ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">hedmanpazio skrev 2011-04-05 08:52:25 följande:div>Då är det väldigt svårt att sätta diagnos, eftersom ett av kriterierna är just att symtomen måste funnits innan 7 års ålder. För om man inte kan bekräfta att det funnits så tidigt, kan symtomen mycket väl bero på helt andra saker som personlighetsstörning som borderline, bipolär sjukdom eller andra förstämningssyndrom, andra utvecklingsrelaterade funktionshinder, dyslexi, anknytningsrubbningar eller till och med somatiska sjukdomar som tillkommit med åren. Vet dock att det finns vissa som får diagnos ändå utifrån klinisk bedömning, men det är upp till varje legitimerad utredares eget ansvar att avgöra det.

Testerna tar hänsyn till din ålder genom normer. Ditt resultat jämförs alltid mot din åldersgrupp.div>Tack dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">
En liten fråga till då. OM det inte finns någon från barndomen som kan ge info om uppväxten Eller t o m ger en felaktig bild för att framstå i bättre dagar (pga att föräldrar skäms) Får man inte diagnosen då annat än i undantagsfall? Fast alla symtom stämmer och man själv tyckt att det stämt hela livet?

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ANNA) skrev 2011-04-05 10:43:35 följande:div>

Om ni börjar oroa er för en sak, kan ni släppa det till slut eller blir oron värre om det inte konstaterats att det inte är någon fara?

div>Det beror lite på vad det är och min dagsform. Som jag skrivit här innan finns det egentligen ingenting eller väldigt lite som är regelbundet med mig. Jag är oförusägbarheten personifierad. Så, ibland går jag igång rejält på små petitesser, ibland inte. Vissa saker, som kanske skulle få andra att gå i gång på alla fyra, rör mig inte ryggen. MEN när jag oroar mig har jag svårt för att släppa det. Det är inte säkert att oron stegras, ibland gör den det, ibland intemen jag har skitsvårt att bara släppa taget och sluta tänka på det, vad andra än säger eller gör för att lugna mig. Men det beror som sagt lite på vad det är.

<div class="quote"><div class="quote-nick">psyko II skrev 2011-04-05 11:35:18 följande:div>Tack dth="15" height="15">
En liten fråga till då. OM det inte finns någon från barndomen som kan ge info om uppväxten Eller t o m ger en felaktig bild för att framstå i bättre dagar (pga att föräldrar skäms) Får man inte diagnosen då annat än i undantagsfall? Fast alla symtom stämmer och man själv tyckt att det stämt hela livet?div>Det är alltid upp till utredaren att bedöma om källan för barndomsintervjun är tillförlitlig eller ej samt hur detta skall hanteras. Finns det misstankar om vriden fakta i intervju faller just anamnesen och då får man ta ställning till om man har så det räcker ändå. Då blir det Extra viktigt att ställa sig frågan decoration: underline;">hur och decoration: underline;">om en diagnos verkligen kan hjälpa patienten.

<div class="quote"><div class="quote-nick">hedmanpazio skrev 2011-04-05 11:50:40 följande:div>Det är alltid upp till utredaren att bedöma om källan för barndomsintervjun är tillförlitlig eller ej samt hur detta skall hanteras. Finns det misstankar om vriden fakta i intervju faller just anamnesen och då får man ta ställning till om man har så det räcker ändå. Då blir det Extra viktigt att ställa sig frågan hur och om en diagnos verkligen kan hjälpa patienten.div>Ok, tack snälla för att du svarar dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">
Då är inte hoppet ute än dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Jag är här inne och läser allt men har inte skrivit så mycket.

