ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym ((ny med adhd)) skrev 2011-01-13 17:17:09 följande:div>Jag fattar vad du menar (händer här också ibland) dth="15" height="15">
Men jag vet inte hur man ändrar tillbaka.
Prova att gå in på dator -inställningar? *gissar vilt*div>yes! det funkade dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> vilket datasnille du e fast du kanske inte vet om det, fast det hette kontrollpanelen dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

kapdags igen.

Detta med minnet, jag blir knäpp på det. Skulle ha tvättat håret för tre dagar sen, men glömer att ta med mig schampot från sovrumshyllan in i badrummet varje gång, så i går tvättade jag med balsam bara, gissa hur det ser ut i dag! Alltså riktigt riktigt fett! och i dag hade jag en tanta här från socialpsykiatrin som jag brukar träffa, undrar vad hon tänkte?? Satt och pratade om Asperger, ADHD och hygien mm tjoflöjt vadå tvätta håret.....hoppas hon inte märkte så mycket hehe

<div class="quote"><div class="quote-nick">Blackbird skrev 2011-01-13 15:41:34 följande:div>Jag håller med. Det finns de som anser att diagnoser och sånt är lite av en bluff eftersom symtomen finns hos nästan alla. Jag pratade med en nära vän igår kväll och berättade att jag skulle söka vård nästa vecka eftersom jag måste ha svar osv osv. Han tyckte att jag nog borde det om jag känner mig orolig, men han tar inte fenomenet på allvar. Han anser att läkare är för ivriga att sätta diagnos på människor. Jag kopierade alla symtom som finns här i TS och sa att det var dessa jag skulle söka hjälp för. Han svarade att när det finns så många alternativ så kommer säkert nåt av dem att passa. 

Jag förstår hur han tänker, att han inte kan se varför sådana symtom kan vara onormala och varför man måste känna sig onormal om man har dessa symtom, men jag hade hoppats att han inte hade förringat detta, utan varit lite mer förstående. Han tycker inte att det är något "fel" på mig, utan tycker att jag beter mig "normalt" de allra flesta gånger.

Så, vissa människor kan helt enkelt inte förstå varför det skulle vara några problem om man råkar t.ex. glömma väskan då och då, eller inte känna sig motiverad eller har låg självkänsla. Just eftersom detta är sånt som drabbar alla människor. Att det inte innebär att det är något FEL på en om man råkar ut för sådant eftersom det är helt mänskligt.

Dock vet ju bara du och jag hur sådant påverkar oss, för det sker i våra huvuden och påverkar oss på ett sätt som gör att vi alltid går runt och känner att det är något fel på oss.

 div>Du lyckades sätta ord på det jag tänkte!

Det känns som att alla "förstår" att man har en diagnos, men inte hur mycket det hämmar mig i vardagen, att det "är väl bara att ge sig fan på att sova".. tack men nej tack.. Visst fan kan jag gå och lägga mig 22.00 och vila tills jag somnar vid 4.. men vem fan blir inte tokig då? När man dessutom har världens kortaste stubin och tålamod.. GAAAAAAAAH. efter en timme ger jag alltid upp och går upp igen.

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-13 16:17:25 följande:div>Eller, föreställ dig hela gänget ute på stan en lördagskväll med några % i kroppen. Snacka om att göra stan osäker. ADHD-maffian here we come typ. Skulle nog bli en oförglömlig kväll, det är jag säker på. d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad">div>vilken syn! :D:D

skulle garanterat bli en helvild kväll om inte annat!

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (hmm) skrev 2011-01-13 17:30:37 följande:div>kapdags igen.

Detta med minnet, jag blir knäpp på det. Skulle ha tvättat håret för tre dagar sen, men glömer att ta med mig schampot från sovrumshyllan in i badrummet varje gång, så i går tvättade jag med balsam bara, gissa hur det ser ut i dag! Alltså riktigt riktigt fett! och i dag hade jag en tanta här från socialpsykiatrin som jag brukar träffa, undrar vad hon tänkte?? Satt och pratade om Asperger, ADHD och hygien mm tjoflöjt vadå tvätta håret.....hoppas hon inte märkte så mycket hehediv>Ähh.. du körde ju med CO-tvätt, det är ju jättepoppis på FL (i No poo tråden) alltså helt Normalt!! der="0" alt="Flört">

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-13 16:04:34 följande:div>Jag blir fan förbannad när jag läser sådant här. Delvis för att jag blivit bemött på liknande sätt. Senast idag faktiskt. Är man normalbegåvad (som jag tror att vi alla här i tråden är och vissa kanske t.o.m har en högre IQ än genomsnittet, ingen är iaf förståndshandikappad) så tycks vissa människor tro att det inte är något problem. Lägg till ett hyfsat yttre, en hyfsad karriär eller utbildning, många vänner och familj (barn, sambo etc), ja, då tycks det vara så gott som omöjligt för vissa att förstå och sätta sig in i den problematiken vi upplever.

