ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">allmänt skrev 2011-05-23 02:13:52 följande:div>ja men du ser, du har ju "vittnen" ändå som påpekar det samma som du tror. Det jag har är en misstanke själv allena, och en allmänläkare som utifrån vad JAG berättade misstänkte att det kanske var Add/adhd (jag var osäker på vilken utav dom hon tyckte)

Min mamma (som JAG anser också har tendenser till det, inte lika tydligt som jag men ändå, precis som alla henne tre döttrar, mig inklusive), tro INTE att jag har det. Min sambo, som har samma problem som jag till mer eller mindre grund, tror INTE HELLER att jag har det.

Själv vet jag inte vad. Det mesta talar för, men en del avgörande saker talar emot. Och min omgivnings reaktion vet jag inte. ALLA som reagerar negativt vill jag ju utreda själv, dom är ju fan värre än jag tom! Speciellt sambon. men det vill han inte alls kännas vid. Jag har inte det, och han har verkligen INTE det.div>Jag blir ju genast nyfiken på vilka saker som talar emot eftersom du skriver att dom är avgörande. Hur har du kommit fram till det? 

Angående sina nära och kära. Jag tror att båda mina föäldrar, syskon och ett par släktingar skulle kvalificera sig för en ADHD-diagnos och möjligen Asperger. Men det finns inte en chans i världen att dom skulle låta sig utredas. Iofs tror jag att dom allra flesta om inte alla människor skulle kvalificera sig för någon slags diagnos, därmed inte sagt att alla människor lider eller blir funktionshindrade av det. Tycker man att man blir det bör man söka hjälp. Men det finns ju förstås människor som inte ens inser att dom är funktionshindrade. Mina föräldrar och syskon te.x. Det är tragiskt att se på hur en människa begränsar sig och sitt liv p.g.a något det finns hjälp för men hey, alla gör ju som dom vill. Jag har alltid haft svårt för att nöja mig med mindre (jag är en ganska girig person och envis intill synden) sååå om jag skulle låta mig utredas eller ej har det aldrig varit någon tvekan till. Min mamma däremot var inte så överlycklig åt det i början men jag tror att hon tillslut insåg att hennes talan inte hade någon betydelse.

Jag hoppas inte du låter dig påverkas alltför mycket av alla negativa människor utan ser till att ro detta i hamn nu. Du känner dig själv bäst, våga tro på din intuition och kör.  

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-05-22 18:54:57 följande:div>Förhoppningsvis i veckan som kommer. Håll tummarna! div>Håller dom hårt hårt hårt dlg.flower}" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-flower.gif" loading="lazy" border="0" alt="{#emotions_dlg.flower}">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (snart 30) skrev 2011-05-20 11:04:48 följande:div>Mina barn kommer bli utredda, min äldsta har själv börjat fundera på om hon kan ha adhd och vill bli utredd.
Jag känner att det är viktigt att hon kan få svart på vitt att det är något utanför henne som hon inte rår för, som sätter krokben för henne. Som det är nu får hon bara sämre och sämre självkänsla och det är så frustrerande att se på.
Min yngsta är bara 3 år men förskolepersonalen har reagerat på att de inte riktigt räcker till för han ska kunna få det stöd han behöver, och jag vill verkligen att han ska få så bra start som möjligt i skolan sen.
Själv vet jag inte om jag kommer låta mig bli utredd så småning om eller inte, just nu känns det som att det är för sent. Det stöd jag kan få kan jag ordna på egen hand nu, tiden när jag verkligen skulle ha behövt det är förbi. Men jag vet inte...div>Tack för ditt svar!
Förra veckan hade jag samtal med BUP igen, på önskemål från skolan. Min dotter har gått på BUP i samtal ett tag gällande bearbetning av vad hon sett och levt i (jag levde innan i ett våldsamt förhållande där jag och barnen vart utsatta). BUP tyckte att jag skulle utreda min dotter, och nu i veckan ska jag ha samtal med lärare, kurator och skolsköterska. Det är det sociala som ställer till en hel del i skolan. Hon är populär, men kanske för populär och hon kan inte koncentrera sig. Så det påverkar allt just nu. Hon är uppkäftig mot lärare, kan inte sitta still, osv. Mina 2 andra barn är ju yngre, och jag tänkte att man kanske ska vänta tills dom börjar skolan innan man tar något beslut.
Jag har bara lite svårt att veta hur jag ska göra, hur jag ska hantera min dotter. Det är jätte svårt, och jag kan bli tokig ibland känns det som. Helt omöjligt att be henne att vara still, att ta det lugnare. 

