Spelberoende hjälp!!

Anonym (idiot med ångest)

Vilka kloka ord! Jag TOG mig ett återfall...visst var det så! Jag har kanske - både medvetet och omedvetet - planerat det länge till och med. Visst är det så.

Jag tycker att du ska gå behandlingen på Slutaspela i alla fall. För den HAR hjälpt mig mycket och du ska prova det också tycker jag, medan du kan. För den behandlingen kommer kanske inte finnas kvar så länge till nämligen och den har passat mig bra och även om den inte hjälpte helt och hållet, så har den hjälpt. Men behandlingar i all ära, till slut är det ändå jag/du själv som måste göra jobbet.

Vad har du gått för behandlingar innan?

Du kan maila mig också om du vill. enspelberoendetjej@gmail.com
Jag känner igen mig så mycket i dig och det du skriver.

Och sen så vill jag förstås fortfarande bli skuldfri från mina spelskulder, det vill jag fortfarande mer än något annat. Det kommer jag också att bli så småningom, men genom att betala tillbaka från inarbetade pengar istället för vunna pengar. Det har gått ett par dagar och jag vill fortfarande inte vinna tillbaka. Istället för att varje dag säga "Idag är jag spelfri" säger jag nu till mig själv "Idag vill jag inte vinna tillbaka några pengar". Och så länge den känslan verkligen är äkta kommer jag inte att spela. Jag hoppas att den känslan aldrig försvinner och nästa steg blir att försöka påminna sig själv ständigt om varför jag inte vill vinna tillbaka. Även när min kropp börjar må bättre igen.

Jag har gått i stödgrupp som spelberoendes riksförbund höll i.. samtalsstöd i grupp, i kommunen, som en utomstående konsult som håller i spelberoendestöd kom om ledde, samt enskild terapi, eller samtalsstöd som jag fick hjälp med via kommunen. Det var en beteendevetare som höll i det.. Allt har gått ut på kognitiv beteendeterapi dock.. egentligen behöver jag kanske psykologstöd i stället.. prata mer om bakomliggande faktorer osv. Mer djupgående för mig som person, och inte så mycket fokus på hur jag ska undvika spelfällorna etc. Jag vet ju allt sådant redan. Har också varit på kolmordens behandlingshem för ett utlåtande (på eget bevåg).. att de gjorde bedömningen "patologisk spelare" var ingen nyhet direkt..

Idag har jag självkänsla som ett halvt överkört kräldjur ungefär.. funderar över vad det är för fel på mig och under vilken sten jag låg och tryckte innan jag kröp fram.. Självömkan är ju inte särskilt konstruktivt dessvärre. Jag vill vara stark. Stå emot suget. I förlängningen få bukt med ekonomin, som jag lyckats förstöra för både mig och min familj.. rädda mitt äktenskap, bli en bättre mamma för mina barn.. en bättre dotter till min mor och ett bättre, mer pålitligt syskon. Men att bara vilja räcker ju uppenbarligen inte.. har inte styrka nog att vara en "bättre människa" på egen hand. Även om jag idag tänker, som vanligt, "aldrig mer".

Vilka har du där för dig, som stöd? Det är en av de viktigaste bitarna.

Jag har jättebra stöd, från mina båda föräldrar och från min sambo. Från hans föräldrar och från spelberoendeföreningen jag går till. Så de bitarna är jättebra, men ändå faller jag dit igen. Det är nästan det värsta, att det stödet jag får skulle vara mindre värt än mitt beroende. Men så är det ju verkligen inte!

Jag skäms något oerhört och mår fruktansvärt dåligt för det här, för hur det påverkar mina anhöriga speciellt mina föräldrar som jag älskar så mycket. Att varje gång jag ringer så blir de oroliga att nu har hon trillat dit igen.

Jag är precis som du inne på att gå och prata med en psykolog, att det är något djupare som jag behöver ta tag i och som spelberoendet har dämpat på något sätt. Kanske min känsla av ensamhet och utanförskap eller något annat, jag vet inte vad.

