ADD symptom hos vuxna

Tack för all info i denna tråden. Jag känner mig ganska klar med symtomen och hoppar vidare till den andra tråden, ADD ADHD hos vuxna, mötesplatsen. Tror jag byter lite mer fokus. När jag nu vet precis varför jag inte är som alla andra barn (och alla symtom), ska jag bli bättre på att hantera svagheterna och utnyttja de starka sidorna Bara positiva tankar idag !

Och till er som tror ni har hittat rätt men inte fått diagnos. Har ni kommit så här långt, så vet ni redan mer om er själva än någon psykolog/psykiatriker skulle kunna lista ut. Klart man går med en enorm osäkerhet på vad utredning/diagnos ska bli. Jag kände djup ångest precis när jag läst allt, och ställt min egen diagnos, men fick vänta på utredning. Tänk om jag har fel? Vad f-n gör jag då. Jag orkar inte dra hela processen ett varv till.

Ingen fara! För det första har ni som skrivit här knappast fel i era misstankar. Om någon mot förmodan inte skulle få sin diagnos, är risken större att det är psykiatrikern/psykologen som missat. Och skulle det mot förmodan ändå vara fel spår. Då har man åtminstone uteslutit ett problem, och ändå kommit mycke längre i processen att förstå sig själv för att må bättre (och fått en halv psykologexamen på köpet . Men den risken är nog "tyvärr" minimal

Hoppas att diagnos för er del också innebär en lättnad som för mig, och att ni får ny energi och lust att hitta sätt, betendeknep och/eller medicin, för att kunna leva ett bättre roligare och rikare liv. För det ska jag nu göra i nästa tråd. Hoppas vi ses där

Jisses vilket krångligt sätt att skriva "Tack och hej, ses i nästa tråd"... :-O ... ja fy fasen vad omständig man är . hahahaha.... behöver ju aldrig ha tråkigt, bara att skratta år sina egna knäppa sidor

Hej alla! Forst far jag borja med att be om ursakt for att vissa bokstaver saknas, befinner mig utomlands och har inte tillgang till svenskt tangentbord.

Far aven be om ursakt for att detta inlagg blir sa langt men jag kanner att jag har sa mycket att saga och manga tankar som flyger genom huvudet just nu. Jag hoppas verkligen att ni orkar lasa igenom det for jag behover lite respons. Hur langt det har inlagget an blir sa kanner jag att jag inte ens ar i narheten utav att kunna fa med allt som jag vill ha sagt.

Anledningen till att jag skriver har ar for att fa lite respons da jag inte vet sa mycket om ADD. Har alltid kant att nagot har varit fel/annorlunda med mig och sista tiden har jag provat en vans ADHD medicin och det har andrat otroligt mycket for mig (till det battre). Detta gjorde att jag googlade mer om ADD och ADHD och jag kanner igen mig i otroligt mycket som star skrivet om dessa sjukdomar, speciellt ADD.

Jag tycker att man ska vara forsiktigt med att diagnostisera sig sjalv men efter att jag har last om ADD samt gjort simpla test online som har kommit tillbaka med svaren att det ar mojligt att jag har ADD sa vill jag iaf inte utesluta det, darav att jag skriver har.

Svarigheten jag finner med detta ar att alla har olika personlighetsdrag, men nar blir ens personlighet en sjukdom? Ett brutet ben kan latt ses pa en rontgen bild men att fa diagnosen ADD verkar vara desto svarare. Efter att ha last ADD samt reflekterat over mig egna situation sa har jag kommit till en slutsats att mycket av det jag upplever och kanner inte bara ar ett jobbigt problem utan det hindrar mig pa manga satt i mitt liv, jag forklarar mer langre ner i denna text.

Mycket av det jag har upplevt jag sjalv innan har jag kopplat till dalig sjalvkansla och daligt sjalvfortroende. Men nar jag borjade lasa om ADD sa var det for mycket som stamde overens for att jag skulle kunna rakna bort det helt och hallet.

For att gora detta sa latt som mojligt sa tankte jag anvanda denna lista relatera nagra saker som jag kanner igen mig i valdigt mycket. Ar valdigt svart att satta fingret pa exakt hur jag kanner men jag ska gora mitt basta. Jag hoppas och ber att ni har pa forumet kan kommentera lite da jag inte vet vem jag ska prata med om detta. Alla kommentarer ar valkomna!

Låg koncentrationsförmåga: Har alltid haft svart i skolan. Svart for matte och lasa bocker har inte varit latt, nagra rader i en bok om historia och jag tanker pa nagot helt annat. Kan “lasa” en paragraf eller en sida och nar jag ar klar har jag inte en susning om vad jag precis har last. Har aven svart att ta till mig vad folk sager om dem talar under en langre tid.

