ADD symptom hos vuxna

Jag mådde riktigt dåligt som tonåring. Fick äta anti depp medicin från och till. Till slut fick jag en diagnos: ADD av överläkaren på BUP och vart flyttad till vuxenpsykiatrin.

Jag fick prova concerta och mådde bra i några dagar, sen drack jag alkohol och fick en "blackout" och var tvungen att avsluta medicineringen i väntan på att en EEG skulle göras. Jag gjorde den och det fanns inget fel på mig så jag fick börja med medicineringen igen... men jag kom mig aldrig för att börja igen och tyckte jag själv mådde lite bättre... Kom aldrig på kallelser till psyk.

Efter några år känner jag att jag mår dåligt igen och får komma till en fysioterapeut och han vill att jag ska prova concerta igen, men då måste jag gå genom överläkaren som är ny. Hon vill att jag ska äta antabus i 2 månader och sen får jag börja med concerta+antabus i ett halvår. Just därför för att jag drack en gång så tror hon att jag kommer att dricka igen och hon vill inte ha det på sitt samvete om jag skulle bli dålig av kombination alkohol+concerta igen. Vilket jag anser är absurbt och även min fysioterapeut, men det är ju överläkaren som bestämmer.

Jag tackar NEJ till behandlingen av antabus då jag ALDRIG har haft problem med alkohol och vill därför inte ställa mig i kö tillsammans med andra alkoholister för att ta en hutt antabus under övervakning. En ren kränkning.

Nu har jag mitt första barn på 9 månader hos mig och känner att jag orkar inte mer. Jag mår riktigt dåligt och behöver hjälp! Vissa dagar är bättre och jag känner ingenting alls. Men så kommer vissa dagar och det är som en käftsmäll, mår så jäkla dåligt och jag vet inte varför... I need help!

Var i kontakt med vc för några dagar sen och fick träffa en urusel läkare som inte tog mig på allvar utan ville skriva ut antidepp medicin igen, bara sådär... Inte min husdoktor, ska ringa på måndag och be att få träffa min egen husläkare och så hoppas jag innerligt att jag kan få hjälp snarast och hoppas verkligen att jag slipper äta antabus nu...

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-05-26 12:38:24 följande:div>Och så var ytterligare en av oss diagnostiserad. 
Det blev ADD för mig (med viss hyperaktivitet) och jag är nu inne på min 5:e dos Ritalin och märker redan stora förändringar/förbättringar i humör, förmågan att fokusera och har helt plötsligt något som nog kan kallas planeringsförmåga. HA!
Bruset i skallen har tystats ner helt och hållet. Emellanåt är det helt blankt och tomt uppe i pallet och det är sååååååå skönt. Jag känner ett slags inre lugn som jag bara upplevt vid måttligt intag av alkohol innan. Jag känner större glädje, större lust men det kan ju också bero på att den här långa och jobbiga processen nu äntligen är över. Jag kan knappt tro det är sant. Det är över och jag kan äntligen börja leva.  

Till er som skriver aktivt eller bara läser här vill jag säga följande: Ge inte upp. Det är värt att gå igenom det ni går igenom (ni som är under utredning eller funderar på att utredas). Fortsätt kämpa för er rätt att få hjälp och avvisa inte ev medicin, åtminstone inte innan ni gett den en ärlig chans. Jag ska väl egentligen inte uttala mig för mycket om det då jag är i det absoluta startskedet men fan, det är svårt att tygla sig, att hålla inne med den glädje och livslust som plötsligt infunnit sig. Det går inte att beskriva känslan. Jag har aldrig vunnit på lotto men kan tänka mig att det är ungefär såhär det känns då man drar hem storvinsten. Därför, ge inte upp, vad ni än gör, ge förfan inte upp!    div>Wow vad fantastiskt det låter! Jag skulle bli så glad för min sambos skull om han kunde få känna en sådan skillnad i sitt liv. Och jag vågar inte ens tänka tanken på att han skulle kunna få planeringsförmåga!! dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Grattis!

Förresten, en allmän fråga till er, om man läser om ADHD så verkar man ju ofta ha ett jäkla humör, med utbrott. Är det vanligt för just ADHD eller har man ofta det vid ADD också? Jag bara tänker på min sambo som absolut inte har något hett temperament utan snarare har en lååååång stubin. Visst, OM han väl blir arg så blir han det rejält, men annars är han ju tvärtom otroligt inbunden. Nästan mer inbunden ju mer bekymrad han är. Så det är jättesvårt för mig som sambo att veta hur han mår, vilket var lite jobbigt när vi satt och läste symptomlistan här i TS och han berättade att denna punkten stämde: "Perioder av nedstämdhet och ångest kontra perioder då man känner sig mer tillfreds, glad och uppåt." Jag har varit blåögd kanske och absolut inte trott att han mår dåligt i perioder.

