ADD symptom hos vuxna

Trådstartaren: Tack för att du startat och bidragit med så mycket i denna tråd! Vem är jag. Hmm. Kille (faktiskt, är ju mest tjejer här) ca 40år. Fick diagnos ADHD-PI för inte så länge sedan (alltså ADD vad jag förstått är den vanligare men inte officiellt accepterade termen). Var lite udda ända sedan barndom, men hyffsat lycklig. Klarade mig utan större problem genom skola och univeristet pga att jag hade extremt lätt för det. Blev dock inte speciellt bra, för jag hade ju alldrig läst en hel kursbok. Men vuxenlivet har varit förbenat krångligt. Framför allt att sköta jobb på ett bra sätt. Blivit många olika yrken och arbetsplatser. Relationer har också alltid krashat förr eller senare. Mitt stora problem är att hålla fokus och göra det jag ska göra. Tröttnar, hittar annat mer intressant, sitter och konverserar med någon imaginär person, t es förklarar för Fredrik Reinfelt hur man borde lösa bostadsproblemen i storstäderna, och varför dagens prisnivå på bostäder inte är hållbar på sikt, varför vice riksbankschefen P O Engström har fel när han säger att prisnivån inte är ett problem, och att räntan inte bör höjas, och hur man skule kunna lösa hela rasket på 3 år.
Har för tillfället problem med depression. Hjärnan liksom stänger ner när det blivit för mycket under en lång tid. Egentligen känner jag inte några "svarta tankar" och har aldrig gjort. Svårt att acceptera diagnosen depression. Har mest ångest över att inte fungera normalt och att saker helatiden "skiter" sig. Får väldigt dålig självbild. Ber om ursäkt för mig själv jämt och väldigt självkritisk. Mer symtomen som gråtmildhet och avstängdhet och att man isolerar sig som är depressionen. Tankarna är mer ångest. Lite konstigt, jag brukar faktiskt vara väldigt positiv i tankarna, men det hjälper ju föga när räkningarna ändå hamnar hos fogden för att man glömmer att betala
Just nu tycker jag att jag är i den situationen att jag har förstått det mesta av vad som inte är neurotypiskt i min hjärna. Konstiga beteende mm och hur saker hänger ihop. Letar dock fortfarande lite pusselbitar kring vad som är ADD och vissa andra delar hos mig som kanske mer är okonstruktivt beteende eller sämre anpassad personlighet. Och visst, jag känner igen mig i extremt mycket av det ni andra har bidragit med (förutom PMS då . Men små saker skiljer, och jag tycker det är väldigt tydligt att AD(H)D trotts allt kan vara väldigt olika för oss. Visst är det en helt underbar känsla att känna igen, och förstå saker hos andra. Man får en förståelse för hur man fungerar och en trygghet av kunskapen och gemenskapen. Tycker dock att det är minst lika givande att hitta egenskaper som kan tillföras personlighet mer än ADD. Kanske för att det finns större chans att förbättra de "felen". Själv är jag t ex extremt omständig, konflikträdd, perfektionist (i ordets sämre mening), och uppskjutare (prokrastinerare - gör saker alldeles för sent) och överempatisk (alldeles känslig för mitt eget bästa). Vad jag har lyckats klura mig till är det personlighetsdrag som uppkommit mycket pga ADDn, MEN som faktiskt går att jobba med och förändra till det bättre (så att jag själv trivs bättre med mitt liv). Men där är jag som sagt inte riktigt klar än.

Har någon av er klurat lite på var gränsen går mellan er diagnos, och ev andra aspekter på er personlighet som ställer till problem? Skulle vara intressant att höra. Jag tror faktiskt det ligger lite in vad som sades här tidigare av någon som uppfattades som ett forumtroll. Är inte så säkert på att det var så illa menat. Nämligen att det kan vara lätt för vissa att käna igen sig i listan med symptom. För det är det ju. Bara att vi som har eller får diagnos har sådana problem att det ställer till det i livet för oss. Men sedan om man får diagnosen, ska man nog vara lite försiktig med att skylla alla sina problem på den. Alla våra problem är ju inte kopplade till diagnosen. Och även om de har uppkommit pga diagnosen, t ex dålig självbild, så betyder det inte automatiskt att det inte kan åtgärdas. Diagnosen i sig går inte att bota, men flera problem framför allt med vårat beteende kan vi jobba med, och kanske helt fixa.