Jag vet, det är hemskt. Att se deras oroliga blickar.. och att dom faktiskt gråter ibland. Bara för att dom är så oroliga.. det ger den värsta magknipen av allt tycker jag. Och jag vet, att skulle jag berätta nu så skulle åtminstone min mamma bryta ihop totalt. Undra varför jag inte sagt något tidigare.. det är ju vad alla vill helst. Att jag ska berätta så fort jag känner sug, eller så fort jag har spelat. Så att de kan finnas där för mig. Och ändå känner jag att jag inte vill berätta.. för att jag vet hur mycket jag skadar och hur illa jag gör dem jag älskar.
Så skulle det komma fram ändå skulle de säga besviket, sorgset och bedrövat "men varför sa du inget tidigare?" Dom vill ju bara finnas där.. och jag låter dem inte. Skyller på att det är för att skydda dem.. men kanske försöker jag bara skydda mig själv från att se smärtan jag åsamkar.. den åsamkar jag ju ändå.. "det man inte vet har man inte ont av" rättfärdigar jag.. Ändå vet jag att alla som bryr sig om mig, bara vill mig väl..

Är jag en hemsk människa som inget säger? Så länge jag håller mig flytande så att säga.. som inget säger så länge det går att dölja.. Eller beror det på att jag vill spela kanske? Fast det vill jag ju egentligen inte. Fan vad svårt det är..

Jag tror.. att det är viktigt att inte nedvärdera sig själv.. särskilt i ett förhållande.. Man har givetvis rätt att må dåligt när man gjort fel.. och skadat andra. Men för att förhållandet ska fungera när du väl har slutat spela på riktigt.. när jag väl har slutat spela.. så måste man inse att man är värd all den där kärleken ändå.. den värsta skulden lägger man på sig själv, medan anhöriga gärna bortförklarar det hela som en sjukdom och är villiga att gå vidare, med större insyn i ekonomin då förmodligen. Det är ju trots allt bara speldelen som är åt helvete.. det gör inte att hela du, eller hela jag är åt helvete och inte vatten värda. Vi är faktiskt bra människor också.. älskvärda och kärleksfulla (åtminstone jag haha, jag känner ju inte dig ). Faktiskt tror jag att det svåraste är att förlåta sig själv och acceptera sig själv. Tror det är mycket där mitt stora problem ligger. Att jag VET att jag är spelberoende, men avskyr och hatar den biten så mycket att jag förtränger den.. vägrar acceptera faktum, fast att jag vet det, svart på vitt.  Jag är så jävla duktig på att förneka den "sjuka" delen, att jag sänker garden och låter den biten ta över.. Fast att det är den biten av mig som förstör resten.. Eller så identifierar jag mig bara som misslyckad och värdelös och spelar bara för det. Jag är ju redan fucked up, så varför inte förstöra ALLT som är bra när jag ändå är igång.
Nä, du märker ju.. jag har ingen koll alls.. Jag vet inte varför jag spelar.. verklighetsflykt kanske. Förnekelse.. hopp, drömmar.. kicken.. Fast ändå inte. Antar att jag är så van vid att må dåligt att jag inte vet vem jag är om jag mår bra. Det kanske är så enkelt. Att jag inte tror att jag förtjänar att må bra.. så därför spelar jag, så kan jag gömma mig bakom "må dåligt med ångest"-jaget och slipper ta reda på vem jag egentligen är.. Dessutom slipper man ju släppa andra människor nära inpå om man spelar. För då är man så inne i spelandet och fokuserad på det, och på att dölja det.. så ingen ser hur man egentligen mår, eftersom man ljuger och bedrar hela tiden. Måste nog gå till en psykolog som sagt.. hm.

