ADD symptom hos vuxna

Får väldigt många funderingar då jag läser i denna tråd. Sökte mig runt på internet efter att jag pratade med en vän om hans diagnos och vi är väldigt lika på många sätt. Det här med diagnoser i allmänhet gör mig så himla skeptisk till allt vad det innebär. En stor del av mig tror att det bara är en produkt av hur vårat samhälle ser ut idag om jag ska vara ärlig. Det förminskar naturligtvis inte allas problem och behov av hjälp, men det är snarare bara min egen tro på vad som egentligen är förklaringen till varför alla mår så dåligt och blir diagnostiserade till höger och vänster.
Jag har dessutom jobbat väldigt länge med just diagnoser själv så är ganska insatt i den mängd problematik som finns och att det faktiskt inte finns en mall för varje diagnos eller fall vilket gör det hela ännu svårare att placera folk i dessa fack och hjälpa på något sätt.
ALLA har ju vissa av dessa symptom beroende av en mängd olika faktorer skulle jag vilja säga. Så kanske behöver vi alla hjälp men är olika förmögna att hjälpa oss själva eller hantera de problem vi har bara.
Jag har absolut en hel del av de "symptom" som beskrivs här i tråden, och lider av det i olika situationer precis som andra lider av sina "symptom" de har som inte skulle anses ha en diagnos.

Har ingen utredd diagnos vad jag vet i min släkt, men min far led av ångest i stort sett hela mitt liv och har gått igenom drevet med psykologer och mediciner som aldrig gjort det bättre för honom under hela hans livstid.
Han är en extremt lärd och allmänbildad man som är väldigt medveten om sin problematik och som sökt hjälp för det men aldrig riktigt hittat någonting som hjälper.
Han blev dock lugnare efter sin pension och verkar ha hittat ett slags lugn som han inte hade tidigare men hävdar fortfarande att han har kvar samma problematik. Enligt honom är det en kombination av fysiska ( mindra dopamin) problem och saker som hänt i hans barndom som orsakat en del av hans psykiska hälsa. Hans läggning är den att han alltid varit oerhört tankspridd, tidsoptimist,ångestfylld i faser. Alltid sovit dåligt. Problemet är ju också att den dåliga sömn han alltid drabbats av sätter igång allt det andra han har problem med. Ångest, tankspriddhet och ångest kommer ju också av all brist på sömn. Som ett ekorrhjul.

Jag själv har aldrig direkt haft dålig sömn på det viset under större delen av mitt liv. Men har alltid varit väldigt tankspridd, och lite av en dagdrömmare. Jag har absolut en läggning för ångest och att må skit i faser i livet, och har accepterat att det kommer och går. Pappas situation har paradoxalt nog hjälpt mig eftersom jag bestämde mig tidigt att skaffa mig verktyg för att inte hamna i hans situation. Ibland går det och ibland inte. 
Hade aldrig några stora problem i skolan utan var ganska medelmåttig män hade svårare för logiska ämnen och lättare för kreativa. Så det jag inte var intresserad av har jag alltid haft svårt att koncentrera mig på
Både min far och jag har sökt oss till idrott och det verkar ha hjälpt oss båda mest. Har varit ganska framgångsrik där och aldrig haft svårt att hitta fokus för det. Och min far säger alltid att det är det ända som har fungerat för honom då han känt ångest i tillvaron.

Hela min barndom har varit ganska lycklig dock, och ska jag analysera de saker och stunder då jag inte varit lycklig tycker jag det mer handlat om yttre faktorer mer än mina fysiska. Skillsmässa och saker som hände runt tonåren rörde till det( men det verkar det göra för de flesta).
20 år och frammåt har det gått upp och ner, men även här tycker jag att trots väldigt mycket som har hänt mig privat( dödsfall, besvikelser, livet etc etc) att alla dessa fysiska begränsningar har hängt med i bakgrunden men inte varit orsak till problem mer än de yttre faktorerna som spelat in. Om jag skulle kunnat väja och ta bort allt detta som hänt mig, så kanske jag skulle få reda på hur jag hade mått. Men det går ju inte.

Vad vill jag säga med allt detta? hehe...ja, bara att jag känner igen mig i väldigt mycket av det alla säger här och skulle kanske visst kunna stämma in på någon form av diagnos. Men samtidigt är det väldigt svårt att fastställa om det är något som skulle kunna hjälpas eftersom det är en produkt av saker som hänt mig men även från en del av min läggning.

Saker jag känner igen är: tanskspriddhet. lugn, drömmande, distraherad, väldigt engagerad i speciella projekt( här kan det dock vara samma projekt väldigt länge, men ibland dyker det upp nya) där jag läser om allt, svårt med närhet om det inte är på mina villkor, tidsoptimist, svårt att planera och organisera( även om jag hittat verktyg för att hantera även detta). Och en del andra grejjor.

