Blir tokig på mormor

Jag har inga barn men om jag hade det vore det exakt såhär min mamma skulle uppföra sig !  Letade efter jobbiga mammor i allmänhet här på forumet, och jo de verkar vara likadana väldigt många.
Men varför ?  Ingår det på nåt sätt när man börjar bli äldre eller ?  Så många kompisar berättar liknande saker om sina mammor.  Det är surt och grinigt och "man hör aldrig av sig" och "det är SÅ orättvist" och "man kunde ligga här och dö och ingen skulle bry sig" ..   
För min del är väl mest problemet att min mamma förväntar sig en relation med mig och min syster som vi aldrig kommer att få för att hon inte har grundat för det. Man kan inte lägga över saker på ett barn, det är ju föräldern som ser till att man får en fin relation från början, det kan sällan fixas till i vuxen ålder.  Som Kim Anderzon sa i tv nångång - man får de barnbarn man förtjänar !  (ämnet var relationer till sina barnbarn och hur man ska agera när de inte hör av sig ).  Min mamma var inte speciellt kul att växa upp med. Hon var sur jämt och bråkade och hotade med stryk och aldrig fick man tröst heller. Nu tror hon att det är glömt och att vi ska komma med våra resp. partners och äta middag och vara gulliga, såsom  hon tror att hennes väninnor (de få hon har kvar) har det ...
Man drar sig för att ringa för man vet att hon är sur som en citron och svartsjuk på tamejfan allt och alla .. 
Vi har försökt säga att hon måste ta tag i saker själv och att vi inte kan finnas till för att underhålla henne, att man faktiskt är ansvarig själv för relationer man har eller inte har. Men om hon ens tar in nåt så är det borta nästa gång man hörs. Vem vill vara med nån som är sur och grinig och har alla sjukdomar som finns och vägrar göra nånting åt sin situation ?  Vi har egna problem men det är inte nåt hon lyssnar på ...   Nä usch, vad gör man. Inte kan jag bara ignorera heller utan får ont i magen av att veta att hon sitter där och väntar och är sur.  Måste man vara kompis med sin mamma ?  Det går liksom inte ...

Jag berättade för en kollega om min mamma och hon sa ungefär samma sak om sin. Lite märkligt är det att väldigt många uppfattar det likadant. Hörde också om en pappa som ville säga upp bekantskapen med sin dotter för att hon inte hörde av sig tillräckligt ofta.  Hänger de inte med i frigörelseprocessen kanske, men de måste ju förstå att man bygger upp ett eget liv med egna relationer, intressen m.m som gör att man inte får lika mycket tid för dem. Inte vill man väl att ens barn ska vara utan vänner och intressen utan bara ha tid för sina föräldrar och umgås med dem ?  Inte så normalt tycker jag ...   Hursomhelst, efter att ha haft ont i magen i några dagar och dragit mig för att ringa (jag är SÅ konflikträdd) så tänkte jag ta tjuren vid hornen och märkligt nog var hon inte alls sur, vilket jag hade laddat för. Hon har tydligen återfått kontakten med en väninna från förr (och hoppas nu att hon inte säger upp kontakten med henne igen, för det gjorde hon för typ 20 år sen av en helt sjuk anledning) så då får hon lite utbyte och social kontakt iallafall.  So far so good ...   Så då är det kanske lugnt någon vecka igen.  Ibland har syrran och jag pratat om att man är rädd att bli likadan som hon, vi har tänkt att man kanske inte borde skaffa barn om det är så att man själv kommer bli knäpp och jobbig mot dem .. ränderna verkar ju aldrig gå ur ...