibland kan det bli jobbigt.

Jag har ju trott i 12 år att jag har Aspergers, men jag har haft så fruktansvärt låg självkänsla att jag aldrig nämnt det, för att nekas det av oförstående läkare (som är det enda jag tidigare haft erfarenhet av) vore döden. För mig har det varit bättre att leva på hoppet. Men igår, med min lista, hävde jag ur mig ALLT och sa vad jag trodde. För nu är det antingen eller, antingen får jag hjälp och erkännande för autism, annars så orkar jag inte mer. Saken är ju att så låg självkänsla tillsammans med så hög intelligens (om jag nu får lov att faktiskt säga så) gjort att ingen misstänkt det, vad jag vet. Men för min läkare stod det glasklart! Och jag tror att det är mycket tack vare den utveckling som skett under de senaste åren, alltså att om jag sagt vad jag trodde tidigare så hade okunniga läkare tryckt ner mig i skorna.Men du, du behöver absolut inte besvara det jag skrev. Jag mådde dåligt och jag lät det gå ut över er i tråden. Det räcker så. Jag hade också reagerat likadant om jag var någon annan som läste mitt inlägg.