/Fundersam.

Får väl inflika lite att även om dessa symptom kan passa in på många mer eller mindre så är det ju inte fören det är ett så pass stort hinder i sin vardag som man behöver hjälp för det.
Sen har jag nog aldrig stött på en diagnos som är så ifrågasatt som just ADHD vilket är otroligt frustrerande för oss som lever med det.

Hej!

Jag har varit inne här och läst under en ganska lång tid men aldrig skrivit någonting. Jag började min utredning för ca 10 månader sen och nu fick jag svar för några veckor sen att jag har diagnosen ADD. Jag är 25 år gammal och har alltid känt mig "utanför" och nästan lite konstig. Jag förstod inte varför jag inte hängde med i skolan eller varför jag hade svårigheter med att få livet att gå ihop. Men jag sökte mig själv till vården och bad om en utredning för att verkligen se om det var någonting och då var ADD svaret jag fick efter många tester och möten.

Nu väntar jag på en läkartid där vi ska diskutera medicin och det känner jag mig lite orolig över även fast jag är öppen för att testa.

Jag vet inte vad jag egentligen ville få fram mer än att det känns skönt att kunna skriva här och veta att man inte är ensam! :)

ADD och missbruk? Första gången jag skriver här, eller på FL överhuvudtaget. Sökte på ADD och ramlade över tråden med hög igekkänningnsfaktorn Min historia är lång. Kortar ner en bra bit,ni får gärna fråga om det inte hänger ihop. Lite,allmänt om mig: är i övre 30- årsåldern, mamma till tre finingar, gift. Arbetar inom vården, kraschAde för åtta månader sedan medan jag gick en krävande vidareutbildning på heltid, arbetade halvtid och tog hand om en sjuk anhörig. Samtidigt. För att klara av vardagen (och nätterna, jag slutade sova helt) började jag äta starka smärtstillande preparat och fick ett beroende på halsen. Nu: sjukskriven på heltid, för första gången i mitt liv. Har varit inlagd på en privat psykiatrisk klinik i tre veckor vilket hjälpte för stunden och jag är inte lika kraftigt deprimerad med suicidtankar som jag var i vintras. Jag står på antidepp, sömnmedicin och går på akupunktur. Tyvärr har jag inte kunnat bli av med mitt beroende helt- har inget fysiskt beroende, dvs jag kan vara utan tabletterna utan att få abstinens men har jag dom inom räckhåll så tar jag. Det dövar den inre smärtan och den konstanta oro/rastlöshetskänslan och ger mig energi för att orka med vardagen. Jag tar inte tabletterna för att det är kul utan för att överleva. Är väl medveten om att jag måste sluta, att det inte är någon lösning men jag måste få hjälp för att styra upp mitt liv först. Om ADHD/ADD: Jag har ingen diagnos, ännu. Det var en kollega som veton minaproblem och som är gift med en psykolog som bad mig läsa en artikel om symptom och jag blev livrädd men samtidigt lättad, det var MIG de beskrev! Min psykiatriker verkar tyvärr inte vara med på samma linje och jag funderar på att strunta i remiss från Landstinget och göra utredningen privat. Någon som vet vad det kostar eller någon som t om har gjort så själv? Mina symptom: -Stora svårigheter att sätta igång. Detta blev ännu mer påtagligt sedan jag blev sjukskriven. Det kan gå timmar utan att jag orkar gå upp och klä på mig, sätta på en tvättmaskin, börja laga mat. Leder till att oron övergår till ångest, jag "sitter fast" som i en kramp, börjar svettas, får hjärtklappning -FAstnar för vissa aktiviteter eller intressen och går in till 100%. Ett exempel: nyligen fick jag för mig att jag ska börja måla. Tillbringade timmar på Panduro, olika hemsidor, köpte böcker och konstnärsmaterial för tusentals kronor. Målade två tavlor och slutade,detblev i team jag trodde... -Påbörjar sakerutan att avsluta eller avslutar slarvigt -Rastlös, har svårt att hitta inre ro, vara nöjd -Fysiskt klumpig, går in i folk. Som barn blev jag ofta utskrattad på gympan -Talar mycket och fort, ofta utan att tänka innan. Svårt för att lyssna på andra, vill gärna avsluta andras meningar -grav sömnstörnibg sedan barndomen. -Lättirriterad. Ljudkänslig, T ex blir irriterad när någon tuggar högt, smackar, fågelkvitter -Har svårt att förstå saker som ska utföras i logisk följd och att se hur saker hänger ihop. Ett exempel är att sätta ihop den enklaste hyllan från Ikea. Kan möjligtvis göra det genom att gissa men fixar inte att följa en bruksanvisning. -Tappar lätt bort saker, uppfattas som slarvig. Så, det blev långt ändå! Tar gärna emot era tankar och svarar på frågor. Kommer att försöka vara aktiv här i tråden nu när jag jah hittat hit. Ta hand om er därute!