Jag läste senast igår att det är fler kvinnor än flickor som söker hjälp. Att flickorna går genom livet ganska obemärkt men att de sedan, när de är vuxna kan tala om hur det EGENTLIGEN var. De var inte bara blyga och tystlåtna som de kanske hade uppfattats, de hade koncentrationssvårigheter, kände sig dumma, hängde inte med osv men detta var det ingen som reagerade på. I tonåren däremot brukar det ta fart och ADHDsymtomen som alltid funnits där tar sig andra uttryck. När vi sedan blir vuxna och förväntas vara självständiga tar sig symtomen ytterligare uttryck. Som om de bara ändrar karaktär eller nyans därför att situationen är annorlunda nu mot då. 

Det stod också att de som är normalbegåvade eller som t.o.m har en väldigt hög intelligens, en ganska trygg och strukturerad miljö när de växer upp klarar sig ganska bra just tills den dag då dom ska stå där på egna ben, när dom skaffat barn etc. Det är här många vuxna kvinnor söker hjälp men det är inte här som dom först märker av symtomen, såklart. Men plötsligt blir det liksom övermäktigt. Att ha ADHD och att sköta (och göra det bra) arbete, skola, familj, barn, hushåll samt vänskap är inget som man gör per automatik. "Normalstörda" människor kan organisera och planera sina möten och sin tid för när de ska göra ditten och datten, för en person med ADHD (där detta inte finns naturligt och som inte fått lära sig hur) krävs det en otrolig kraftansträngning för att överhuvudtaget få en eller två saker av dessa att fungera. 

Jag tror inte att dessa människor, de som är skeptiska till diagnoser och som tycker att "äh vadå, det är väl inget" riktigt förstår hur jävla illa det är. Ja, alla kan glömma sin väska och tappa bort sina nyklar någon gång. Men när man måste spendera minst 5-10 VARJE jävla morgon på att leta efter diverse prylar som man förlagt nånstans och när man alltid kommer försent (dels p.g.a att man inte har någon tidsuppfattning men också för att man måste leta efter nycklar, skor eller vad det nu kan vara) då är det ett handikapp. Och då är ju detta bara en "liten" del av allt annat som hör ADHD till. Man har svårt att behålla ett jobb, orka vara omkring sina barn, klarar knappt av att sköta sin hygien, skiter i att äta och är allmänt osund. Skulle inte det vara ett problem? För mig är det det.div>Jag beklagar att det är så jobbiga situationer du hamnar i jämt dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Ja, jag vet inte vad jag ska säga om detta...Min kompis är verkligen snäll och väldigt intelligent, men han har en annan syn på saker och ting ändå. Efter att jag skrev det där inlägget som du nu svarade på, kom jag ihåg att jag själv inte varit så oskyldig. Samma killkompis var själv ett tag orolig för att han själv led av någon "störning" (jag hatar att kalla det störning) och raddade upp lite saker som han hade som egenskaper och som oroade honom. Och då var det JAG som avfärdade allt med att "normalisera" hans egenskaper och argumentera för varför jag inte alls ansåg att han led av något...Dock fick det honom att må bättre dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Så det var kanske det han egentligen ville höra, att allt var OK med honom.

Men jag, hur mycket jag än får höra att allt är bra med mig, så kommer jag ändå inte ifrån mina känslor att det faktiskt ÄR något jag finner konstigt med mig. 

Men jag är himla förvirrad och ångestfylld för tillfället eftersom det känns som att jag går igenom känslomässig berg- och dalbana hela tiden. Jag grubblar hela tiden och känner mig som ett freak ena sekunden för att känna mig helt normal andra sekunden.

Jag har t.ex. inte haft så himla svårt i skolan och min koncentration har varit bättre. Det är nu i som koncentrationen har nått botten. Känns som att ju äldre jag blir desto mer tankspridd och glömsk blir jag. Jag orkar inte hänga med i samtal och orkar inte lyssna på tal och föreläsningar längre. Jag är sjukt omotiverad till allt möjligt. T.ex. kan jag sitta på soffan och tänka att det finns mycket jag skulle vilja göra, men jag kommer inte igång helt enkelt. Nästa dag får jag helt plötsligt för mig att åka och shoppa, och då känner jag mig så motiverad att jag bara måste göra det där och då. När det gäller att göra saker och ting så kan jag bara inte göra det utan att känna mig motiverad. Vissa har det som rutin att de t.ex. dammsuger tre dagar i veckan, oavsett motivation. Men för mig är det inte så, utan jag MÅSTE känna för det och jag MÅSTE vara motiverad, annars gör jag det inte...

Men som sagt, jag är väldigt osäker allt i min tillvaro just nu. T.ex. känner jag inte som dig, att jag varenda dag spenderar en massa tid på att får ordning på mig själv. Inte varendaste dag. För min del händer saker och ting mellan ofta och ibland, men inte dagligen...

Så jag vet inte vad jag ska tro om mig själv längre...<div id="forummessagefooter">Conscience is deaddiv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">janniahlholm skrev 2011-01-13 17:31:12 följande:div>Du lyckades sätta ord på det jag tänkte!

