ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD?) skrev 2011-01-13 18:50:12 följande:div>Kommer ni ihåg att vi tdigare diskutterade låtar som fastnar på hjärnan och man går och sjunger samma snutt om och om igen?

Strulmaja postade ju en länk till "Mange Myt" igår kväll (i natt, imorse? ;) och gissa vad som fastnade i mitt huvud? Jo, en av hans låtar  "borderlina".. den a snurrat i mitt huvud hela dagen idag.. tack och lov har jag inte sjungit den utan den har bara malt på i huvudet.. Det kunde ju ha blivit pinsamt annars.. "det e ju då ett helvetee med en Bordelinetjejee.. föresten va e min katt?"...div>Jag minns! Och just den där ADHDlåten la jag upp för att jag gillade texten. Musiken är inte riktigt min stil men låten ingav hopp på något sätt. Inte hört den andra låten dock.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Blackbird skrev 2011-01-13 17:40:30 följande:div>Jag beklagar att det är så jobbiga situationer du hamnar i jämt dth="15" height="15">

Ja, jag vet inte vad jag ska säga om detta...Min kompis är verkligen snäll och väldigt intelligent, men han har en annan syn på saker och ting ändå. Efter att jag skrev det där inlägget som du nu svarade på, kom jag ihåg att jag själv inte varit så oskyldig. Samma killkompis var själv ett tag orolig för att han själv led av någon "störning" (jag hatar att kalla det störning) och raddade upp lite saker som han hade som egenskaper och som oroade honom. Och då var det JAG som avfärdade allt med att "normalisera" hans egenskaper och argumentera för varför jag inte alls ansåg att han led av något...Dock fick det honom att må bättre dth="15" height="15"> Så det var kanske det han egentligen ville höra, att allt var OK med honom.

Men jag, hur mycket jag än får höra att allt är bra med mig, så kommer jag ändå inte ifrån mina känslor att det faktiskt ÄR något jag finner konstigt med mig. 

Men jag är himla förvirrad och ångestfylld för tillfället eftersom det känns som att jag går igenom känslomässig berg- och dalbana hela tiden. Jag grubblar hela tiden och känner mig som ett freak ena sekunden för att känna mig helt normal andra sekunden.

Jag har t.ex. inte haft så himla svårt i skolan och min koncentration har varit bättre. Det är nu i som koncentrationen har nått botten. Känns som att ju äldre jag blir desto mer tankspridd och glömsk blir jag. Jag orkar inte hänga med i samtal och orkar inte lyssna på tal och föreläsningar längre. Jag är sjukt omotiverad till allt möjligt. T.ex. kan jag sitta på soffan och tänka att det finns mycket jag skulle vilja göra, men jag kommer inte igång helt enkelt. Nästa dag får jag helt plötsligt för mig att åka och shoppa, och då känner jag mig så motiverad att jag bara måste göra det där och då. När det gäller att göra saker och ting så kan jag bara inte göra det utan att känna mig motiverad. Vissa har det som rutin att de t.ex. dammsuger tre dagar i veckan, oavsett motivation. Men för mig är det inte så, utan jag MÅSTE känna för det och jag MÅSTE vara motiverad, annars gör jag det inte...

Men som sagt, jag är väldigt osäker allt i min tillvaro just nu. T.ex. känner jag inte som dig, att jag varenda dag spenderar en massa tid på att får ordning på mig själv. Inte varendaste dag. För min del händer saker och ting mellan ofta och ibland, men inte dagligen...

Så jag vet inte vad jag ska tro om mig själv längre...div>Jag har också tvivlat och gör så fortfarande. Jag pendlar mellan helt säker på att jag har ADHD, till att nä, jag har nog bara lite drag till att nä, jag inbillar mig väl bara. Samtidigt lämnar aldrig den där känslan mig, känslan av att något är "fel" med mig. Och jag tänker att det borde vara den känslan som räknas och att vad andra säger eller tycker inte spelar någon roll. Men oj vad svårt det är att inte låta sig påverkas. Jag får direkt "hjärnspöken" när någon ifrågasätter det jag säger, det jag 3 sekunder tidigare var bombsäker på känns plötsligt inte lika säkert längre bara p.g.a vad personen sa.

