ADD symptom hos vuxna
<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (är jag galen?) skrev 2011-06-15 18:55:51 följande:div>Tack för ditt svar!
dth="15" height="15"> Japp, jag har gjort en screening redan. Sen fyllde min pappa i anhörigformulär och jag är färdig med de utredande samtalen. Nästa torsdag är det dom där testerna. Sen är det väl semster, sen ska det sammanställas och sedan träffa läkaren.
Jo, intellektuellt förstår jag ju det här med små steg. Jag vet ju att inget sker på en dag, samtidigt har jag inte ro och tålamod att vänta. Jag har 3 barn, ensamstående och ska klara en tillvaro jag inte fixar själv och egentligen aldrig klarat själv heller (men har varit ensamstående i stort sett hela tiden). Det var av utmattning som jag hamnade på botten tillslut.
Det bisarra är att jag redan har alla kontakter som jag behöver inkopplade men det är ett sjukt projekt att hålla ihop allt och att komma någonstans går trögt, eftersom det ska utvärderas, det ska väntas in utredning osv.
Jag har i dagsläget 17(!!!) olika kontakter inom psykiatrin och socialtjänsten som alla har en roll med i mitt liv (som ska stödja och hjälpa), men ingen riktig avlastning (stödfamilj en helg i månaden till barnen), inga riktlinjer. Jag ska alltså be om hjälp och veta vad jag behöver för hjälp (jag som kör på tills jag stupar). Dom samordnar inte riktigt ännu. Behöver jag säga att jag håller på att drunkna.
Psykiatrin väntar in en diagnos innan dom aktivt kan ge instruktioner till boendestödjarna osv. Men alla tycks tro att jag är någonsorts übermänniska. Får bara höra hur stark jag är, hur långt jag kommit, vilka framsteg jag gjort osv. Men jag tycker mest att jag står på samma ställe de senaste månaderna, men att jag inte har kraften egentligen.
Jag väntar mig inga mirakel med en diagnos, jag tror inte medicinen kommer lösa allt. Men jag har lite småpanik, det är ju kaos varannan dag, om inte varje dag och jag kan ju inte precis bara ligga hemma och vänta...jag har vardagen med barnen varje dag.
Ja, och om det hade varit normala omständigheter runtomkring hade jag kanske kunnat hanka mig fram, men jag har inget familjenätverk, 3 barn med olika behov. En som ska utredas när skolan börjar igen, en som bör utredas (BUP inkopplade) och en som är aktiv och just nu utåtagerande i förskola. Gaaaah! Sen slänger vi in lite sjukdomar på barnen (hjärtfel, allergier mm.), svårigheter med barn som inte sover mm.
Det är massor mer...så det är inte direkt det vanliga vardagslivet jag lever i tror jag.
Vet inte vad jag ville säga med det...tror jag bara behövde skriva av mig. Min utmattningsdepression och krisrelaterad depression kom förra året, men jag har på egenhand tagit mig ur det svarta hålet, själv sett till att hitta rätt instanser osv. (jag hade inte tid att vänta på KBT-psykolog genom öppenvården utan skaffade en privat).
Nu står jag och stampar och väntar..... Jag vet ju inte ens var jag ska börja nämligen. Vilken ände, hur jag ska göra för att få vardagliga saker att fungera? Känns ju som om allt är uppochnerpå.
dth="15" height="15"> och jag vägrar att krascha helt igen. Vägrar må så dåligt som jag gjorde förra sommaren. No can do, jag ska fan i mig framåt och utvecklas så att vi alla kan få ett fungerande liv. Jag vill att mina barn ska ha det bra nu genast och slippa denna utmattade och snurriga mamma som dom har nu. Om ni förstår vad jag menar?!? Vad ska jag göra? Precis som du säger, jag kan inte heller sortera och prioritera alls. 
d.gif" border="0" alt="Tyst"> Det bisarra är att jag också efter att jag började utredningen, började känna att jag inte är rakt igenom en misslyckad människa (vilket jag trott i 20 år). Kanske inbillar jag mig att en ADHD-diagnos kommer kunna bidra till att jag ska kunna börja acceptera mig själv för den jag är.Tar verkligen till mig vad du skriver, och jag ska försöka påminna mig om att allt har sin tid när oron tar överhand.
dth="15" height="15">div>Jag vet inte om det är så för dig men jag upplevde att mitt mående blev värre och värre ju närmare slutet på utredningen jag kom och i väntan på sammanställningen och diagnos kände jag mig så uppgiven och nedstämd att jag funderade på att skita i allting. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag nästan helt och hållet tappade livsgnistan. Den långa väntan, ovissheten, frustrationen och sorgen över nya insikter i kombination med ett vardagsliv, en sambo och två barn som jag var så gott som oförmögen att sköta blev väl för mycket tillslut. För att inte tala om skulden och det ständiga dåliga samvetet för att man känner sig otillräcklig och inte fungerar som en "normal" mamma och sambo. Och med alla nya insikter, all ökad medvetenhet om sig själv, vill och kan man förstås inte vänta längre. Målet är ju så nära och även om man vet att allt inte kommer att bli jättebra direkt eller att medicinen tar bort symtomen, så vet man att det i alla fall inte kommer att bli värre än det man lever i där och då och det är faktiskt tillräckligt. Åtminstone just då. Jag tycker iofs att det är väldigt konstigt att du inte kan få mer och bättre hjälp under tiden som du väntar på diagnos. Måste man gå under helt och hållet för att bli tagen på allvar? Det verkar inte bättre. Men eftersom du redan är inne i svängen och har hela 17 kontakter så kan man ju tycka att någon där borde inse allvaret och erbjuda dig något slags stöd och avlastning? Jag förstår inte varför läkarteamen och dessa andra hjälpinstanser är så låsta vid det här "efter diagnos". I väntan på diagnos då? Skulle man inte behöva hjälp då? Jag önskar jag visste hur dom tänker. Kanske att om man klarat sig i 20-30 år (fast det varit knappt), ja då kan man klara sig i ett par veckor eller månader till. Hjälpen är ju faktiskt på väg dessutom. Som om vetskapen om det skulle göra situationen enklare och måendet bättre. Nej, som du själv är inne på, tydliga riktlinjer, konkreta verktyg och hjälpmedel i form av boendestöd, avlastning, coaching och den framförhållning som vi själva saknar är det som behövs för sådana som oss.
Usch, jag önskar så att jag kunde hjälpa dig.....
der="0" alt="Tungan ute">). 
der="0" alt="Gråter">