Ljudkänslig: Har helt omojligt for mig att gora nagot om de tar nagot som droppar, bankar eller for annat oljud.

Svartvitt tänkande - tänker ofta "antingen eller" eller "allt eller inget": Ar jag i ett notskal, detta leder ofta till problem da jag inte kan gora ngt halvdant.

Bär på en inre oro och rastlöshet - känner sig aldrig 100% tillfredställd eller nöjd:  Detta ar jag pa flera satt. Ar valdigt orolig over manga saker, speciellt framtiden. Detta har fatt mig att sluta med facebook tex. Manga tycker att de tar kul att halla kontakten med folk samt se vad gamla klasskamrater har for sig. For mig blir det problematik da jag jamfor mig sjalv med andra pa helt fel satt och det skapar forvirring och oro over min egna situation. Har jag tagit ratt beslut? Vad ska jag gora I framtiden? Racker det/jag till? Ar valdigt svart for mig att ta vissa beslut och det sista jag behover ar ta in andra manniskors prestationer i berakningen.

Allt ska förresten helst alltid ske på ens egna villkor: Ar har jag kanner igen mig mest och pa flera olika satt. Det ar inte det att jag har svart att anpassa mig utan det ar mer eller mindre omojligt da det gor mig orolig. Detta ha gjort att jag har kant mig valdigt egoistisk, speciellt i mina relationer till vanner samt flickvanner.

Jag har otroliga problem med att aka ivag i grupp da jag inte kan bestamma sjalv vad och nar saker och ting ska ske. Tex Om jag blir bjuden pa fest sa aker jag inte om jag inte kan ta mig hem sjalv utan ar beroende utav att fa skjuts hem utav nagon annan.

Att umgas i grupp, ga pa fest eller nattklubb har jag extremt svart for. Ar alltid den “trakiga” da det ar helt omojligt for mig att socialisera under dessa forhallanden. Ett vanligt scenario ar att jag traffar ngn i skolan tex, vi pratar och har trevligt, personen bjuder mig pa fest och jag gar dit och ar mer eller mindre helt tyst vilket far folk att tro att jag ar varldens trakigaste manniska.  Ar svart att forklara hur jag kanner mig men allt blir sa jakla fel. Jag kan inte hanga med i diskussionerna och det hela slutar med att jag ar tyst, folk kallar det att vara blyg jag sager att det kanns extremt fel. Nar jag var yngre sa tvingade jag mig ivag men nu nar jag ar lite aldre sa struntar jag i det. Har slutat upp med att forsoka passa in da jag inte orkar langre.

Jag har alltid tillbringat mycket tid sjalv. Trana och ga pa gym ar ngt jag tycker om att gora och detta  ar ngt jag gor sjalv. Anledningen till att jag tycker om det  ar att jag slipper alla masten fran samhalle och andra manniskor. Jag kan bestamma hur lange jag kan halla pa, vad jag ska gora, och nar det ska utforas.

Kommer ur balans/blir lätt störd när ens rutiner rubbas: Detta ar en anledning till att jag ar mycket sjalv. Sag tex att jag har bestamt att jag ska plugga en dag och nagon ringer mig pa morgonen och fragar om vi ska traffas pa eftermiddagen sa har jag extremt svart att omgruppera och fa ngt gjort, denna andring far mig helt ur balans och aven pa daligt humor da jag kan blir jakligt stressad over det. Tom dagen efter paverkas da jag kan undra om jag kommer fa tillrackligt med somn osv.

 

Dessa saker som jag har namt ar inte allt jag kanner igen mig i. Har kommer en grov summering utav resten: Ar distra och tankspridd, gillar inte forandringar,  ar mer eller mindre konsant trott, vill sova varje eftermiddag, mar ofta daligt och ar nedstamd, har lag sjalvkansla, kanner ett stort utanforskap. Finns aven mycket mer att saga men detta inlagg ar langt nog kanner jag.

Nar jag tittar pa det jag har skrivit sa kanns det som jag framstaller mig sjalv som en komplett dare, men det vill jag vill inte tycka om mig sjalv. Har dock alltid kant mig valdigt annorlunda(pa ett daligt satt) och aven fatt det forklarat for mig manga ganger, “du borde forsoka vara mer social” osv. Jag har verkligen forsokt men har inte fatt det att funka.  Men ar fa saker som ar sa svara som att anlysera sig sjalv.

Anledningen till att jag skriver har ar att fa nagon respons. Skriv vad ni vill, tror nig att jag har ADD sa skriv det, skriv aven om ni inte tror jag har det utan har nagra andra forslag eller funderingar.  