Och jag vet ju av erfarenhet att mitt omdöme kan svikta, att mitt minne ofta sviker, att jag ibland eller rätt ofta to.m feltolkar och missuppfattar och överanalyserar så det är väl egentligen inte så konstigt att man börja tvivla på sig själv. Jag vet ju att jag är konstig, att jag har rejäla brister och därför (ibland) förlitar jag mig mer på vad andra säger.
Jag brukar ju ha fel.

Men den där känslan.... den lämnar mig inte. Och problemen jag upplever försvinner inte. Jag kan heller inte "ta mig i kragen" och bara göra det jag ska. Mitt minne sviker mig jämt och ständigt.
- Jag glömmer bankomatkoden då och då,
 
- glömmer vad jag ska handla om jag inte har matlista (jag kan MAX hålla tre varor i huvudet men då måste jag rabbla dom som ett mantra medan jag går runt i butiken), 

- jag kommer aldrig ihåg mina barns personnummer när jag ska (som vid läkarbesök),

- jag får alltid problem att minnas mitt eget mobilnummer när någon frågar (jag glömmer te.x om det är 073 eller 070 jämt och ständigt),

- jag är aldrig klar på utsatt tid. Och det här är ett stort problem för mig.  

Kommer jag inte försent, kommer jag för tidigt. När jag skulle till läkaren sist var det sista sambon frågade mig innan jag stack: Vet du vart det ligger nu?
Jaaaaaadå, svarade jag självsäkert. På klockslaget som tiden var avtalad på parkerade jag bilen. Jag var alltså redan där försenad. 

Väl framme vid porten möts jag av en lapp där det står att mottagningen flyttat till ny adress f.r.om. ett visst datum. Jag blev då stående där ett tag och fick tänka efter vad det var för datum idag, om mottagningen verkligen hade flyttat än eller ej. Tur nog visste jag vart nya adressen låg men om jag inte hade vetat det hade kaos uppstått och jag hade garanterat blivit förbannad, stressad och ringt min sambo och bett om hjälp. Hade det då visat sig att adressen låg flera kvarter bort hade jag skitit i det och åkt hem igen och hela min dag hade varit totalförstörd. Men nu visste jag vart det låg och knallade dit.

Väl där hittade jag inte ens vart det låg. Jag irrade runt en stund. Och när jag väl hittat mottagningen visade det sig att jag måste anmäla mig på ett annat ställe. Sånt skapar problem för mig. Jag blir stressad, irriterrad och tycker att det är alla andras fel. Jag förbannar idioten som inte kan skylta ordentligt så att jag hittar, jag förbannar dåren som körde så sakta framför mig på vägen dit och sen blir jag irriterad på personalen i receptionen för att dom är så seeeega och långsamma. Fattar dom inte att jag har bråttom liksom?!

När jag sedan ska lämna mottagningen går jag fel och hittar inte ut. Långa korridorer med sisådär 20 likadana dörrar är ju helt värdelöst. Och det kan väl hända vemsom då och då men detta händer mig  9 av 10 ggr, så gott som jämt då jag är på ett nytt ställe, som ett sjukhus te.x. Jag har problem att ens förstå skyltarna, tycker inte att skyltningen är logisk för fem öre. Jag har problem i hissar också, att läsa av skylten där som talar om vilken våning något finns på. Jag trycker ta mig fan alltid fel. När jag gick i terapi förr om åren gick jag ju till samma mottagning 1g/vecka och man kan tycka att jag borde ha lärt mig vilken våning det låg på. Men icke. Varje gång jag kom dit var som första ggn. Och jag åkte ofta fel vill jag lova, blev skrattad åt, suckad åt för att jag tryckte på en våning men sen inte gick ur hissen för att jag upptäckte att det var fel. Ibland trodde jag det var rätt och gick ur för att sedan inse att det var fel och rusa in i hissen igen. Och varje gång jag kom dit var det likadant. 