Glömde säga, vi vet inte än om min sambo ska utredas, han har bara gjort screening och samtalat med psykolog än, så vi vet alltså inte än om han har någon diagnos. Det är därför jag funderar över saker och ting och analyserar symtom en del.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (sambo) skrev 2011-05-28 08:16:52 följande:div>Wow vad fantastiskt det låter! Jag skulle bli så glad för min sambos skull om han kunde få känna en sådan skillnad i sitt liv. Och jag vågar inte ens tänka tanken på att han skulle kunna få planeringsförmåga!! dth="15" height="15"> Grattis!

Förresten, en allmän fråga till er, om man läser om ADHD så verkar man ju ofta ha ett jäkla humör, med utbrott. Är det vanligt för just ADHD eller har man ofta det vid ADD också? Jag bara tänker på min sambo som absolut inte har något hett temperament utan snarare har en lååååång stubin. Visst, OM han väl blir arg så blir han det rejält, men annars är han ju tvärtom otroligt inbunden. Nästan mer inbunden ju mer bekymrad han är. Så det är jättesvårt för mig som sambo att veta hur han mår, vilket var lite jobbigt när vi satt och läste symptomlistan här i TS och han berättade att denna punkten stämde: "Perioder av nedstämdhet och ångest kontra perioder då man känner sig mer tillfreds, glad och uppåt." Jag har varit blåögd kanske och absolut inte trott att han mår dåligt i perioder.div>Tack! d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad"> 

Angående din fråga så kan jag bara svara för mig själv. Jag har väldigt kort stubin och kan "tända till" på helt (för andra) absurda saker. Innan jag började medicinera gick jag runt och kände mig konstant arg eller irriterad och jag har aldrig dragit mig för att visa det utåt. Men nu, nu känner jag inte av ett uns av denna ilska och är inte hälften så lättirriterad. Det är som om jag fått mer kontroll över mina känslor. Förut hade jag inget val kände det som. Något gjorde mig arg och jag reagerade på två röda. Jag fick liksom ingen betänketid, det fanns ingen bromsträcka. Medicinen har gett mig fler valmöjligheter och alternativ där jag får chans att faktiskt tänka efter först och välja om jag ska reagera eller inte.

Hoppas din sambo får gå vidare och utredas och kanske ev medicinceras. Jag har fått ett helt nytt liv känns det som och nej, jag överdriver inte. Jag är fortfarande chockad över hur annorlunda ALLT är med medicin och jag kan knappt förstå hur fan jag orkat leva i "det där" andra. Därför vill jag verkligen uppmuntra alla i samma sits att söka hjälp och se till att få den. Ni går miste om det där som kallas livet om ni inte gör det.   

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (marmelad) skrev 2011-05-28 06:35:13 följande:div>

Jag mådde riktigt dåligt som tonåring. Fick äta anti depp medicin från och till. Till slut fick jag en diagnos: ADD av överläkaren på BUP och vart flyttad till vuxenpsykiatrin.

Jag fick prova concerta och mådde bra i några dagar, sen drack jag alkohol och fick en "blackout" och var tvungen att avsluta medicineringen i väntan på att en EEG skulle göras. Jag gjorde den och det fanns inget fel på mig så jag fick börja med medicineringen igen... men jag kom mig aldrig för att börja igen och tyckte jag själv mådde lite bättre... Kom aldrig på kallelser till psyk.

Efter några år känner jag att jag mår dåligt igen och får komma till en fysioterapeut och han vill att jag ska prova concerta igen, men då måste jag gå genom överläkaren som är ny. Hon vill att jag ska äta antabus i 2 månader och sen får jag börja med concerta+antabus i ett halvår. Just därför för att jag drack en gång så tror hon att jag kommer att dricka igen och hon vill inte ha det på sitt samvete om jag skulle bli dålig av kombination alkohol+concerta igen. Vilket jag anser är absurbt och även min fysioterapeut, men det är ju överläkaren som bestämmer.

