ADD symptom hos vuxna

Jag blev ju oxå ledsen minst sagt, nu i efterhand förstår jag inte hur jag bara kunde gå, skulle ha frågat vad tusan hon menade. Min ordinarie läkare kan inte förrän efter jul men iofs så vill jag bara sitta här och ruttna upp nu, vill inte dit igen alls.

Jag hoppas verkligen du får ett bättre bemötande vännen, kram.

Absolut, det är ingenting ovanligt, det är så människor fungerar. Man söker förklaringar till olika saker, det är det som skiljer oss från djuren som bara gör.
Grejen är ju att om man läser saker som andra skriver, som delar en diagnos eller liknande, så läser man gärna in allas persondrag och vanor som lika med diagnosen. Det hör inte alltid ihop. Tex så är en vanlig föreställning att bipolära människor är kreativa på olika sätt. Många konstnärer och författare har ju varit just manodepressiva. Det är inte lika med att man blir kreativ av diagnosen. Däremot så förstärks draget för människor som redan är kreativa innan sjukdomen. Andra bipolära som är i olika faser kanske idrottar extremt mycket eller arbetar. Att man överdriver det man gör hör ihop med tex hypomanin, men det man överarbetar gör det inte. Däremot säger ju det sig självt att någon som målar och är bra på det syns mer än någon som idrottar och joggar hela dagarna.
Är lite trött och snurrig just nu, hoppas min point kommer fram.

Det jag menar är att det är jättelätt att känna igen sig i saker man läser, om man tänker efter. Dock förstår man inte alltid vidden av det hela. Att säga att man har tvångstankar om att man måste diska innan man lägger sig, tex, handlar ju om att man tycker att det är skönt att ha det diskfritt när man ska laga lunch. Inte att man får ångest och panik om det inte är diskat. Att vara lite ointresserad av vissa saker i skolan gör inte att man lider av koncentrationsstörningar. Bara för att man är blyg har man inte aspergers. En del saker hör till personlighet och vanor och inte till en diagnos.

Gud vad jag svamlar, hoppas jag inte trampar någon på tårna. Drack en öl ikväll och känner att det inte var en bra idé i samband med medicineringen. Mår jättekasst både fysiskt och psykiskt. Skriver mest en massa blaj här för att undvika en ångestattack eller att kräkas.

Ihop med övriga mentala problem. Tvångssyndrom som sagt. Det är en diagnos för sig och finns i olika varianter.

"

I det i Sverige använda diagnostiska systemet DSM-IV definieras tvångssyndrom enligt följande kriterier[1] (alla måste vara uppfyllda):

A: Tvångstankar, impulser eller fantasier som upplevs som påträngande men härrörande från personen själv och som personen har försökt upphöra med. Dessutom tvångshandlingar i form av konkreta eller mentala handlingar som personen känner sig tvingad att utföra, samt utförs för att minska att någon katastrof ska hända. Handlingarna har inte något tydligt eller rimligt samband till det som de ämnar stoppa. B: Personen måste ha insikt om att tvångstankarna och tvångshandlingarna är orimliga eller överdrivna (Detta kriterium gäller inte barn). C: Problemet orsakar ett signifikant lidande och är tidskrävande (tar minst en timme om dagen i anspråk), alternativt stör i betydande grad personens liv. D: Om personen har andra psykiatriska diagnoser så är inte tankarna och beteendena begränsade till denna (t.ex. till skuldkänslor vid depression). E: Störningen beror inte på effekter av någon drog eller av någon kroppslig sjukdom"

http://sv.wikipedia.org/wiki/Tv%C3%A5ngssyndrom

Tydligen ska just pilleri och ryckeri ha samband med adhd, enligt forskning. Kan vara så att samma ämne som utsöndras vid smärtan är det som man har brist på och som medicinen tillför? Jag hittar inte vart sambandet skulle finnas iallafall, men kan tänka mig att tvångssyndrom är rätt vanligt förekommande för adhd-personer, eftersom att människor med den problematiken ofta lider av ångest.

Jag förstår, det gör jag. Och jag vet att det är lätt att känna igen sig. Tar man upp en bok med alla världens sjukdomar och läser i den blir man garanterat nojjig och när man slår ihop boken tror man att man har cancer på alla möjliga ställen. Men någonstan vet man ju ändå att det nog inte är så, att man blivit påverkad av boken osv. Och jag tror faktiskt att alla här i tråden är införstådda med det du skriver, att de vet att vissa saker hör till personligheten. Men det jag och många med mig här undrar och funderar över är vad eller vilka "egenskaper", vanor och beteenden hos oss själva som är personlighet och vilka som kan kopplas till en ev ADHD/ADD-diagnos. Jag skriver delvis här för att försöka sortera alla mina funderingar kring detta, för att reda ut just vad som är vad och jag tror att dom flesta (om inte alla) som är i min situation (utan diagnos och utredning) skriver och delar med sig här av exakt samma anledning. Så, även om jag inte tog åt mig personligen av ditt inlägg så tycker jag att det lite dödade tråden och det är trist för jag vill att alla som skriver här ska kunna känna att de kan fortsätta med det utan att behöva oroa sig för pekpinnar. Det kanske bara är jag men pekpinnar hör liksom inte hemma i den här tråden.

Idag känner jag mig bättre och kan nog formulera mig på ett bättre sätt.