Hur mycket kan man stämma in på beskrivningen utan att få diagnos? Jag tror banne mej inte att jag kan avskriva ett enda "symtom". De är så himla väl en beskrivning av mej på så många sätt. Däremot har jag väl antagligen inte den grövsta varianten då jag liksom kan komma på mig själv med mina brister och faktiskt fixar att tvinga mig själv till att göra vissa saker emellanåt hur tråkiga de än är och hur rastlös jag än är under tiden. Har bl.a. därför fixat att hålla ett hyfsat högt betygssnitt genom hela min skolgång och även nu på universitet. (Impulsivitet är däremot inte ett problem och jag har tillräckligt bra självdisciplin för att aldrig tillåta mig för att fastna i något slags missbruk. Internet/informationsberoende är väl iofs. också ett slags missbruk på sitt sätt...)

Jag har fått en (felaktig? -Personligen är jag ganska säker på att så är fallet) dyslexi-diagnos eftersom jag är så långsam och även har ett nedsatt arbets-/när-minne. Därigenom får jag längre tid på prov och möjlighet att sitta avskilt och skriva, vilket räcker bra för att jag ska prestera som genomsnittet eller strax över då jag faktiskt är rätt smart och har lätt för att lära mig (logiken - inte årtal, namn eller annan nonsensfakta). 

Jag skulle dock så gärna vilja kunna få göra utredningen bara så jag antingen kan få det avslaget (ligger för nära "frisk" i spektrumet) eller bekräftat (få diagnos). Tyvärr är ju Sverige ett j***a U-land när det gäller detta och köerna är årslånga, så vet inte om det är värt att kämpa så med något som kanske i slutändan inte visar sig vara något. Dock gör vetskapen om att det finns medicin och att den fungerar (jag har ...ehm... provat) det ännu svårare att bara släppa frågan. 

Vad är era erfarenheter? Hjälpte det att få diagnos? Är man så restriktiv med medicin som det verkar (J***a trygghetsberoende land där allt är "farligt".) och om man inte har så allvarliga problem så att man kan visa upp misslyckade betyg, förstörd ekonomi, missbruk och depression så har man ingen hjälp att räkna med?

Jag vet inte hur jag ska börja!!!!!???? Ptsd diagnostiserat. Långtidssjukskriven! Jag känner igen mig i 98% av fallen. Börjar misstänka mer och mer att jag har adhd/add!? Men mina psykologer, då jag även går hos kris och truamacentrum, menar på att många kriterier i ptsd är snarlika adhd kriterier varför man ska få behandling för ptsdn först innan adhd uträdning sätts igång, om det nu blir aktuellt som jag förstår. Är 34 år gammal har haft en välldigt tuff barndom, minst sagt! Har fått kämpa mig riktigt genom livet, är så nyfiken och otålig på och faktiskt veta om jag har adhd, vilket inte alls är osannolikt med tanke på min egen initiativ till forskning kring adhd. Vill ha tips och uppmuntran att hålla ut till mars månad ut. Är så trött på att utsättas för alla sorters medicinering pga enorma smärtor i nacken, bröstryggen bl.a. Snälla hjälp och stöd mig på vägen. Är så himla trött. Tack på förhand.

Men, när diagnos är ställd- är det bara medicinering som gäller? Eller kan man få en strategi för livet? Och om man misstänker själv att man har ADD kan man följa de råden för att testa om det funkar bättre så?

Vad får ni för råd?

Mkt intressant läsning då jag själv håller på att bli utredd för ADD lr andra neurologiska problem, känner igen mig i riktigt mkt av det som står, synd bara att man hunnit bli 24 år och att pga mina psykiska bekymmer sabbat hela min ungdomstid, bla med social fobi och en massa grejer som gjorde man blev utpekad som konstig, nu tar jag några mediciner och känner mig som en normal människa, ingen social fobi, inga depressioner, inga konstiga tvångstankar/rutiner som att varje gång man vaknar sätta sig vid datorn och inte kan slita sig, eller andra tvångstankar som att jag måste fixa pengar vilket gjort att jag gjort en massa kriminella saker som delvis är själet till skulderna i kronofogden, Dessutom aldrig kunnat sköta ett jobb, ADD är jobbigt, tog nästan mitt liv pga depressionerna innan jag fick medicin, depressionerna är som bortblåsta. jag vet knappt vad stress är längre, känner ingen stress. jag tar en sertralin tablett 50mg om dagen och atarax för att sova.