Vad ville jag säga med detta? Ja det minns jag inte själv. Men det jag tänker på just nu är att ja, visst kan man känna igen sig i symtomen ovan och har perioder då man är mer trött än vanligt, mer disträ och stressad än vanligt. Det behöver man ju knappast ha ADHD för att uppleva. Det behöver inte bero på någon störning alls. 
Men jag vill ändå tro att normala människor har någon slags kontinutet och regelbundenhet i sina liv. Trots att dom kan virra till det för sig ibland, gå vilse på sjukhuset, glömma nycklarna någonstans så finns där den där grundtryggheten eller känslan av att ha kontroll över sin tillvaro. Dessa brister, när de uppstår, påverkar inte heller hela personens övriga liv. Om de skulle missa en buss skulle de förmodligen inte känna att hela dagen blivit förstörd, helt tappa motivationen, åka hem och gömma sig under täcket. De finns väl kanske dom som reagerar så men som inte har ADHD men jag te.x brukade reagera så i alla sådana situationer där jag misslyckades.

När jag misslyckades med något, att hinna med en buss te.x, hamnade jag som i en djup avgrund. Jag kände mig sedan misslyckad resten av dagen, surade, svor och skällde. Men dagen efter sen var det typ bortglömt. Och jag kan fortfarande glida tillbaka i detta beteende men har tack och lov mognat en hel del och agerar inte ut allt på samma sätt som jag gjorde förr. Kaoset, känslorna och tankarna finns kvar men jag lever inte ut precis allt. 

Nu har kag skrivit så pass mycket att jag tappat tråden flera ggr om, hamnat på sidospår osv och jag kan välja att antingen radera allt jag skrivit eller posta det, annars får jag ingen ordning. Jag väljer att posta! Sen börjar jag om.       

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-14 01:40:29 följande:div>Jag har också tvivlat och gör så fortfarande. Jag pendlar mellan helt säker på att jag har ADHD, till att nä, jag har nog bara lite drag till att nä, jag inbillar mig väl bara. Samtidigt lämnar aldrig den där känslan mig, känslan av att något är "fel" med mig. Och jag tänker att det borde vara den känslan som räknas och att vad andra säger eller tycker inte spelar någon roll. Men oj vad svårt det är att inte låta sig påverkas. Jag får direkt "hjärnspöken" när någon ifrågasätter det jag säger, det jag 3 sekunder tidigare var bombsäker på känns plötsligt inte lika säkert längre bara p.g.a vad personen sa.

Och jag vet ju av erfarenhet att mitt omdöme kan svikta, att mitt minne ofta sviker, att jag ibland eller rätt ofta to.m feltolkar och missuppfattar och överanalyserar så det är väl egentligen inte så konstigt att man börja tvivla på sig själv. Jag vet ju att jag är konstig, att jag har rejäla brister och därför (ibland) förlitar jag mig mer på vad andra säger.
Jag brukar ju ha fel.

Men den där känslan.... den lämnar mig inte. Och problemen jag upplever försvinner inte. Jag kan heller inte "ta mig i kragen" och bara göra det jag ska. Mitt minne sviker mig jämt och ständigt.
- Jag glömmer bankomatkoden då och då,
 
- glömmer vad jag ska handla om jag inte har matlista (jag kan MAX hålla tre varor i huvudet men då måste jag rabbla dom som ett mantra medan jag går runt i butiken), 

- jag kommer aldrig ihåg mina barns personnummer när jag ska (som vid läkarbesök),

- jag får alltid problem att minnas mitt eget mobilnummer när någon frågar (jag glömmer te.x om det är 073 eller 070 jämt och ständigt),

- jag är aldrig klar på utsatt tid. Och det här är ett stort problem för mig.  

Kommer jag inte försent, kommer jag för tidigt. När jag skulle till läkaren sist var det sista sambon frågade mig innan jag stack: Vet du vart det ligger nu?
Jaaaaaadå, svarade jag självsäkert. På klockslaget som tiden var avtalad på parkerade jag bilen. Jag var alltså redan där försenad. 

Väl framme vid porten möts jag av en lapp där det står att mottagningen flyttat till ny adress f.r.om. ett visst datum. Jag blev då stående där ett tag och fick tänka efter vad det var för datum idag, om mottagningen verkligen hade flyttat än eller ej. Tur nog visste jag vart nya adressen låg men om jag inte hade vetat det hade kaos uppstått och jag hade garanterat blivit förbannad, stressad och ringt min sambo och bett om hjälp. Hade det då visat sig att adressen låg flera kvarter bort hade jag skitit i det och åkt hem igen och hela min dag hade varit totalförstörd. Men nu visste jag vart det låg och knallade dit.