Det känns som att alla "förstår" att man har en diagnos, men inte hur mycket det hämmar mig i vardagen, att det "är väl bara att ge sig fan på att sova".. tack men nej tack.. Visst fan kan jag gå och lägga mig 22.00 och vila tills jag somnar vid 4.. men vem fan blir inte tokig då? När man dessutom har världens kortaste stubin och tålamod.. GAAAAAAAAH. efter en timme ger jag alltid upp och går upp igen.div>Precis...fy vad jobbigt det där är!<div id="forummessagefooter">Conscience is deaddiv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Blackbird skrev 2011-01-13 17:42:26 följande:div>Precis...fy vad jobbigt det där är!div>är det någon annan här som har problem med sömn?

äter ni någon form av insomningsmedicin isåfall? är så skeptisk till mediciner, det känns som dom bara tar bort vissa symptom, men att problemet ligger kvar.. :(

<div class="quote"><div class="quote-nick">janniahlholm skrev 2011-01-13 17:44:14 följande:div>är det någon annan här som har problem med sömn?

äter ni någon form av insomningsmedicin isåfall? är så skeptisk till mediciner, det känns som dom bara tar bort vissa symptom, men att problemet ligger kvar.. :(div>hehe, du har inte hängt här på nätterna hör jag der="0" alt="Flört">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Blackbird skrev 2011-01-13 17:40:30 följande:div>Jag beklagar att det är så jobbiga situationer du hamnar i jämt dth="15" height="15">

Ja, jag vet inte vad jag ska säga om detta...Min kompis är verkligen snäll och väldigt intelligent, men han har en annan syn på saker och ting ändå. Efter att jag skrev det där inlägget som du nu svarade på, kom jag ihåg att jag själv inte varit så oskyldig. Samma killkompis var själv ett tag orolig för att han själv led av någon "störning" (jag hatar att kalla det störning) och raddade upp lite saker som han hade som egenskaper och som oroade honom. Och då var det JAG som avfärdade allt med att "normalisera" hans egenskaper och argumentera för varför jag inte alls ansåg att han led av något...Dock fick det honom att må bättre dth="15" height="15"> Så det var kanske det han egentligen ville höra, att allt var OK med honom.

Men jag, hur mycket jag än får höra att allt är bra med mig, så kommer jag ändå inte ifrån mina känslor att det faktiskt ÄR något jag finner konstigt med mig. 

Men jag är himla förvirrad och ångestfylld för tillfället eftersom det känns som att jag går igenom känslomässig berg- och dalbana hela tiden. Jag grubblar hela tiden och känner mig som ett freak ena sekunden för att känna mig helt normal andra sekunden.

Jag har t.ex. inte haft så himla svårt i skolan och min koncentration har varit bättre. Det är nu i som koncentrationen har nått botten. Känns som att ju äldre jag blir desto mer tankspridd och glömsk blir jag. Jag orkar inte hänga med i samtal och orkar inte lyssna på tal och föreläsningar längre. Jag är sjukt omotiverad till allt möjligt. T.ex. kan jag sitta på soffan och tänka att det finns mycket jag skulle vilja göra, men jag kommer inte igång helt enkelt. Nästa dag får jag helt plötsligt för mig att åka och shoppa, och då känner jag mig så motiverad att jag bara måste göra det där och då. När det gäller att göra saker och ting så kan jag bara inte göra det utan att känna mig motiverad. Vissa har det som rutin att de t.ex. dammsuger tre dagar i veckan, oavsett motivation. Men för mig är det inte så, utan jag MÅSTE känna för det och jag MÅSTE vara motiverad, annars gör jag det inte...

Men som sagt, jag är väldigt osäker allt i min tillvaro just nu. T.ex. känner jag inte som dig, att jag varenda dag spenderar en massa tid på att får ordning på mig själv. Inte varendaste dag. För min del händer saker och ting mellan ofta och ibland, men inte dagligen...

Så jag vet inte vad jag ska tro om mig själv längre...div>Jag känner igen mig så väl i de här orden. Det mesta stämmer. Jag har fixat skolan ganska bra samt att jag nyligen har avslutat en utbildning och fått fina betyg, men det _ÄR_ något fel på mig. Jag har inte ork att radda upp allt men både jag och min sambo reagerar påhur ofukuserad jag ofta är, hur lång tid saker tar att göra och hur ofta saker inte blir gjorda alls. Mitt huvud vilar aldrig känns det som. Jag får ofta utbrott när jag är pressad, när jag inte förstår situationen eller blir störd i något jag gör. Jag pallar det inte. Jag tror att jag kan ha varit sådan här som barn också, men ingen har pratat om det på något annat sätt än att jag "har humör". Vissa beskriver hur de inte kan fungera som andra på arbetsplatser, det har jag inga problem med - men jag blir obeskrivligt trött. Nästan inget är omöjligt för mig, jag har prestationskrav, men jag blir så trött av att verkligen ge allt för att fungera som alla andra - för det gör jag ju egentligen inte. Jag vet bara inte vad som är fel med mig.