Hur mår du idag? Känns det bättre? Jag tror egentligen att jag kan sluta spela, och du med. Vi måste inte det här vet du, vi förtjänar bättre Vi förtjänar att behandla oss själva bättre.. och våra anhöriga förtjänar det verkligen! Att vi behandlar dem bättre. (fast anhörigbiten är ju självklar.. ingen förtjänar att bli ljugen för etc. Kanske helt enkelt är dags att jag slutar ljuga för mig själv också..)

Mm...vet att han bara vill spela tillbaka allt, vilket han aldrig kommer att lyckas med. Han låg och sov den kvällen jag kom hem och jag vet att han mådde dåligt. Så när han vaknade på morgonen så höll han om mig extra hårt och började gråta. Jag var tvungen att ta upp det med honom att jag har kollat hans konto och att jag blev ledsen. Men det känns skönt att han pratar med mig om det iaf, för innan när jag ställde frågor som hur mår du...så kunde han ryta till. När hans pengar väl är slut så frågade han mig försiktigt om jag kunde låna honom 2000 kr till lånet som kommer dras på kontot. Så sa jag "På ett vilkor, att jag får ha hand om din lön härdanefter" Och det gick han med på, men är rädd för att han inte längre vill det när nästa lön kommer. Men jag hoppas att han kommer att hålla det han sa. Men får se

Jag håller tummarna! annars får du ligga på.. det är ju ända sättet.. att han inte har pengar.. usch.. jag lider med dig tro det eller ej.

Tack :) Det känns ändå som att vi är på väg åt rätt håll, men det kan ju ändra på bara nån sekund liksom. Men får verkligen kämpa. Och jag tycker så synd om honom, fast ändå inte liksom. Tycker mest synd om mig själv. Om du förstår vad jag menar...hehe. Tack ännu en gång

Det är bra! för det är dig det är mest synd om.. starkt att stanna tycker jag.. ibland förstår jag inte varför min man har gjort det..

Eller så är det helt enkelt så att vi respektive inbillar oss att det är över när pengarna är slut och så fortsätter det. hmm

ni är väl som alla vi människor.. lever på hoppet och önskar att allt snart ska bli bra igen. Förstår att det inte kan vara lätt att älska en missbrukare.. missbruket avskyr ni ju, men människan som är när missbruket inte är där, det är ju den ni vill leva med. Det är trots allt som cancer i ett förhållande.. när någon bara förstör.. Förstör tillit, eknomi.. och i slutet kärleken också.. dödar kärleken.. åtminstone om "cancern" får ta överhanden.. Vi vet ju det, vi missbrukare.

Du ska inte tro att han inte älskar dig.. för det gör han så klart. Ibland räcker det bara inte hela vägen. Jag tror att du som anhörig måste ställa ultimatum och stå fast vid dem. Min mamma levde med en missbrukare (min pappa).. och när det var som värst hotade hon att slänga ut honom.. eller skiljas.. men det hände aldrig. Jag vill inte ha ett sådant förhållande hela livet, där jag dessutom är den som inte inser allvaret. Du har ett ansvar gentimot dig själv, och du ska inte vänja dig vid att vara orolig och inte lita på din partner. Det är egentligen inget liv. Åtminstone inget lyckligt liv. Du förtjänar bättre.. respekt utan lögner.. det gör alla.

Jag tror, att i min mammas fall, så blev det en livsstil. Hon visste inget annat sätt att leva, för hon blev så van och hemmablind. Tänk på hur bra man kan ha det när man slipper oron och allt det där. Nu säger jag inte att du ska kasta ut din sambo.. men du borde sätta dig själv i första rummet och inte täcka upp för hans förluster.. inte ens för att ert förhållande ska fungera. För vet du.. då kommer han inte sluta. Det är jätte bra om du kan ha hand om hans pengar och känner att du orkar det.. men låt honom leva med koncekvenserna av hans spelande själv och rädda honom inte fler gånger. Det förlorar ni båda på i längden. Jag vet att man vill sina närmsta gott.. men om det upprepar sig, och han litar på att du ska rädda honom fortsättningsvis också, så kommer det sluta med att DU mår sämst, fast att du inte ens gjort något fel.