Tja det var lite om vem jag är, och vad jag har för tankar om ämnet. Tror att det beror väldigt mycket på var man är i processen, vilka frågor och tankar man har. När man precis insett att man har problem, och hittar "listan" som stämmer klockrent, börjar man klura på symptom och förstå att det kan vara AD(H)D. Sedan rör frågorna att hitta vård och frågor om utredning. Sedan direkt efter diagnos är det mest aktuella samtalsämnet medicinering mm. Efter ett tag börjar terapi kanske bli aktuellt. Jag känner väl att jag tagit mig så här långt nu, och börjar försöka se lite mer nyanserat på allt. Förut gick all kraft åt att hitta felet och få tid i vården. Nu är jag glad över att äntligen ha en diagnos, men inser att jag måste hitta sätt att jobba med mig själv. Medicinering kan kanske hjälpa en del (har inte kännt så mycket effekt än), men jag har ingen illusion om att jag blir mindre perfektionist för att jag knaprar concerta. Att jag inte kan lämna ifrån mig ett jobb för att jag inte är nöjd med mitt eget arbete (trots att det är total overkill) grundar sig i viss mån i dålig självkänsla pga ADD problem. Men det är ett inlärt beteende som inte kommer att försvinna av sig själv.

Sorry för det långa inlägget. Omständig det är jag..... + att jag alltid ber om ursäkt för sånt jag gör

Trådstartaren: medicin.se/dyn_main.asp?page=1512">http://www.internetmedicin.se/dyn_main.asp?page=1512
Angående din RLS fråga, med järntillskott. Ovan en länk till grymt bra sammanfattning. Kort, ja man labbar med järntillskott, men det tycks bro på. Vissa har RLS pga brist. Andra har inga synliga brister i näringsämnen.

Allmänt kan jag bara hålla med om hur grymt härligt det är att ha hittat andra från samma planet, jag med. Tack för att ni finns och delar med er av er kunskap och erfarenheter, och framförallt humor och värme. För mig har det betytt otroligt mycket!

Fått diagnos: Japp kan bara hålla med att den situation man har just för tillfället avgör extremt mycket hur mycket "diagnos" man har. Under ordnade förhållande funkar jag riktigt hyffsat utan medicin. När det blir problem, dåliga rutiner, osäkerhet kring viktiga saker som ekonomi mm, ja stress, då blir det inte kul. Har noll tolerans för stress, får kort stubin, ångest, och kan inte få ordning på tankefabriken. Missar möten, glömmer saker hakar upp tankarna onormalt mycket på problemen, och tappar all produktivitet.

Katten: Jo jag gjorde den där Wais III. Hade väldigt mycket sämre arbetsminne relativt övriga. Var även långsam och omständig på vissa moment. Så det var en klockren profil för diagnosen tyckte den som gjorde utredningen. Fast totalt hade jag ändå löjligt höga värden. Vilket har inneburit att jag fixade universitetet också, utan att plugga. Och förmodligen även därför som jag fått diagnosen så sent, på gott och ont. Det finns en hel del intressanta aspekter på det där. Men det kanske vi kan utveckla lite mer en annan gång. Kan dock säga att jag väldigt gärna skulle vilja ha en egen parkeringsplats till bilen så jag slipper springa runt ett par kvarter var och varannan dag, när jag glömt var jag parkerat den Brukar ju vara för sen 90% av gångerna ändå, och då funkar det så dåligt att springa runt och leta också ... hahaha.... på tal om minnet

Ville egentligen bara önska alla härliga människor här ett "galet" sprudlande och givande nytt år. Hoppas ni alla hittar lycka och glädje!

Anonym (Drutten-ADD) skrev 2011-01-01 03:41:55 följande:

Trådstartaren: medicin.se/dyn_main.asp?page=1512">medicin.se/dyn_main.asp?page=1512" target="_blank">www.internetmedicin.se/dyn_main.asp?page=1512
Angående din RLS fråga, med järntillskott. Ovan en länk till grymt bra sammanfattning. Kort, ja man labbar med järntillskott, men det tycks bro på. Vissa har RLS pga brist. Andra har inga synliga brister i näringsämnen.

Allmänt kan jag bara hålla med om hur grymt härligt det är att ha hittat andra från samma planet, jag med. Tack för att ni finns och delar med er av er kunskap och erfarenheter, och framförallt humor och värme. För mig har det betytt otroligt mycket!

Fått diagnos: Japp kan bara hålla med att den situation man har just för tillfället avgör extremt mycket hur mycket "diagnos" man har. Under ordnade förhållande funkar jag riktigt hyffsat utan medicin. När det blir problem, dåliga rutiner, osäkerhet kring viktiga saker som ekonomi mm, ja stress, då blir det inte kul. Har noll tolerans för stress, får kort stubin, ångest, och kan inte få ordning på tankefabriken. Missar möten, glömmer saker hakar upp tankarna onormalt mycket på problemen, och tappar all produktivitet.