Väl där hittade jag inte ens vart det låg. Jag irrade runt en stund. Och när jag väl hittat mottagningen visade det sig att jag måste anmäla mig på ett annat ställe. Sånt skapar problem för mig. Jag blir stressad, irriterrad och tycker att det är alla andras fel. Jag förbannar idioten som inte kan skylta ordentligt så att jag hittar, jag förbannar dåren som körde så sakta framför mig på vägen dit och sen blir jag irriterad på personalen i receptionen för att dom är så seeeega och långsamma. Fattar dom inte att jag har bråttom liksom?!

När jag sedan ska lämna mottagningen går jag fel och hittar inte ut. Långa korridorer med sisådär 20 likadana dörrar är ju helt värdelöst. Och det kan väl hända vemsom då och då men detta händer mig  9 av 10 ggr, så gott som jämt då jag är på ett nytt ställe, som ett sjukhus te.x. Jag har problem att ens förstå skyltarna, tycker inte att skyltningen är logisk för fem öre. Jag har problem i hissar också, att läsa av skylten där som talar om vilken våning något finns på. Jag trycker ta mig fan alltid fel. När jag gick i terapi förr om åren gick jag ju till samma mottagning 1g/vecka och man kan tycka att jag borde ha lärt mig vilken våning det låg på. Men icke. Varje gång jag kom dit var som första ggn. Och jag åkte ofta fel vill jag lova, blev skrattad åt, suckad åt för att jag tryckte på en våning men sen inte gick ur hissen för att jag upptäckte att det var fel. Ibland trodde jag det var rätt och gick ur för att sedan inse att det var fel och rusa in i hissen igen. Och varje gång jag kom dit var det likadant. 

Vad ville jag säga med detta? Ja det minns jag inte själv. Men det jag tänker på just nu är att ja, visst kan man känna igen sig i symtomen ovan och har perioder då man är mer trött än vanligt, mer disträ och stressad än vanligt. Det behöver man ju knappast ha ADHD för att uppleva. Det behöver inte bero på någon störning alls. 
Men jag vill ändå tro att normala människor har någon slags kontinutet och regelbundenhet i sina liv. Trots att dom kan virra till det för sig ibland, gå vilse på sjukhuset, glömma nycklarna någonstans så finns där den där grundtryggheten eller känslan av att ha kontroll över sin tillvaro. Dessa brister, när de uppstår, påverkar inte heller hela personens övriga liv. Om de skulle missa en buss skulle de förmodligen inte känna att hela dagen blivit förstörd, helt tappa motivationen, åka hem och gömma sig under täcket. De finns väl kanske dom som reagerar så men som inte har ADHD men jag te.x brukade reagera så i alla sådana situationer där jag misslyckades.

När jag misslyckades med något, att hinna med en buss te.x, hamnade jag som i en djup avgrund. Jag kände mig sedan misslyckad resten av dagen, surade, svor och skällde. Men dagen efter sen var det typ bortglömt. Och jag kan fortfarande glida tillbaka i detta beteende men har tack och lov mognat en hel del och agerar inte ut allt på samma sätt som jag gjorde förr. Kaoset, känslorna och tankarna finns kvar men jag lever inte ut precis allt. 

Nu har kag skrivit så pass mycket att jag tappat tråden flera ggr om, hamnat på sidospår osv och jag kan välja att antingen radera allt jag skrivit eller posta det, annars får jag ingen ordning. Jag väljer att posta! Sen börjar jag om.       div>Det är såååååå sant det du skriver, var tvungen att kopiera hela stycket för precis så är jag oxå , blir fly tosig på någon som "förstör" min dag,problemet medmig ärväl att jag inte riktigt kan hantera alla bubblande känslor när jag blir upprörd, har samma problem ang hissen du drog upp, vet inte hur många ggr jag bara skrek rätt ut "HELVETE", folk stirra ju så klart men jag har så svårt och stänga in allt och bete sig "normalt" när jag egentligen känner att jag inte är så, hela tiden får man höra sånt, du måste anstränga dig mer, försök, försök, försök, måste kämpa lite och jag blir så fly förbannad och exploderar direkt,

Det där med att träffa er allesamman skulle varit jätteroligt men ni hade ej märkt att jag fanns för jag blir ofta tyst som en mus vid mycket folk, skulle varot skitnervös ifall jag uppförde mig "fel" eller råka säga nått galet. tror ni hade haft trevligare utan mig faktiskt. Nu vart jag verkligen ärlig dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> .

