Varför så inhumana metoder som vakenhet vid EEG?

samma risk som att söva en vuxen, vem som helst kan råka ut för narkoskoma.

Jag kan inte låta bli att känna att det verkar som TS överför sin egen oro på sin son. Har själv ett barn som genomgått otaliga undersökningar varav många varit inhumana enligt TS. Det började redan när hen var bara några dagar gammal. Det har varit nödvändigt att göra dessa undersökningar, dels för att kunna diagnosticera och dels för att kunna behandla korrekt. Och som förälder är det min uppgift att finnas där och stötta mitt barn. I mitt barns fall har alla sövningar inneburit en förhöjd risk för att hen aldrig mer ska vakna (medfödda defekter) men det har ändå varit nödvändigt att göra detta. FÖR ATT DET FINNS INGA  ALTERNATIV.
Ska man som förälder välja de undersökningar som verkar minst jobbiga och enklast bara för att man inte vill utsätta sina barn för något som kan verka hemskt? Och då medverka till att ens barn inte får korrekt diagnos/behandling/medicin för sin åkomma?
Naturligtvis ska barn inte utsättas för undersökningar som är obefogade. Men vem ska avgöra det? Oroliga mamma eller läkaren?
Det finns inte bara undersökningar som kan uppfattas som inhumana. Det finns behandlingar som i sej verkar betydligt mer smärtsamma och hemska än själva sjukdomen (inledningsvis). Barn måste opereras, amputeras, få cellgifter, ligga i gipsvagga........  Barn med diabetes måste stickas, om och om igen, dygnet runt. Ska man välja bort allt som verkar jobbigt?  Vad vinner man på det förutom att undslippa en stunds obehag?
När ska man lära sej att livet innehåller både ljus och mörker, och att det är bra att kunna hantera mörkret? Man behöver inte gilla det, bara veta hur man ska hantera det. Och det är min uppgift som förälder att vara den som hanterar det mörka när barnen inte kan och trösta när livet blir svårt.

Vad har ni som anklagar ts för att va en dålig mamma ut av att skriva sånt? Hon skriver att hon är ledsen o upprörd o ni spär bara på? Alla föräldrar klarar inte allt alltid o det är uppenbart att hon ser sin sons begränsingar och tar hänsyn till dem. Barnet har troligen en pappa som kan ta just denna bit istället. Sen att ni inte jiter läsa ts ordentligt... Förstår att hon inte orkar upprepa allt hela tiden. Ni påstår saker hon inte skrivit. Har själv sk. speciella barn o JAG ser deras behov, medan ANDRA ser sina barns behov.

Man kan utmärkt väl göra ett EEG bara i vakenhet, men då riskerar man att missa många former av epilepsi. För att kunna göra en fullständig undersökning ska man ha EEG i vakenhet, när man somnar, när man sover och när man vaknar, samt med öppna och slutna ögon och vid ljusstimulering.

Om din son sover middag kan man planera in att göra EEG då.

Det går inte öht att göra ett EEG i sövt tillstånd eftersom de mediciner man använder när man söver slår ut epileptisk aktivitet i hjärnan.

Och jag tycker du överreagerar grovt. Det är rätt taskigt att säga att vården är dåligt utvecklad eller slö när det handlar om att någon ska sova dåligt en natt för att kunna göra en undersökning, eftersom du antagligen inte vet hur man tolkar ett EEG eller vad som är möjligt att se i vakenhet och sömn.

Du kan avböja ett sömnEEG och diskutera med läkaren om det är lönt att göra ett i bara vakenhet, men inte bli upprörd över att alla former av epilepsi inte syns i vakenhet.

Jag kan mycket väl ha missuppfattat TS eftersom jag inte läst hela tråden, jag har läst lite här och där. Trots allt, utan att anklaga TS för att vara en dålig mor, vill jag bara säja att den uppfattning jag får är att TS själv är mer orolig än barnet.
Mitt eget barn som har både funktionshinder och utvecklingsstörning, accepterar de flesta undersökningar och behandlingar som man förklarar för henne och om man som vuxen är lugn och uppmuntrande. Som förälder överför man mycket av sin egen oro och ångest på sina barn, ofrivilligt. Och naturligtvis gör man inte det för att vara elak mot sina barn eller för att man är en dålig förälder.

Vad jag menade var att alldeles oavsett vilken undersökning eller behandling som ska göras måste man ibland acceptera att det kan göra ont, vara obehagligt eller skrämmande. Vissa saker går inte att genomföra i narkos, sederat eller att hoppa över. Naturligtvis ska det alltid ifrågasättas nödvändigheten av undersökningar och behandlingar, men i stort sett är nog läkarna mer kompetenta att bedöma det än jag som förälder.

"Jag skakar och gråter över hur dåligt vården är utvecklad på denna bit, eller om det är av slöhet, som gör att man inte använder skonsammare metoder." Jag är ledsen, jag förstår faktiskt inte. Det handlar om ett EEG, ett sömndepriverat EEG. Inget invasivt, inget smärtsamt, inget blod....
Och tror TS verkligen att vården av slöhet, dumhet eller grymhet utsätter barn och vuxna för smärta och obehagligheter? Vilken sorts människor tror ni jobbar inom vården?  Personalen som genomför undersökningar och behandlingar som är obehagliga och/eller smärtsamma gör allt de kan för att lindra.

Som sagt EEG gör absolut inte ont, kan lätt jämföras med att sova iförd en mössa - får man ont av det... ja då kan det ju vara ett problem

Herregud, han kommer att överleva att sova lite mindre än vanligt en natt. Han får väl ta igen det med att sova lite mer efter EEGn.
Curling i kubik.

Ja, det här handlar nog mest om vad TS klarar. Inte vad pojken i fråga klarar. Barn är tuffa, i regel tuffare än vuxna. Ge dem lite cred för det och lär dem inte att lägga sig i offerposition innan de ens testat.

Hur ska ni göra, TS?