Alex191: Låter inte bra att du lånar medicin av en vän (vad är de för sort?) Du borde träffa en läkare som kan hjälpa dig att skriva ut rätt medicin. Det är inte bra att exempelvis tvärt sluta en medicinering så tänk på det om du ska sluta använda din väns medicin, man kan få en rad obehagliga symptom (min sambo fick det när han slutade från en dag till en annan).

Jag tror inte personen som skrev inlägget menade någon specifik i tråden, utan mer den allmäna inställningen. Så tolkar iallafall jag det, och det håller jag till viss del med om, vilket jag varit inne på tidigare. Icke att förglömma heller de personer med missbruksproblematik som ger sig på att "fejka" ett adhd-beteende i hopp om att få en felaktig diagnos och därmed komma över spännande medicinering.

Hej Alex och välkommen hit!

Jag har ingen konstaterad diagnos men känner igen mig jättemycket i det du berättar och jag tycker också att du ska försöka gå vidare med detta till en läkare och be om att få göra en utredning om du känner att det är nödvändigt att få vetskap ang om du har ADHD/ADD eller inte. Det är svårt att säga om du har det eller inte, man behöver veta mycket, mycket mer om dig. Visst är den en del saker som pekar på att det skulle kunna vara ADHD/ADD men det kan också vara symtom på något annat. Önskar dig lycka till! Fortsätt gärna skriva, fundera och fråga här.  

Så var det kanske. Personen som frågade citerade mig, och du citerade henne, och hon vars inlägg vi nu diskuterar citerade då dig. Inte lätt att hålla koll.
Så kan man tolka det, men jag uppfattar det som att hon bara ville poängtera att det inte var så "lätt" att "kräva" en utredning som vi fick det till, även om vi båda vet det och bara tog den korta versionen just då. På sätt och vis tror jag det är bra att sånt poängteras, kanske inte för oss i tråden då en del redan har sina diagnoser på papper, och resten är så pass handikappade i sin vardag att en vägrad remiss borde kallas tjänstefel. Däremot dyker det då och då upp personer som gör ett inlägg i tråden, eller i forumet i övrigt, i stil med "Hm, jag är faktiskt rätt lat, det måste vara ADD jag har, får man medicin? Hur gör jag för att få en diagnos?" och sen inte återvänder till tråden, och absolut inte hör av sig till vc eftersom dom inte har något egentligt behov. Att då säga att det bara är att kontakta vc och få en diagnos är egentligen fel, då det inte är hela sanningen. Men jag känner precis som du att ibland orkar man inte svara på dessa frågor om och om igen, och därför tror jag att det vore bra att skriva ett inlägg, eller länka till ett inlägg, i ts så folk kan läsa där.

Och jag försöker komma ihåg det här du nämnde då, hur du läser in allt bokstavligt och tendera uttrycka dig mer faktainriktat. Jag säger inte att det är fel men det är väldigt olikt hur jag själv fungerar. Jag är så känslomässig och lynnig och tenderar läsa in allt annat än faktan. Men skit i det nu.

Jag förstår absolut hur du menar och jag håller med dig. Om man har symtom på något som snarare påminner om exempelvis Borderline bör ju inte det första läkaren säger vara: Ok, då utreder vi dig för ADHD och sen göra en sådan utredning. Men nog förväntar man sig att läkaren ska veta vilken slags hjälp, utredning, testning, medicinering eller vad det nu är man behöver. Man BÖR kunna förvänta sig det men många med mig har tyvärr fått erfara att man inte kan det. (Nu hamnade jag nog på sidospår?) Aja.

Det jag tycker är svårt med detta är att avgöra vad som är handikappande och inte. Jag anser att mina problem är handikappande för mig, men vem vet vad läkaren kommer att säga? Han/hon kommer kanske bara fnysa åt mig och säga att de som verkligen har ADHD har mucho problem än så. Problemet är ju att jag inte vet och att jag har väldigt svårt för att skilja på och avgöra vad som är normalt och inte normalt, vad som är jag och en ev störning och jag är knappast ensam om att tycka det är svårt. Jag kanske har fel men jag tänker att en utredning även kan utesluta ev diagnoser. Jag menar inte att en utredning bör användas i det syftet men hur tusan ska man annars få veta vad som är vad? Det är just det jag tycker är så svårt.

Det är bra. Se vad bra det är med kommunikation! Ja, jag tror vi skiljer oss lite där för att det antagligen kommer från någonting annat hos mig att göra, ya know'? Time will tell angående det, jag är ju också inne i vårdkarusellen igen.

Det är det som är så synd med nedskärningarna som jag nämnt innan. För mycket patienter, för lite personal. Den som skriker högst får hjälpen och de som mår för dåligt för att skrika och stå upp för sig själva hamnar i skymundan. En hemsk bieffekt av det hela.