Önskar så jag kunde hänga med alla inlägg som postas med hinner tyvärr inte med, garvar nästan ihjäl mig emellanåt när man läser en del, ni är så underbara och det hoppas jag ni vet,                  der="0" alt="Hjärta">ÄLSKAR ERder="0" alt="Hjärta">

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-14 01:40:29 följande:div>Jag har också tvivlat och gör så fortfarande. Jag pendlar mellan helt säker på att jag har ADHD, till att nä, jag har nog bara lite drag till att nä, jag inbillar mig väl bara. Samtidigt lämnar aldrig den där känslan mig, känslan av att något är "fel" med mig. Och jag tänker att det borde vara den känslan som räknas och att vad andra säger eller tycker inte spelar någon roll. Men oj vad svårt det är att inte låta sig påverkas. Jag får direkt "hjärnspöken" när någon ifrågasätter det jag säger, det jag 3 sekunder tidigare var bombsäker på känns plötsligt inte lika säkert längre bara p.g.a vad personen sa.

Och jag vet ju av erfarenhet att mitt omdöme kan svikta, att mitt minne ofta sviker, att jag ibland eller rätt ofta to.m feltolkar och missuppfattar och överanalyserar så det är väl egentligen inte så konstigt att man börja tvivla på sig själv. Jag vet ju att jag är konstig, att jag har rejäla brister och därför (ibland) förlitar jag mig mer på vad andra säger.
Jag brukar ju ha fel.

Men den där känslan.... den lämnar mig inte. Och problemen jag upplever försvinner inte. Jag kan heller inte "ta mig i kragen" och bara göra det jag ska. Mitt minne sviker mig jämt och ständigt.
- Jag glömmer bankomatkoden då och då,
 
- glömmer vad jag ska handla om jag inte har matlista (jag kan MAX hålla tre varor i huvudet men då måste jag rabbla dom som ett mantra medan jag går runt i butiken), 

- jag kommer aldrig ihåg mina barns personnummer när jag ska (som vid läkarbesök),

- jag får alltid problem att minnas mitt eget mobilnummer när någon frågar (jag glömmer te.x om det är 073 eller 070 jämt och ständigt),

- jag är aldrig klar på utsatt tid. Och det här är ett stort problem för mig.  

Kommer jag inte försent, kommer jag för tidigt. När jag skulle till läkaren sist var det sista sambon frågade mig innan jag stack: Vet du vart det ligger nu?
Jaaaaaadå, svarade jag självsäkert. På klockslaget som tiden var avtalad på parkerade jag bilen. Jag var alltså redan där försenad. 

Väl framme vid porten möts jag av en lapp där det står att mottagningen flyttat till ny adress f.r.om. ett visst datum. Jag blev då stående där ett tag och fick tänka efter vad det var för datum idag, om mottagningen verkligen hade flyttat än eller ej. Tur nog visste jag vart nya adressen låg men om jag inte hade vetat det hade kaos uppstått och jag hade garanterat blivit förbannad, stressad och ringt min sambo och bett om hjälp. Hade det då visat sig att adressen låg flera kvarter bort hade jag skitit i det och åkt hem igen och hela min dag hade varit totalförstörd. Men nu visste jag vart det låg och knallade dit.

Väl där hittade jag inte ens vart det låg. Jag irrade runt en stund. Och när jag väl hittat mottagningen visade det sig att jag måste anmäla mig på ett annat ställe. Sånt skapar problem för mig. Jag blir stressad, irriterrad och tycker att det är alla andras fel. Jag förbannar idioten som inte kan skylta ordentligt så att jag hittar, jag förbannar dåren som körde så sakta framför mig på vägen dit och sen blir jag irriterad på personalen i receptionen för att dom är så seeeega och långsamma. Fattar dom inte att jag har bråttom liksom?!