Jag tackar NEJ till behandlingen av antabus då jag ALDRIG har haft problem med alkohol och vill därför inte ställa mig i kö tillsammans med andra alkoholister för att ta en hutt antabus under övervakning. En ren kränkning.

Nu har jag mitt första barn på 9 månader hos mig och känner att jag orkar inte mer. Jag mår riktigt dåligt och behöver hjälp! Vissa dagar är bättre och jag känner ingenting alls. Men så kommer vissa dagar och det är som en käftsmäll, mår så jäkla dåligt och jag vet inte varför... I need help!

Var i kontakt med vc för några dagar sen och fick träffa en urusel läkare som inte tog mig på allvar utan ville skriva ut antidepp medicin igen, bara sådär... Inte min husdoktor, ska ringa på måndag och be att få träffa min egen husläkare och så hoppas jag innerligt att jag kan få hjälp snarast och hoppas verkligen att jag slipper äta antabus nu...

div>Hej! Jag såg ditt inlägg i den andra tråden också men beslutade mig för att svara här. Jag vet iofs inte vad jag ska skriva men känner att jag åtminstone vill svara och visa att jag läst och sett ditt "nödrop".

Det är en jobbig sits du hamnat i och jag är nog inte rätt person att komma med något råd. Dessutom har du ju redan tagit initiativ själv och kontaktat VC och ja, det kanske kan vara en bra idé att diskutera saken med din egen husläkare och tar det därifrån. Jag hoppas verkligen det löser dig till det bästa för dig!  

 

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-05-28 21:17:45 följande:div>Tack! d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad"> 

Angående din fråga så kan jag bara svara för mig själv. Jag har väldigt kort stubin och kan "tända till" på helt (för andra) absurda saker. Innan jag började medicinera gick jag runt och kände mig konstant arg eller irriterad och jag har aldrig dragit mig för att visa det utåt. Men nu, nu känner jag inte av ett uns av denna ilska och är inte hälften så lättirriterad. Det är som om jag fått mer kontroll över mina känslor. Förut hade jag inget val kände det som. Något gjorde mig arg och jag reagerade på två röda. Jag fick liksom ingen betänketid, det fanns ingen bromsträcka. Medicinen har gett mig fler valmöjligheter och alternativ där jag får chans att faktiskt tänka efter först och välja om jag ska reagera eller inte.

Hoppas din sambo får gå vidare och utredas och kanske ev medicinceras. Jag har fått ett helt nytt liv känns det som och nej, jag överdriver inte. Jag är fortfarande chockad över hur annorlunda ALLT är med medicin och jag kan knappt förstå hur fan jag orkat leva i "det där" andra. Därför vill jag verkligen uppmuntra alla i samma sits att söka hjälp och se till att få den. Ni går miste om det där som kallas livet om ni inte gör det.   div>Tack för ditt svar! Jag blir lite fundersam ibland då, fast hans syster är också väldigt inbunden så det kanske ligger i hans personlighet så att han är sådan trots eventuell diagnos. I vårt förhållande är jag den som har hetsigt humör och inte förstår mig på mig själv ibland..

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-05-27 12:09:40 följande:div>Tack! (mina smileys syns inte men du får en blomma här) *blomma* 

Bra tips där ang hemleverans. Jag har tänkt tanken många ggr och t.o.m plockat i varukorgen sen skitit i allt. Är det en sån med färdigplanerade middagar också? Vore jäkligt skönt att ha, slippa tänka på och planera middagen varenda dag.  div>Ja, det är med färdigplanerade middagar. Rekommenderar det verkligen. Min kurator sa att "det är verkligen bra för sånna som dig....och andra barnfamiljer också".

Deppar verkligen för att jag aldrig får ordning på ekonomin, men har nu insett att det inte går och boendestödet föreslog Godman. Är det någon som har erfarenheter och är det ett misslyckande? Ska jag ta det erbjudandet? Vet inte vem jag ska diskutera det med, men jag vill verkligen ha hjälp och vet inte om det är ok att man låter någon annan ta hand om ens ekonomi, samtidigt så kan jag inte. Det går inte, hur jag än gör. Jag kan räkna ut avancerade ekvationer, men kan inte hålla i pengar i 2 dagar. Jag erkänner mig besegrad efter alla år och en ekonomi som gjort mig helt fucked när det kommer till kreditvärdig (och ändå har jag aldrig köpt saker på kredit). dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (är jag galen?) skrev 2011-05-31 21:49:58 följande:div>Ja, det är med färdigplanerade middagar. Rekommenderar det verkligen. Min kurator sa att "det är verkligen bra för sånna som dig....och andra barnfamiljer också".