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-05-20 12:16:04 följande:div>Nu har jag visserligen inte fått min diagnos konstaterad på papper än men det är på gång. 
Jag har två barn med dom är fortfarande så pass små att det är för tidigt att säga om dom har det eller inte. 
Ibland tycker jag mig se sådant som jag själv uppfattar som avvikande. Å andra sidan har jag inte så stor erfarenhet av barn så jag vet ju egentligen inte vad som är avvikande och inte. Det är svårt nog att sortera detta hos mig själv. Är det min ADHD som gör att jag gör/tänker/känner såhär eller är det "bara" jag? Är det normalt att reagera sådär eller är det för att jag har ADHD som jag gör det? osv. På förskolan har man inte märkt något avvikande i alla fall men jag vågar inte förlita mig helt på deras bedömning med tanke på hur det var för mig och hur jag lyckades glida med i alla år stämplad som "bara väldigt blyg". Jag känner en viss oro för mina barn men också en slags trygghet i att vara så pass medveten om detta. Om det visar sig bli problem senare kommer jag vara den första att ta tag i det och se till att mina barn får den hjälp och det stöd dom behöver. div>Tack för att du svarat!
Ja, visst är det svårt att förlita sig på förskolan. Nu har dom inte sagt att "allt är normalt" gällande min yngste son. Dom säger i snälla ord att han är väldigt aktiv, pratar konstant, kreativ mm. Envis som synden och stora utbrott som snabbt går över. Jag försöker föra en öppen dialog med förskolan och har berättat att jag är under utredning. Jag gissar på att dom reflekterar nu kring det när dom ser min yngsta.

Min mellersta tycks inte ha problem med koncentrationen. Men han är "speciell" som alla uttrycker det. Svårt att få ett grepp om honom. Han har varit aktuell för utredning innan, men sen har man väntat, eftersom han då tog ett jätte kliv i utvecklingen och kom ikapp. Alla har vi levt i ett ganska så stressande liv och det har tatt sig i uttryck med olika symptom. Men nu vet man inte. Nu när det är lugnt så borde vissa saker rätta till sig, men verkar inte göra det. Speciellt inte med min dotter. Hon blir värre och har nu börjat gå in i puberteten. Ibland vill jag bara skjuta mig för att det blir så mycket kalabalik och utbrott. Idag var jag i telefon med en kompis och hon säger "men gud vilket liv det är". Ja, men det är alltid så här....ska det inte vara såhär högljutt?
Ja, jag har ju ingen koll på vad som är normalt eller inte. Men det blir väl som jag skrev i förra inlägget, att jag ska utreda min dotter nu, eftersom skolan anser att hon behöver mer hjälp. Inte att hon halkat efter i undervisningen, men det börjar märkas där. Först tänkte jag att det räckte med att jag tog den där "stämpeln" men efter samtal med BUP känner jag att jag omvärderat läget lite. Jag önskar ju att jag fått rätt hjälp, så kanske jag inte behövt ha det så svårt i livet.

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-05-23 01:56:53 följande:div>Jo, det har du ju rätt i att det gör, men man vill själv inte vara en av dom. 
Vet du, jag har ju fått tre preliminära besked redan från två läkare och en psykolog. ADHD, ADHD och ADHD eller möjligen ADD. Jag känner igen mig i alla symtom, i vad ni här i tråden berättar, i böcker och tar hem full pott på internettesterna. Trots det sitter jag här och tvivlar. Och vet du vad det ironiska är? Att tvivla på och ifrågasätta sig själv är väldigt vanligt hos någon med, japp, ADHD. Och ÄNDÅ med den vetskapen och medvetenheten så tvivlar jag. Friskt eller? Knappast.   div>Som jag känner igen det där!
Jag håller på att få spel på mig själv för jag tvivlar, analyserar, undrar...tänk om jag har fel. Tänk om dom tror att jag hittar på. Tänk om dom säger att allt är bra. Tänk om jag inbillar mig allt, samtidigt vet jag att allt är uppochner på.
Idag var jag på utredande samtal. 1 på förmiddagen, sen ett på eftermiddagen. Är helt snurrig i huvudet nu. Min KBT-psykolog som jag gått hos privat, pratar om mig som att jag har diagnosen. Hon rättar sig ibland, men ler och pratar helt utifrån som att jag har det. Det var hon som skickade ett utlåtande till öppenvården. På öppenvården hade jag precis fått en KBT-psykolog, och det är han som håller utredningen. Sen har jag ju en läkarkontakt och en kurator. Kuratorn säger inte så mycket om det, läkaren har jag inte träffat på ett bra tag och han som håller i utredningen är ju f*n omöjlig att tyda...eller så är det jag som nojjar, eftersom det verkar som att han skyndar på. Jag fick ju komma 2 ggr idag. Nästa tid är om 2 veckor, men han skulle ringa om han fick återbud. Så nästa gång skulle vi göra klart delen med utredande samtal, efter det ska jag göra tester. Han kommer lägga dem alla vid ett tillfälle. Han sa att det skulle ta ungefär 3 timmar. Sen ska han skriva och utvärdera allt material, efter det så blir det möte med honom och läkaren "och då sätter man diagnosen".