Det tycker inte jag är upp till en läkare att avgöra hur handikappad man är, utan att gå in på djupet. Om någon tex skulle ifrågasätta "jamen du klarade du av skolan nu? Då är det väl inte så farligt" så ser den ju bara till ytan och inte till alla hårda nätter när saker skulle lämnas in som skjutits fram till sista sekund, eller de glömda proven eller liknande. Lite snurrigt formulerat, hoppas du förstår. Det som ser funktionellt ut på ytan är inte alltid det. Det handlar, tror jag, inte om hur "grav" diagnos man har, utan snarare hur pass man klarat av att anpassa sig och dölja sin problematik vilket inte är omöjligt om man har en normal begåvning. När man blir äldre maskerar man på ett annat sätt än vad barn klarar. Problemen finns självklart kvar, även om man lär sig lite saker på vägen som kan göra det lättare, men det är fortfarande handikappande då det tar upp mycket tanketid och själva anpassningen kostar på energi. Jag förstår hur du tänker och håller med, det enda jag har som invändning är att det tyvärr inte finns resurser att låta alla genomgå en utredning och att det i första hand borde erbjudas till de som är unga och de som har akut behov.
Angående att se vad som är vad så är det ju förhoppningsvis de kunniga personerna som avgör om en remiss är nödvändig eller inte som bör kunna skilja på symtom, men samtidigt finns det inte tid för dom att sätta sig in i patientens historia till hundra procent och det är ännu en negativ sak som nedskärningar för med sig.

Du är mycket mer insatt i det här än vad jag är, det hör jag  Men åsikter har jag. Om allt!

Jag förstår hur du menar och jag tycker du har rätt. Jag förstår även att man inte kan erbjuda utredning till alla som efterfrågar och självklart ska de med akut behov prioriteras. Det svåra är just att bedöma vem som är i akut behov och vem som inte är det. Well, i många fall är det väl solklart men det finns nog fall och jag kan tänka mig att jag tillhör den skaran, där behovet utav en utredning inte är akut akut men där behovet ändå är så pass stort att en för lång väntetid skulle kunna försämra och försvåra saker och ting ytterligare för mig. Jag vet att det finns de där ute som lider avsevärt mycket mer än mig men behovet av en utredning kan ju, trots det, vara lika stort så det måste vara skitsvårt att sitta där och behöva avgöra och besluta om sådant. Jag skulle aldrig klara av att axla den rollen. För det första är jag urusel på att prioritera överhuvudtaget, för det andra har jag nog ett alldeles för stort hjärta ibland vilket medför att jag vill hjälpa allt och alla som mår dåligt. Jag skulle ha blivit utbränd på nolltid i en sådan yrkesroll. Hua. Sidospår igen jag vet.

Jag tror att jag tar åt mig av inlägg typ Hedman bl.a just för att jag själv är så osäker på hur pass handikappande mina problem är för mig. Och varför jag är osäker hör i hög grad ihop med saker jag berättat för andra, där jag själv inte tyckt det varit något stort problem men där andra tappat hakan och undrat hur tusan jag är funtad. Sen, när jag tagit upp sådant som jag själv anser är ett problem har jag inte alls fått den respons jag önskat i form av förståelse utan snarare bortviftande och "jaja, men så är ju alla" eller "nu överdriver du väl". Ja du vet. Och varför min osäkerhet är extra stor och påtaglig just nu är för att jag pratat mycket om detta med min mor i dagarna. Hon har gått från att kalla mig "damp-barn" till att vara skeptisk men fortfarande säker på att NÅGOT är fel med mig. Hon vet bara inte vad. (Tilläggas bör att hon inte har någon som helst kunskap om ADHD/ADD) Min sambo är övertygad om att det är ADHD. Min bästa väninna är, om inte övertygad, så väldigt säker. Själv pendlar jag mellan övertygelse och osäkerhet. Tänk om jag inbillar mig ändå? Tänk om jag faktiskt KAN skärpa till mig om jag bara ger mig fan på det? Ibland tänker jag att jag nog bara är väldigt dum i huvudet helt enkelt, typ förståndshandikappad, och förstår inte bättre.

Och just nu, i skrivandets stund, känner jag bara för att skita i allt. Skita i att gå på det där bedömingssamtalet. Skita i att begära utredning. Men samtidigt när jag tänker så, så blir jag rädd. Skiträdd. För av erfarenhet VET jag ju att jag inte kan ta mig i kragen och skärpa mig. Jag har försökt miljontals gånger men det slutar bara med frustration och besvikelse. Så vad i helvete gör man?  

Me too.

Efedrin finns ju tydligen i hostmedicinen Mollipect och den har jag ju använt men jag minns ingen effekt.