När jag sedan ska lämna mottagningen går jag fel och hittar inte ut. Långa korridorer med sisådär 20 likadana dörrar är ju helt värdelöst. Och det kan väl hända vemsom då och då men detta händer mig  9 av 10 ggr, så gott som jämt då jag är på ett nytt ställe, som ett sjukhus te.x. Jag har problem att ens förstå skyltarna, tycker inte att skyltningen är logisk för fem öre. Jag har problem i hissar också, att läsa av skylten där som talar om vilken våning något finns på. Jag trycker ta mig fan alltid fel. När jag gick i terapi förr om åren gick jag ju till samma mottagning 1g/vecka och man kan tycka att jag borde ha lärt mig vilken våning det låg på. Men icke. Varje gång jag kom dit var som första ggn. Och jag åkte ofta fel vill jag lova, blev skrattad åt, suckad åt för att jag tryckte på en våning men sen inte gick ur hissen för att jag upptäckte att det var fel. Ibland trodde jag det var rätt och gick ur för att sedan inse att det var fel och rusa in i hissen igen. Och varje gång jag kom dit var det likadant. 

Vad ville jag säga med detta? Ja det minns jag inte själv. Men det jag tänker på just nu är att ja, visst kan man känna igen sig i symtomen ovan och har perioder då man är mer trött än vanligt, mer disträ och stressad än vanligt. Det behöver man ju knappast ha ADHD för att uppleva. Det behöver inte bero på någon störning alls. 
Men jag vill ändå tro att normala människor har någon slags kontinutet och regelbundenhet i sina liv. Trots att dom kan virra till det för sig ibland, gå vilse på sjukhuset, glömma nycklarna någonstans så finns där den där grundtryggheten eller känslan av att ha kontroll över sin tillvaro. Dessa brister, när de uppstår, påverkar inte heller hela personens övriga liv. Om de skulle missa en buss skulle de förmodligen inte känna att hela dagen blivit förstörd, helt tappa motivationen, åka hem och gömma sig under täcket. De finns väl kanske dom som reagerar så men som inte har ADHD men jag te.x brukade reagera så i alla sådana situationer där jag misslyckades.

När jag misslyckades med något, att hinna med en buss te.x, hamnade jag som i en djup avgrund. Jag kände mig sedan misslyckad resten av dagen, surade, svor och skällde. Men dagen efter sen var det typ bortglömt. Och jag kan fortfarande glida tillbaka i detta beteende men har tack och lov mognat en hel del och agerar inte ut allt på samma sätt som jag gjorde förr. Kaoset, känslorna och tankarna finns kvar men jag lever inte ut precis allt. 

Nu har kag skrivit så pass mycket att jag tappat tråden flera ggr om, hamnat på sidospår osv och jag kan välja att antingen radera allt jag skrivit eller posta det, annars får jag ingen ordning. Jag väljer att posta! Sen börjar jag om.       div>Jaha. Ja dit jag ville komma med berättelsen om läkarbesöket var att när jag sedan satt i väntrummet och tog fram kallelsen så upptäckte jag att där stod den nya adressen. Så om jag bara hade bemödat mig med att titta på och läsa HELA kallelsen innan jag åkte hemifrån och inte bara riktat in mig på klockslaget jag skulle vara där hade jag kunnat åka till den nya adressen med en gång. Alla kan missa sådant. Men jag missar alltid just sådana där väsentliga detaljer. Fler ex på det kan vara när man ska iväg med ungarna och ha med sig skötväskan. Får jag med mig den, ja då har jag glömt packa den med det jag skulle ha skötväskan till. 
Ska jag iväg till, säg H&M, för att utnyttja mina rabattkupong glömmer jag antingen rabattkupongen hemma eller så glömmer jag använda den vid betalningen. Åker jag till affären för att köpa mjölk kan jag gå därifrån med godis och nån tidning. Ingen mjölk alltså. När jag sätter mig till bords för att äta inser jag att jag glömt lägga fram både tallrik och bestick. Alltid dessa väsentligheter och detaljer, det som förutsätter att något annat ska fungera, eller det uppenbara skälet till varför jag gör eller gjorde något, sådant tycks inte fastna alls i mitt minne. 

Eftersom jag vant mig vid att det alltid blir någon form av strul och omständighet jämt när jag ska göra något har jag både omedvetet och medvetet valt att inte utsätta mig för alltför många sådana situationer. Jag går egentligen bara utanför dörren om jag måste. Jag drar inte till stan "bara för att" och alla ärenden som måste uträttas drar jag ut på till sista sekund. Och jag drar mig för att träffa vänner som bor längre bort än vad jag känner att jag orkar med. Jag undviker stora folksamlingar eller tillställningar av olika slag så långt jag kan.