Jag menar absolut inte att pekpinna. Det jag menade är att man ska ta olika diagnoser på allvar och vara införstådd i vad dom innebär. De flesta psykiska sjukdomar och problem är djupa och ett genomgående mönster är att den drabbade mår fruktansvärt dåligt. Även om, som jag tog som exempel, pillandet och ryckandet låter rätt "lätt", vem pillar inte på en sårskorpa ibland liksom, så är det väldigt jobbigt för den drabbade och de flesta som är drabbade mår fruktansvärt dåligt och nästan vanställer sig själva under tiden. En tjej jag kände plockade hår ur benan. Tillslut påminde hennes frisyr om en munks. Hon var helt kal upptill. Dessutom hade hon så länge jag kännt henne aldrig ögonfransar. Hon blev hjälpt till stor del av sssri-medicinering, men det tog många år innan hon blev helt frisk.
Det förstörde många år av hennes liv. Hon kunde inte gå ut eller träffa folk eller göra någonting "normala" ungdomar gör.

Det där med att leta tecken på en eventuell eller faktiskt diagnos är jättevanligt. Det förekommer nog bland de flesta med problematik. Man söker svar på varför man beter sig som man gör. Vissa ovanor mår man dåligt över, och man hoppas att det går att koppla till någonting annat än en själv. Jag var inte ett dugg intresserad av min diagnos när jag fick den, pg privata skäl, och fortsatte som vanligt efter det. Det har aldrig gått bra i tex skolan eller i privatlivet, och ju äldre jag blev och ju mer ansvar jag fick, desto jobbigare blev allt. Jag kände mig lat och dum i huvudet som inte ens klarade av att städa och laga mat och sköta ett hem och ett liv som alla andra gjorde. Tillslut blev jag sjukskriven. Jag hade vitaminbrist och det fungerade ju att skylla på. Jag fick sprutor och tabletter och började äta rätt igen. Jag började plugga, på allvar. Var superpepp i början, men det gick bara sämre och sämre, precis som vanligt.

Nyligen började jag privatforska lite om psykiska sjukdomar, eftersom vi läser psykiatri i skolan. Jag fastnade på neuropsykiatriska, och kom på att man kanske skulle kolla om det fanns mer på nätet nu än 06 om add. Jag läste en massa texter och upptäckte att jag läste om mitt liv. Det var riktigt befriande. Jag insåg att min "lathet" i hemmet, mina misslyckade skolförsök och liknande faktiskt kunde kopplas till diagnosen. Det var en oerhörd lättnad. Nu har jag tagit tag i min problematik. Jag har börjat medicinera och till våren ska jag börja i kbt. Jag väntar på papper och ska förhoppningsvis få en ny remiss till neuropsyk för ny utredning då jag nu vågar tro att andra problem jag har inte heller beror till hundra procent på mig själv, utan kan vara kopplad till en annan diagnos. Jag vågar tro att precis allt ansvar för mitt eget beteende inte enbart beror på mig som person.

Så jag har full förståelse för de av er som inte fått er diagnos och som letar tecken på någonting som kan förklara era "fel och brister", och det som känns handikappande i vardagen. Till hundra procent. Som jag sa tidigare, sökandet efter förklaringar till saker och ting är det som skiljer oss från djuren.

Oj, vilket vägg av text det här blev! Hoppas att någon iallafall orkar läsa. Nu måste jag äta min lunch som nog blivit kall under tiden jag skrivit, haha!

Ja man måste ju prova sig fram. Och kanske inte ge upp i början om man blir påverkad av tablettarna, om man klarar av att hantera det alltså.

Han får jättemycket stöd i skolan och hemma .. Vi vet ju hur vi ska hantera det. Det väl tack vare det som gör att han klarar sig utan medicin. han har vuxit enormt sen han började på den nya skolan, med inriktning på barn med svårigheter.
Men hur det blir den dagen han flyttar hemifrån och det inte är någon som väcker honom och påminner honom och säger vad han ska göra.. det vet man ju inte.. kanske medicin är nått att testa då.

Undrar lite över hur concerta fungerar, är det den vanligaste medicinen mot add/adhd
Finns det fler? är det mycket biverkningar?

Googla concerta+fass.
Ja det finns fler, strattera och ritalin bland annat.

har kollat nu, stod väldigt mycket Men det ska bara ges till barn och ungdomar mellan 6-18 år ej till vuxna?? är det inte vuxna här inne som tar concerta eller ritalin?

Men jag har inte ifrågasatt något utav det du skriver om här. Allt det här visste jag dessutom redan.

Och ja, jag tror också att en person med ADHDproblematik har det svårare än en person som inte har den eller någon annan problematik, det är liksom inte DET jag ifrågasätter eller bli irriterad över. 
Jag ska ge dig ett exempel på vad det är som gör mig arg: 

Person 1 skriver: "Jag tror att jag har drabbats av en depression, jag mår så dåligt, gråter varje dag, orkar ingenting osv" 

Person 2 svarar: "Men det där är nog ingen depression utan vanlig nedstämdhet". En depression är mycket värre än så som du beskriver det" 

Person 3: "Ja jag håller med Person 2. Jag har haft en riktig depression och då var jag så deprimerad att jag hade självmordstankar varje dag, jag skar mig och försökte fly eländet med droger. Jag fick diagnos och medicin. Jag tror inte att det du har är så farligt faktiskt. Måla en tavla eller något så ska du se att du mår bättre imorgon" 

Hur FAN tror ni person 1 känner sig efter att ha fått dessa svar? Vilka är person 2 och 3 att tala om för person 1 vad en riktig depression är? att ta ifrån person 1 hennes/hans känslor eller upplevelser av det som hon/han just nu går igenom genom att antyda att man själv haft det värre? Vilka är person 2 och 3 att säga om person 1 lider eller inte? Vad är det som säger att en deprimerad person med självmordstankar automatiskt mår sämre än en deprimerad utan självmordstankar? 

Är det NÅGON här som förstår hur jag menar?!