Jag har varit på bedömningssamtal och väntar nu på att utredas för add och ev något annat. Namnet innehöll ordet spectra.

Jag har en fråga om olika mediciner.

Under bedömningssamtalet tyckte hon att jag skulle testa en medicin bara så där. Det heter olazipin eller nåt liknande för att jag ska somna lättare.

Grejen är att jag googlade medicinen och man går upp mycket i vikt av den. Typ 30 kg verkar vara vanligt att gå upp.

Jag vågar inte prova den.

Om jag skulke gå upp så mycket skulle jag må dåligt av det.

Är det nån här sim har provat den för i somningssvårigheter?

Sedan undrar jag o om strattera som inte verkar varabra för dom flesta.

Sedan levitra och nån mer som jag är osäker på.

Vissa säger att dom mår dåligt av dom medicinerna.

Hur mår man dåligt? Hur uttrycker det sig?

Jag är lite rädd för medicin för jag har haft dåliga minnen från tidigare mediciner. Ssri mm.

Hur blir sexlusten på levitra eller concerta? Och även strattera..

Två viktiga saker jag vill behålla är min vikt oxh min sexlust.

Kan tillägga att jag är självmordsenägen lite då och då.

Jag tappade förtroendet för läkaren som vill att jg ska gå upp i vikt och kommer göra nogrann googlingar i fortsättningen.

Hopoas den här posten passar i i tråden.

Jag tycker du gör helt rätt i att ställa dig frågande till medicinering med konventionell medicin.

Här är vi tre som har ADD och jag har dessutom Asperger. Ena barnet har förmodligen ytterligare diagnos, men har inte blivit utredd för den.

För att kunna somna och för att sedan inte behöva vakna mellan varje sömncykel, har jag sedan flera år tagit Atarax, vilket från början är en allergimedicin som visat sig ha en avslappnande och svagt sövande verkan. Jag hade stora sömnstörningar med svårigheter att somna och täta uppvaknanden under natten. Det tog tid för mig att komma in i en bra sömnrytm, eftersom jag hade så mycket stress runtomkring. I början körde jag avslappningsband, Atarax och öronproppar under en lång period. Tills lut kunde jag skippa avslappningsbandet och numera är det bara öronproppar och Atarax som behövs. Fungerar väldigt bra även för mina barn.
Medicinen är inte på något sätt beroendeframkallande, vilket är ett stort plus. Helt ofarlig, säger man.

Yngsta barnet åt under ett par år på högstadiet något av de här narkotiska preparat som man skriver ut till individer med ADD. Inte något av de du nämnt - och svindyrt. Det gjorde att han klarade skolan bra, men efter ett sommarlov slutade han medicinera och läkaren ordinerade i stället Holistic D-vitamn 2000 och Eye Q. Vilket han ätit under den sista tiden. Hans läkare följer forskningen i ämnet och dessutom bor vi på en ort där alternativ behandling och medicinering får större utrymme än skadliga konventionella mediciner.
Nu äter vi alla dessa kosttillskott och de verkar fungera.

Min personliga erfarenhet är att livssituation med miljö och socialt umgänge har störst betydelse för hur sömn och koncentration fungerar i vardagen och det påverkar inte minst depressioner och oro. Med en eller flera diagnoser i bagaget behöver man för att må bra och fungera optimalt först och främst en stressfri tillvaro, stöd, support, praktisk hjälp och ofta avlastning när det blir för mycket.
Konventionell medicinering tar ju inte bort de omständigheter som påverkar din vardag negativt. De dövar och kan i bästa fall få dig att fungera någorlunda eller ganska bra. Men de är ju ingen långsiktig lösning på hur det ser ut i ditt liv i övrigt.

Jag har också blivit påtvingad antidepressiv medicin, vilken inte alls fungerade. Det var innan jag fick en diagnos, så det är ju i och för sig inte så konstigt att den inte fungerade mot min depression och mina sömnproblem. 
Inte heller KBT fungerade, eftersom det är asperger som orsakar mina svårigheter och problem - det är inte något som mitt psyke orsakar.

Stressreducering, fria arbetstider, bra transportmöjligheter och solklara för dig anpassade uppgifter inom arbetslivet borde på sikt göra att livet blir lättare. Plus stöd, support och den hjälp du känner att du vill och behöver ta emot.
Vitaminer och kosttillskott och verktyg för att kunna sova tillräckligt mycket och bra.

Som sonens läkare sade: "I Frankrike äter inga barn med ADD och ADHD konventionell medicin. Där är det föräldrar och annat nätverk som finns tillgängligt för att barnen ska må bra, utvecklas och klara skolan."
Ganska talande, eller hur?