Det sjuka var att jag idag insåg vilka j*vla koncetrationssvårigheter jag har. Hyper är ju ingen tvekan om. Jag är så hyper att han hade lagt märke till det redan innan utredning kom på tal, hur jag satt och fingrade på saker, tvinnade mitt hår etc. Men gör inte alla det frågade jag. Nej, det gör dom tydligen inte fick jag reda på idag.
Pratade med en kompis efter som jag träffade i helgen som sa att han märkte att jag har svårt att koncentrera mig. Han pekade ut olika tillfällen, och jag blev så förvånad. Visst hade han rätt, men jag har inte sett det.

Psykologen skulle iaf ta upp mig på deras "samanträde" imorgon så att jag kan få träffa en arbetsterapuet. Jaaaa, för jag håller på att drunkna i vardagen.
Till detta så är jag trött på att inte kunna somna. Har provat Imovane, men jag är ju helt dåsig flera timmar på morgonen.

Ni som äter medicin för ADHD:n, hur funkar det för er? Hur funkar sömnen, koncentrationen etc? Hur fungerar vardagen efter att ni fick diagnos. Vilka insatser har ni fått hjälp med? Just nu har jag ju boendestöd. Har ni fått speciella verktyg, hjälpverktyg etc?

Vore himla tacksam för svar!

(och igen....ser att jag skrivit ett 2 mil långt inlägg...begränsning är inte min starka sida...ber om ursäkt för det)

...och så ser jag att mitt förra inlägg verkar luddigt och osammanhängande. Tror att jag inte bara hade frågor, men också behövde ventilera min oro. Oro för att det kanske inte alls leder till något med utredningen.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (är jag galen?) skrev 2011-05-23 18:06:32 följande:div>Tack för att du svarat!
Ja, visst är det svårt att förlita sig på förskolan. Nu har dom inte sagt att "allt är normalt" gällande min yngste son. Dom säger i snälla ord att han är väldigt aktiv, pratar konstant, kreativ mm. Envis som synden och stora utbrott som snabbt går över. Jag försöker föra en öppen dialog med förskolan och har berättat att jag är under utredning. Jag gissar på att dom reflekterar nu kring det när dom ser min yngsta.

Min mellersta tycks inte ha problem med koncentrationen. Men han är "speciell" som alla uttrycker det. Svårt att få ett grepp om honom. Han har varit aktuell för utredning innan, men sen har man väntat, eftersom han då tog ett jätte kliv i utvecklingen och kom ikapp. Alla har vi levt i ett ganska så stressande liv och det har tatt sig i uttryck med olika symptom. Men nu vet man inte. Nu när det är lugnt så borde vissa saker rätta till sig, men verkar inte göra det. Speciellt inte med min dotter. Hon blir värre och har nu börjat gå in i puberteten. Ibland vill jag bara skjuta mig för att det blir så mycket kalabalik och utbrott. Idag var jag i telefon med en kompis och hon säger "men gud vilket liv det är". Ja, men det är alltid så här....ska det inte vara såhär högljutt?
Ja, jag har ju ingen koll på vad som är normalt eller inte. Men det blir väl som jag skrev i förra inlägget, att jag ska utreda min dotter nu, eftersom skolan anser att hon behöver mer hjälp. Inte att hon halkat efter i undervisningen, men det börjar märkas där. Först tänkte jag att det räckte med att jag tog den där "stämpeln" men efter samtal med BUP känner jag att jag omvärderat läget lite. Jag önskar ju att jag fått rätt hjälp, så kanske jag inte behövt ha det så svårt i livet.div>Oj, jag reagerade på det du skrev om hur förskolepersonalen "klär in" orden för så har jag aldrig tänkt på det. Det är ju precis det där jag får höra om mina barn + att dom har ett humör. Usch, nu blev jag påmind om hur naiv jag är och hur dålig jag är på att se och förstå sådana där "förklädnader" av ord och uttryck. Samtidigt så finns det ju inte så mycket man kan göra nu när dom är så små än att fortsätta vara vaksam och lyhörd och föra en öppen dialog med personalen.