Igår var jag på mitt andra samtal med psykolog ang utredning av ADHD och manodepressivitet. Det är Så skönt att vara igång och att bli tagen på allvar. I denhär takten kommer vi vara klar med utredningen innan sommaren och det känns jättebra. Sen hoppas jag att jag får den hjälp jag behöver så mitt liv kan börja :)

 Tack vare denhär tråden har jag kunnat sätta ord på hur jag fungerar och känner, det hjälper mej oerhört när jag är på mötena. Tack för att ni finns <3

<div class="quote"><div class="quote-nick">hedmanpazio skrev 2011-04-05 08:47:10 följande:div>Ja det är samma vi kör på vår mottagning. Första evidensbaserade terapin för personer med ADHD. Mycket välstrukturerad och innehållsrik. Dock hänger mycket på gruppledarna. Hoppas du trivs.div>Okej! Jo dom verkar väldigt bra, så jag är positiv. Dock är jag yngst i gruppen och den enda som inte fått sin diagnos för något år sedan i vuxen ålder, vilket jag tycker är rätt spännande då jag upplever att nästan alla använde sin diagnos som ursäkt under vårt första möte på olika sätt. Det störde jag mig lite på. Men jag hoppas att det kommer ändra sig när dom inser att man inte är sin diagnos. Annars blir det jobbigt.<div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

Jag är mamma till en tonårs-tjej med diagnosen ADD. Hon har det väldigt jobbigt i perioder. Är deprimerad, skär sig i armarna. Ofta orkar hon inte vara kvar i skolan, eller stannar helt enkelt hemma.  Finns ni, lite äldre tjejer och kvinnor här, som har diagnosen ADD och som kan berätta hur livet blivit för er? Hur har ni klarat skolan? Var ni deprimerade, och mår ni i så fall bra i dag? hur ser er vardag ut? Gör ont att se min dotter må dåligt, men jag vet inte hur jag ska hjälpa henne. Snälla, ge mej hopp!

Min dotter går på samtal hos bup sen flera år, men det känns ganska meningslöst. Känns mest som de sitter där för att håva in pengar. Är det bara jag, eller är det fler här som har dålig erfarenhet av bup? Och vart vänder man sig i så fall annars?

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (mamma) skrev 2011-04-05 19:18:28 följande:div>Jag är mamma till en tonårs-tjej med diagnosen ADD. Hon har det väldigt jobbigt i perioder. Är deprimerad, skär sig i armarna. Ofta orkar hon inte vara kvar i skolan, eller stannar helt enkelt hemma.  Finns ni, lite äldre tjejer och kvinnor här, som har diagnosen ADD och som kan berätta hur livet blivit för er? Hur har ni klarat skolan? Var ni deprimerade, och mår ni i så fall bra i dag? hur ser er vardag ut? Gör ont att se min dotter må dåligt, men jag vet inte hur jag ska hjälpa henne. Snälla, ge mej hopp!div>Jag var en tonårstjej med ADD för inte alltför länge sedan. Tyvärr kan jag inte posta anonymt just nu och vill inte berätta för mycket personligt såhär, men om du vill kan du skicka pm.<div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">TjockKatt skrev 2011-04-05 17:54:16 följande:div>Okej! Jo dom verkar väldigt bra, så jag är positiv. Dock är jag yngst i gruppen och den enda som inte fått sin diagnos för något år sedan i vuxen ålder, vilket jag tycker är rätt spännande då jag upplever att nästan alla använde sin diagnos som ursäkt under vårt första möte på olika sätt. Det störde jag mig lite på. Men jag hoppas att det kommer ändra sig när dom inser att man inte är sin diagnos. Annars blir det jobbigt.div>En av tanken med denna typ av gruppbehandling är just att även få möjlighet att diskutera sin identitet kontra diagnos. Många möter ju, som alla läsandes av denna tråd känner till, fördomar från omgivning och till slut identifierar man sig på liknande sätt, dvs att man blir sin diagnos. Inte allt för ofta hör man då kommentarer som, "det beror på min adhd" osv. Målet är ju att inse att symtomen utgör en sårbarhet, inte en orsak. Men det är en process och tar ofta tid, därav 14 tilfällen :). Du kommer kunna bidra med otroligt mycket i en sån grupp. Kör hårt.