Katten: Jo jag gjorde den där Wais III. Hade väldigt mycket sämre arbetsminne relativt övriga. Var även långsam och omständig på vissa moment. Så det var en klockren profil för diagnosen tyckte den som gjorde utredningen. Fast totalt hade jag ändå löjligt höga värden. Vilket har inneburit att jag fixade universitetet också, utan att plugga. Och förmodligen även därför som jag fått diagnosen så sent, på gott och ont. Det finns en hel del intressanta aspekter på det där. Men det kanske vi kan utveckla lite mer en annan gång. Kan dock säga att jag väldigt gärna skulle vilja ha en egen parkeringsplats till bilen så jag slipper springa runt ett par kvarter var och varannan dag, när jag glömt var jag parkerat den Brukar ju vara för sen 90% av gångerna ändå, och då funkar det så dåligt att springa runt och leta också ... hahaha.... på tal om minnet

Ville egentligen bara önska alla härliga människor här ett "galet" sprudlande och givande nytt år. Hoppas ni alla hittar lycka och glädje!

Åh Drutten, jag läser detta med ett stort flin på läpparna. KÄnner igen mig sååå väl.
Dels det där du skrev senare om att inte bara kunna promenera någonstans, jag är som så att jag har alldeles för dåligt tålamod för att bara "söndagspromenera" och framför allt söndagspromenera utan något specifikt mål. Går jag så går jag SNABBT som f-n, oftast för att jag ska någonstans eller för att jag ska powerwalka. Hursom så går jag så snabbt att ingen i min bekantskapskrets hänger med, och det är för att jag blir så uttråkad av pensionärslunk som vissa verkar älska att ägna sig åt.

Sen det där med att hitta en parkerad bil. Vet inte hur många gånger jag och min kille har kommit ut från köpcentrum och han tittar på mig med ett flin och frågar "nå, var ställde vi bilen nu då?" för att liksom utmana mig. Jag har INGEN aning. Detta gäller även när jag parkerar själv. Jag MÅSTE påminna mig själv att komma ihåg nå't kännetecken för platsen, annars är jag helt lost. Detta glömmer jag såklart oftast, så för det mesta får jag leta (eller rättare sagt, min kille får leda mig till bilen eftersom han alltid kommer ihåg )

Jag är precis likadan när det gäller stress, om allting är lugnt, harmoniskt i mitt liv och jag sover och äter bra - då klarar jag mig hyggligt.  Blir det någon form av motstånd eller stress, då är det kört. Jag brakar ihop som ett korthus och detta är så deprimerande eftersom jag aldrig kan känna mig stark. Även när jag är stark så vet jag att minsta motgång knäcker mig, och då är det svårt att känna sig som en stark människa överlag. Jag blir ledsen och osäker eftersom jag känner som att jag omöjligt kan vara en stabil och skyddande mamma när jag så lätt bryter ihop, om något händer måste ju JAG vara den som ser till att skydda min familj, och jag är så rädd att misslyckas. Dessa känslor knäcker mig just nu, tror att de är den främsta anledningen till att jag är så deppig just nu. :( Vill vara en pigg, glad, stark, harmonisk, livfull mamma - inte konstant ångestfylld och trött. :'(

Jag är också en av de i tråden som har RLS, ganska kraftig dessutom. Senast inatt låg jag och trummade med benen mot madrassen i säkert en halvtimme bara för att lindra kliandet och krypandet, höll på att bli galen.

För övrigt så har jag också gått igenom skolan lätt, utan att behöva anstränga mig - ända fram tills i gymnasiet då vi skulle arbeta fritt och inte längre hade given struktur - när ansvaret att  hushålla med tid och prioritera rätt hamnade på mig så föll allt. Kunde dock fortfarande komma till skolan en gång i veckan och skriva full pott på prov, iallafall i vissa ämnen..

Hej!

Ska läsa igenom er tråd när jag har bättre om tid! Oj vad jag känner igen mej,har gått i samtalsterapi som inte va bra och hon hade inte ett strukturerat arbetssätt.
Hon tog mej inte på allvar och gjorde inte uppföljningar på mina test,jag fick själv föreslå diagnoser och medicin.
Har nu inte gått på ca 1 år,men mår lika ruttet idag som för 7 år sen...

Varit sjukskriven 7 år men senaste åren varit mammaledig,vad för krav kan man ställa på en ordentlig diagnos?
Mitt problem är ju att jag undviker att ta tag i saken för att just undvikande är en del av min sjukdomsbild....
Prövade concerta men upplevde efter ett tag att jag blev lite "stissig" och fick ont i magen,särskilt vid pms. Läste senare att det kan vara så med concerta...? I början fungerade den bra.. D tog då bort den och menade på att det va den medicinen man använde vid ADHD men så är det väl inte alls? Finns väl fler och man kan väl blanda?
Blev ingen uppföljning på det heller och nu tycker d att jag fått all hjälp jag kan få,men jag mår inte bra...

Och kort vad  skiljer ADD från ADHD..det va ADHD de hade lite misstanke om men ADD som ni skrivit om känns klockrent på mej!

Hur ska jag göra för att få en ordentlig utredning?

Kram