Deppar verkligen för att jag aldrig får ordning på ekonomin, men har nu insett att det inte går och boendestödet föreslog Godman. Är det någon som har erfarenheter och är det ett misslyckande? Ska jag ta det erbjudandet? Vet inte vem jag ska diskutera det med, men jag vill verkligen ha hjälp och vet inte om det är ok att man låter någon annan ta hand om ens ekonomi, samtidigt så kan jag inte. Det går inte, hur jag än gör. Jag kan räkna ut avancerade ekvationer, men kan inte hålla i pengar i 2 dagar. Jag erkänner mig besegrad efter alla år och en ekonomi som gjort mig helt fucked när det kommer till kreditvärdig (och ändå har jag aldrig köpt saker på kredit). dth="15" height="15">div>Önskar jag kunde hjälpa dig men jag har noll erfarenhet av det där med God man. Jag har inte heller så god hand med ekonomin, aldrig haft. Och jag har medvetet hållt mig borta från avbetalningar och kreditkort för det skulle ruinera mig totalt. Varför jag klarar mig så bra som gör beror delvis på min sambo. Han påminner om räkningar (sånna som inte är ständigt återkommande för dessa har jag på autogiro *tipsar*). Men vi har också gjort så att jag ger mina fakturor till honom (om jag hittar dom vill säga) och så betalar han dessa sedan får han pengar av mig. Jag avskyr nämligen processen med internetbetalningen, tycker det är omständigt och går långsamt även om det förstås är bättre än att behöva gå till banken eller posten som man gjorde förr.

Har du internetbank förresten? Man kan ju lägga in påminnelser där, som mail eller sms, te.x jag har för mitt mobilabonnemang. Dels har jag satt det på autogiro så pengarna dras automatiskt men jag får även en påminnelse eller upplysning via sms om att det inkommit en faktura till min internetbank. Dom återkommande fakturorna såsom hyra, telefon, medlemsavgift eller vad det nu är går att få bukt med. Det svåra är att hålla koll på och helst förhindra alla impulsköp som görs både över nätet och i fysiska butiker och den biten fixar jag sådär. Jag har väldigt dålig uppfattning om pengars värde, hur länge de räcker och till hur mycket. Är oftast "lite" för optimistisk och blir lika förvånad varje gång jag ser hur lite pengar jag har kvar efter mina shoppingräder d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd"> 

Slänger mig in lite då och då... dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">
Härligt att höra att det är fler som blir hjälpta av medicinen!

Ni som tar Ritalina hur mycket tar ni?
Jag tar 40 mg på morgonen och 20 mg på dagen.
Det funkar bra på morgonen men jag glömmer det ofta på dagen.
Men när jag tar även på dagen så känns det som dosen är för låg.

Toppen med en App - det hade verkligen behövts!
Nu sätter jag min mobil på ringning var 30 minut bara för att jag inte skall fastna i det jag håller på med.
Kanonbra om man skulle kunna lägga in städning, dusch och att det är matdax.
 

Hej allihopa..

Är så himla trött på denna sega gröt som kallas Svensk Sjukvård.
Vill bara berätta en härlig liten anekdot.

Efter att ha trasslat mig egenom X antal "fel personer att tala med" kom jag tillslut i kontakt med en (tydligen väldigt erkänd) psykolog/terapeut i Gbg. Självklart ställer hon mig frågan om varför jag tror jag har ADHD. Jag räknar upp lite exempel i min vardag (hur ingenting slutförs, inte ens tankar, hur jag omöjligt kan tänka före jag handlar, när jag pratar fattar varken min omgivning eller jag själv vad jag säger (- men oboy vad jag kan snacka..), rastlös, känns som om jag är en dator full av kompetens - men lever utan tangentbord och mus så jag kan inte få ut det jag har inom mig!... listan är lång men det var väl ett par områden jag räknade upp iaf.) Avslutade väl med att säga att jag känner att jag aldrig lyckas ta tag i saker eller komma i mål.

Då säger madamen:
"Men du lyckades ju ringa hit, så så farligt kan det ju inte vara."
Varav hon sa att hon inte trodde det var någon vits för mig att gå vidare med det här, utan jag i stället skulle försöka strukturera mig bättre.

Härligt. 

Vill bara säga GRATTIS till er som tagit er igenom denna sjuka sjukvård och fått hjälp...

 m55084114.html