Man kanske skulle kunna säga att jag har begränsat mitt liv och vissa begränsningar jag gjort har varit och är motvilliga. Jag ser det som ett problem. Ett stort problem. Jag vill inte leva så. Jag vill få ut så mycket som möjligt av livet, lära känna nya människor, se och upptäcka nya platser, prova nya saker, plugga, göra någon slags karriär och vara en bra mamma åt mina barn. Jag vill också gärna behålla de fina men få vänner som jag har kvar. 

Några av dessa saker har jag tagit tag i nu på senare tid men det är banne mig inte lätt och självklart finns där tvivel på hur länge jag ska orka, hur mycket jag klarar.

Omgivningen (förutom min sambo) märker ju inte av dessa problem. Dels bär dom inte runt på mitt kaosartade huvud, de lever inte i min kaosartade tillvaro och värld, dom får aldrig (eller sällan) skit när något går åt h-e (den biten får min sambo ta). Sen har jag inte varit helt ärlig och öppen med hur det verkligen är, hur jag verkligen är. Jag har kunnat maskerat och dolt de flesta av mina brister. Jag har skyllt på trötthet när jag inte fattat hur en kaffemaskin funkar, jag har ljugit och skyllt på att det var tåget eller bussen som var sen när det i själva verket var jag, jag har gått undan i situationer jag känner blir "för mycket" skyllt på huvudvärk, magont etc. Jag har hittat på att jag varit sjuk, att jag försovit mig när det i själva verket kanske bara var så att jag inte kunde förmå mig ta mig utanför dörren, jag har sagt att jag hellre vill sitta bredvid och läsa än köra bil, ja du fattar.

Tusen och åter tusen ursäkter men det har fungerat ganska bra, dock inte hur länge som helst. Till sist förlorar jag ju arbetet, blir inkallad till rektorn, eller ifrågasatt på annat sätt. Om jag te.x skulle möta upp samma vän varje dag skulle ju denne upptäcka och förstå ganska snabbt att något är fel eftersom jag förmodligen skulle komma försent varenda gång. Men nu träffar jag mina vänner så sällan och de reflekterar förmodligen inte så jättemycket över min strulighet. De tänker kanske att det var en "engångs" och de vet garanterat inte om alla mina övriga problem så det är väl egentligen inte så himla konstigt att ingen yttrat orden ADHD förrän JAG berättat hur det verkligen ligger till. 

Jag klandrar ingen för detta. Inte de som inte vet. Däremot är jag kritisk mot de som vet men som vägrar ta det till sig som ett problem, som påstår att allt detta är normalt beteende. Om det är så jävla normalt, varför känner jag mig inte det minsta normal då?

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD) skrev 2011-01-14 02:07:25 följande:div>Det är såååååå sant det du skriver, var tvungen att kopiera hela stycket för precis så är jag oxå , blir fly tosig på någon som "förstör" min dag,problemet medmig ärväl att jag inte riktigt kan hantera alla bubblande känslor när jag blir upprörd, har samma problem ang hissen du drog upp, vet inte hur många ggr jag bara skrek rätt ut "HELVETE", folk stirra ju så klart men jag har så svårt och stänga in allt och bete sig "normalt" när jag egentligen känner att jag inte är så, hela tiden får man höra sånt, du måste anstränga dig mer, försök, försök, försök, måste kämpa lite och jag blir så fly förbannad och exploderar direkt,

Det där med att träffa er allesamman skulle varit jätteroligt men ni hade ej märkt att jag fanns för jag blir ofta tyst som en mus vid mycket folk, skulle varot skitnervös ifall jag uppförde mig "fel" eller råka säga nått galet. tror ni hade haft trevligare utan mig faktiskt. Nu vart jag verkligen ärlig dth="15" height="15"> .