 

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-05-23 20:23:33 följande:div>Oj, jag reagerade på det du skrev om hur förskolepersonalen "klär in" orden för så har jag aldrig tänkt på det. Det är ju precis det där jag får höra om mina barn + att dom har ett humör. Usch, nu blev jag påmind om hur naiv jag är och hur dålig jag är på att se och förstå sådana där "förklädnader" av ord och uttryck. Samtidigt så finns det ju inte så mycket man kan göra nu när dom är så små än att fortsätta vara vaksam och lyhörd och föra en öppen dialog med personalen.

 div>Ja, det verkar lite som att det är lite svårare att se på förskolebarn, om det är något som är "annorlunda".
Idag var jag dock på utvecklingssamtal med stora flickan och en stor tyngd släppte från mina axlar. Det stod svart på vitt, vissa svårigheter, vad hon behövde hjälp med osv. Ämnesmässigt är det inga problem. Hon är bright, men...hon har svårt med det sociala, jätte svårt att slappna av, koncentrera sig, svårt med tråkiga uppgifter, kan inte följa instruktioner, tappar bort sig om hon blir avbruten osv. Så skolan ville kalla in till ett möte där skolsyster, kurator, lärare, jag och samordnaren träffas och en utredning är högst aktuell för henne. Min magkänsla var rätt, och nu hoppas jag verkligen att hon kan få den hjälp jag aldrig fick.

När det kommer till pojkarna, så tänker jag att allt kommer i rätt tid. Jag håller på med min utredning, min dotter kommer utredas, efter det kan man se hur man ska göra med pojkarna i samråd med BUP tänker jag.

Idag är en riktigt jobbig dag här och jag blir så frustrerad av att ingen tycks kunna somna i den här familjen. Alla verkar ha så svårt att komma till ro...samt att hemmet ser ut som slagfält. Gaaaaah!

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (är jag galen?) skrev 2011-05-24 20:50:17 följande:div>Ja, det verkar lite som att det är lite svårare att se på förskolebarn, om det är något som är "annorlunda".
Idag var jag dock på utvecklingssamtal med stora flickan och en stor tyngd släppte från mina axlar. Det stod svart på vitt, vissa svårigheter, vad hon behövde hjälp med osv. Ämnesmässigt är det inga problem. Hon är bright, men...hon har svårt med det sociala, jätte svårt att slappna av, koncentrera sig, svårt med tråkiga uppgifter, kan inte följa instruktioner, tappar bort sig om hon blir avbruten osv. Så skolan ville kalla in till ett möte där skolsyster, kurator, lärare, jag och samordnaren träffas och en utredning är högst aktuell för henne. Min magkänsla var rätt, och nu hoppas jag verkligen att hon kan få den hjälp jag aldrig fick.

När det kommer till pojkarna, så tänker jag att allt kommer i rätt tid. Jag håller på med min utredning, min dotter kommer utredas, efter det kan man se hur man ska göra med pojkarna i samråd med BUP tänker jag.

Idag är en riktigt jobbig dag här och jag blir så frustrerad av att ingen tycks kunna somna i den här familjen. Alla verkar ha så svårt att komma till ro...samt att hemmet ser ut som slagfält. Gaaaaah!div>Vad bra att din dotters problem tas på allvar och att hon får hjälp. Ju tidigare desto bättre tänker jag. 
Hoppas det ordnar sig för pojkarna också så småningom. Och dig förstås! dlg.flower}" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-flower.gif" loading="lazy" border="0" alt="{#emotions_dlg.flower}">

Och så var ytterligare en av oss diagnostiserad. 
Det blev ADD för mig (med viss hyperaktivitet) och jag är nu inne på min 5:e dos Ritalin och märker redan stora förändringar/förbättringar i humör, förmågan att fokusera och har helt plötsligt något som nog kan kallas planeringsförmåga. HA!
Bruset i skallen har tystats ner helt och hållet. Emellanåt är det helt blankt och tomt uppe i pallet och det är sååååååå skönt. Jag känner ett slags inre lugn som jag bara upplevt vid måttligt intag av alkohol innan. Jag känner större glädje, större lust men det kan ju också bero på att den här långa och jobbiga processen nu äntligen är över. Jag kan knappt tro det är sant. Det är över och jag kan äntligen börja leva.  

Till er som skriver aktivt eller bara läser här vill jag säga följande: Ge inte upp. Det är värt att gå igenom det ni går igenom (ni som är under utredning eller funderar på att utredas). Fortsätt kämpa för er rätt att få hjälp och avvisa inte ev medicin, åtminstone inte innan ni gett den en ärlig chans. Jag ska väl egentligen inte uttala mig för mycket om det då jag är i det absoluta startskedet men fan, det är svårt att tygla sig, att hålla inne med den glädje och livslust som plötsligt infunnit sig. Det går inte att beskriva känslan. Jag har aldrig vunnit på lotto men kan tänka mig att det är ungefär såhär det känns då man drar hem storvinsten. Därför, ge inte upp, vad ni än gör, ge förfan inte upp!