ADD symptom hos vuxna
Anonym (ADD) skrev 2011-01-11 19:39:24 följande:
Så man kan säga att ADD är en typ av personlighetsstörning ?
Inlägg från: TjockKatt
|
-
Nej. Det är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
-
Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är någonting man födds med, ämnen i hjärnan som är annorlunda osv (vad jag förstått det som är det inte helt hundra VAD som det egentligen beror på, rent fysiskt). Personlighetsstörningar utvecklar man ofta, tex om man haft en traumatisk barndom på något sätt, lite olika. Jag vet inte om det gäller alla personlighetsstörningar, men iallafall borderline kan man dessutom bli friskförklarad ifrån. Det kan man inte bli från npf, det är ingenting som kan gå över eftersom det är medfött.Anonym (ADD) skrev 2011-01-11 19:44:31 följande:Oh tack, får jag fråga vad som är skillnaden ?
-
Ja, borderline är absolut en personlighetsstörning. Finns en mängd olika;Anonym (ADD) skrev 2011-01-11 19:50:46 följande:Du är en pärla, räknas Bordeline som en personlighetsstörning ?
Hur vet man om npf är medfött ?
sv.wikipedia.org/wiki/Kategori:Personlighetsst%C3%B6rningar
För att symtomen visar sig i tidig ålder och även om dom ändrar sig lite genom åren eftersom man ändras själv som person, tex om man har adhd som barn och klättrar på väggarna och är en riktig "damp-unge" som fjortisarna säger, så visar man inte sin hyperaktivitet på samma sätt som vuxen men den finns fortfarande där. Dessutom har många personer med npf en ojämn begåvningsprofil och det brukar vara ett starkt tecken på att personen inte är helt neurotypisk eftersom det normala är att ligga någolunda jämnt mellan alla förmågorna.
Finns lite mer här om du är intresserad;
sv.wikipedia.org/wiki/Neuropsykiatri
sv.wikipedia.org/wiki/Neuropsykiatriska_funktionsneds%C3%A4ttningar -
Men du, hur är det fatt egentligen?Anonym (fått diagnos) skrev 2011-01-11 20:08:12 följande:Jag skulle vilja spendera tid på sjukhus.
-
Man tackar.hedmanpazio skrev 2011-01-11 20:42:30 följande:TjockKatt bra redovisning av npf. Hade du jobbat hos oss hade jag använt dig i vår grupp för adhd där vi lär personer med diagnosen att hantera sina funktionshinder i vardagen och således förstå sin problematik. En slags utbildning på sätt och vis. Känner du för att flytta till skåneland?
Haha, det hade varit något det. Jag är faktiskt utbildad uska/skötare så jag hoppas kunna arbeta med någonting liknande i framtiden. Jag är väldigt intresserad av psykologi och läser väldigt mycket om det dagligen. Det är kul att hjälpa folk såhär, även om jag inte jobbar med det så är det rätt stimulerande undertiden. Jag hoppas att det här intresset håller i sig, till skillnad från typ vikingatiden och ted gärdestad så är det här ett intresse man kan använda till ett yrke så småningom.
-
Det där låter inget vidare, mår du dåligt psykiskt? Har du druckit eller så idag? Om det känns riktigt illa så ring mobila teamet eller så, det brukar finnas på de flesta orter. Prata lite med dom, blir det inte bättre så kan dom hjälpa dig att komma in akut.Anonym (fått diagnos) skrev 2011-01-11 20:46:31 följande:Jag mår riktigt dåligt. Känner mig helt borta. Kan inte göra någonting. Fruktansvärt!
Nu fick jag en hemsk smärta i vänster ben också, helt galet!
Så hemskt att du ska behöva må sådär, det är svårt det där att man måste skriva högst för att få den vård man behöver, lite som att man måste vara frisk för att orka vara sjuk.
-
www.familjeliv.se/Forum-4-50/m56491289.html Här är en utmärkt tråd som beskriver allt om hur en utredning går till och hur man bär sig åt för att få igång en.Anonym (ADD????) skrev 2011-01-11 21:00:16 följande:Det är ju mej ni beskriver i ts!!! För ett antal år sen fick jag träffa en psykolog för jag ville höra om jag kunde starta en adhd-utredning, men blev bara bortviftad.Fungerar med jobb och studier, så strunt. Men ingen vet hur svårt det är att få tummen ur, och hålla sig till en röd tråd. Visste inte om att det fanns nåt som hette ADD då. Och hyperaktiviteten saknas ju... Jaja, det är väl bara en jobbig mamma som vill pracka på mig ett npf för att förklara att hennes barn inte blev så lyckat som hon tänkt sig, tänkte jag och kämpade vidare. Men allt blir bara jobbigare och jobbigare, och det är svårare med röda trådar och folus och koncentration och minne och komma igång och... Ska man försöka igen att få till stånd en utredning, eller är det lönlöst? Och vart vänder man sig? VC? Psyknånting? eller nån annanstans?
-
Finns det någon nära släkting, typ förälder, äldre syskon osv, så kan dom prata med dom också och se om dom minns.Blackbird skrev 2011-01-11 21:46:21 följande:Tänk om man inte helt minns exakt hur man var fram till 7-års ålder
(angående utredning).
-
Du hade ingen annan person nära under din uppväxt som finns kvar i livet? Mor/farföräldrar, fröknar, föräldrarnas syskon, nära vänner till familjen?Blackbird skrev 2011-01-11 22:02:40 följande:Mmm, men min mamma har en tendens att tro att hon måste försköna, om du förstår vad jag menar. Jag vet inte vilka jag skulle kunna använda mig av i sådant fall. Är äldst i syskonskaran också. Sedan så ville jag inte dra in familjen i detta då de inte skulle må bra och förstora saker och ting. I en eventuell utredning vill jag att hemförhållanden ska vara som de är.
Men jag får väl tänka riktigt hårt och försöka minnas så mycket jag kan. Jag har vissa minnen från när jag var 6 år, för då började jag första klass. Men tiden innan dess är mer som fragment...
Vad för frågor ställer de angående barndomen?
Det tror jag är väldigt olika utifrån vad personen som utreds själv minns och inte minns. -
Så känner inte jag. Om jag ser ett barn som gråter eller ser en sorglig film när karaktärerna genomgår någonting jobbigt så tycker jag synd om personerna och jag förstår att dom är ledsna eller har det jobbigt, men jag kan inte tänka mig in i hur just dom mår utan utgår alltid från mig själv. Även om jag kan gråta till sorgliga filmer, och gör det ofta, så är det för att jag tycker synd om personen inte för att jag tänker hur jag själv skulle reagerat i den situationen eller "känner deras smärta"... svårt att förklara kanske.Anonym (ADD?) skrev 2011-01-11 22:34:57 följande:Ja, jag har väldigt lätt för att sätta mig in i situtationer och "uppleva" personens känsla. Tex om jag går på stan och hör ett barn gråta så kan jag själv känna smärta... Eller som igår då hörde jag på tv om ett fall där någon våldfört sig på hästar och det upplevde jag som så jobbigt att jag lämnande rummet.