Önskar så jag kunde hänga med alla inlägg som postas med hinner tyvärr inte med, garvar nästan ihjäl mig emellanåt när man läser en del, ni är så underbara och det hoppas jag ni vet,                  der="0" alt="Hjärta">ÄLSKAR ERder="0" alt="Hjärta">div>Vad fin du är! der="0" alt="Hjärta">

Jag är också en sån som svär rakt ut (ofta könsord d.gif" border="0" alt="Skäms">) när sådana där saker händer. För mig är det typ normalt, alltså inget jag reflekterar över, inte förrän jag upptäcker hur alla blir tysta och glor på mig. DÅ går det liksom upp mig för vad jag precis sagt eller hojtat och så skäms jag. Nu har min 3-åring börjat ta efter och slänger också ur sig svordomar som helvete, satans, fan, jävlar och en gång sa hon f*tt*n. Det är fanimej INTE ok! Min sambo avskyr detta och jag skäms, jag skäms som fan och känner mig förstås som världens sämsta morsa der="0" alt="Gråter"> 

Ang att ses. Jag tror kanske att vi alla skulle känna oss lite blyga och tillbakadragna till en början men att det skulle släppa allteftersom. Tids nog skulle man nog komma på att ja just det, alla är ju som jag här och det gör inget om man är eller säger något lite udda. Ingen skulle höja på ögonbrynen för det, om någon ens skulle komma ihåg det der="0" alt="Flört"> 
Mitt största problem vid en sådan träff skulle definitivt vara att minnas vilka ni är och era namn och det skulle jag skämmas för. Men vi kanske skulle kunna köra namnskyltar? de" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" loading="lazy" border="0" alt="Skrattande"> 

Oj vad du skriver strulmaja! Var det en kompis till dig som var kritisk till diagnoser?

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD?) skrev 2011-01-14 02:52:07 följande:div>Oj vad du skriver strulmaja! Var det en kompis till dig som var kritisk till diagnoser?div>Ja men inget direkt relevant känner jag. Hade nog mer behov av att få ut allt detta bara. Känt mig lite frustrerad ikväll.  
Nä, morsan d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd"> Hon tycks inte vilja förstå varför hon måste fylla i formuläret.

Ni behöver inte känna er tvungna att läsa mina senaste inlägg. Det var mest bara babbel. Tankar som behövde komma ut.
Ska lägga mig nu och hoppas på en bättre dag imorgon.
Tack för att ni finns tjejer!

dlg.flower}" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-flower.gif" loading="lazy" border="0" alt="{#emotions_dlg.flower}">der="0" alt="Hjärta">

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-14 02:47:46 följande:div>Vad fin du är! der="0" alt="Hjärta">

Jag är också en sån som svär rakt ut (ofta könsord d.gif" border="0" alt="Skäms">) när sådana där saker händer. För mig är det typ normalt, alltså inget jag reflekterar över, inte förrän jag upptäcker hur alla blir tysta och glor på mig. DÅ går det liksom upp mig för vad jag precis sagt eller hojtat och så skäms jag. Nu har min 3-åring börjat ta efter och slänger också ur sig svordomar som helvete, satans, fan, jävlar och en gång sa hon f*tt*n. Det är fanimej INTE ok! Min sambo avskyr detta och jag skäms, jag skäms som fan och känner mig förstås som världens sämsta morsa der="0" alt="Gråter"> 

Ang att ses. Jag tror kanske att vi alla skulle känna oss lite blyga och tillbakadragna till en början men att det skulle släppa allteftersom. Tids nog skulle man nog komma på att ja just det, alla är ju som jag här och det gör inget om man är eller säger något lite udda. Ingen skulle höja på ögonbrynen för det, om någon ens skulle komma ihåg det der="0" alt="Flört"> 
Mitt största problem vid en sådan träff skulle definitivt vara att minnas vilka ni är och era namn och det skulle jag skämmas för. Men vi kanske skulle kunna köra namnskyltar? de" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" loading="lazy" border="0" alt="Skrattande"> div>Jag tänker att det kanske skulle vara kul att träffas och göra någon aktivitet, typ gå på skansen eller nåt. Eller så krånglar det bara till det? Om det hade varit sommar hade vi ju bara kunnat träffas för en picknick i en park någonstans :)

Jag tänkte faktiskt också ikväll på att namnskyltar skulle behövas. Förmodligen ser ni inte alls ut som jag har tänkt mig.

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-14 02:59:04 följande:div>Ni behöver inte känna er tvungna att läsa mina senaste inlägg. Det var mest bara babbel. Tankar som behövde komma ut.
Ska lägga mig nu och hoppas på en bättre dag imorgon.
Tack för att ni finns tjejer!

dlg.flower}" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-flower.gif" loading="lazy" border="0" alt="{#emotions_dlg.flower}">der="0" alt="Hjärta">div>Godnatt!! *kram* der="0" alt="Hjärta">