Tips - pappan delaktig vid matning

Fast i ärlighetens namn är det ju just vad som står i böckerna och behöver inte överensstämma med verkligheten. För oss fungerade till exempel amningen jättebra efter att vi kommit hem, sonen åt fort och sov resten av tiden och jag och min man kunde ägna oss åt både varandra, sonen och hushållsarbetet. I och för sig var vi så OTROLIGT trötta den där första tiden att vi lämnade en hel del av hushållsarbetet därhän.

Råmjölken producerar man ju ganska kort tid, för mig rann den riktiga mjölken till efter tre dagar. Och tuttarna var så sprängfyllda att jag ville amma.   Risken finns ju att du får pumpa ur ganska länge, allt mindre och mindre, för att motverka stas och stockningar.

Du säger att ni ska "go with the flow", men för att göra det tycker jag att ni verkar ha bestämt er för ganska mycket. Spädbarn är rätt speciella och det är inte bara så bara. Jag vet barn som har vägrat att suga när amningsnappen är på, eller som inte kan utan, eller som vägrar flaska (en kompis fick testa de flesta som finns på marknaden innan hon hittade en sort som hennes tjej godtog) - min son ammade bara liggande första tiden!

Ja, vissa saker har vi ju faktiskt bestämt oss för. Lite måste man ju vara med och bestämma själv, kan ju inte lämna allt vind för våg, så himla frigjord och go with the flow är jag ju inte. =) Det är också möjligt att de skulle funka jättebra att amma, men vi väljer att göra såhär därför att det är vad VI vill, på samma sätt som andra par bestämmer sig för att försöka amma för att det är vad DE vill.

 

Och sen säger jag ju faktiskt inte att vi ska ta allt som det kommer, utan vi vet ungefär hur vi vill ha det men att det finns variationer inom det också.

Nej, jag har ju inte promt bestämt mig heller men jag tycker det känns läskigt att "tvingas" att amma på BB om jag skulle ha det som ett alternativ. Jag har hört tillräckligt med historier om folk som sliter i ens tuttar och har sig. Hehe.

 

Sen hör det kanske till att den första barnmorskan vi fick (vi bytte sen) sa att jag absolut inte kunde bara testa att amma på BB utan om jag bestämde mig för att göra det fick jag lov att göra det i några veckor också, jag jag vill inte hamna i något amningsträsk. Hoppas inte jag trampar någon på tårna nu genom att säga så, men det är verkligen inget för mig att vara den enda som kan ge mat, den enda som ska gå upp om nätterna för att vara en mjölkbehållare, den enda som ska få den stunden med bebisen. Vi är ju faktiskt två och min sambo vill också vara med. Dessutom ska min sambo vara ledig och jag ska försöka fortsätta studera (på distans) vilket gör det rätt nödvändigt att vi faktiskt är två som delar det ansvaret.

 

Jag har aldrig känt mig som någon ammande modersgestalt, det är inte så jag är, så ja... det är ganska mycket rädsla i det där. Visst kan jag tänka mig att prova att amma vanligt, det var ju min första tanke, men jag vill som sagt inte tvingas till det.

Prova. Om du aldrig har ammat förut så strunta i alla föreställningar om att vara en mjölkbehållare etc. Ingen har någonsin slitit i mina bröst eller tjatat på mig om att amma. Jag tyckte det var en otroligt mysko tanke att någon skulle ÄTA på mig, och det var såklart svårt att få till det i början när jag aldrig gjort det, men det kändes inte det minsta konstigt eller osmakligt när jag hade mitt barn i famnen.

Sedan kan jag bli lite irriterad (ursäkta!) på att man sätter pappans behov av att till nöds dela alla matningar från början framför barnets behov av att amma. Jag hävdar ju med en dåres envishet att matningen inte är det stora som den haussas upp som - det stora och märkliga och annorlunda är att Ta Hand Om ett litet barn med allt vad det innebär, och det gör förhoppningsvis båda föräldrarna oavsett hur barnet matas.

Jag var inte så förtjust i att amma. Men jag tyckte det verkade ännu bökigare att behöva handla pulver och koka vatten och diska flaskor in absurdum så jag ammade för att det var enklare. Jag ser inte direkt fram emot att amma nästa barn heller, men är fullkomligt främmande inför att flaskmata, det verkar ju ÄNNU bökigare - jag är ingen bebismamma helt enkelt, det är roligare när de är större!!

Jo, jag menar bara att man måste vara lite flexibel - allt kanske inte funkar som man tänkt sig! jag vill också påpek att bara för att man ammar, så behöver inte pappan bli utestängd. Det hela handlar nog mycket om hur man själv lägger upp det och hur pappan väljer att göra. Min man tog t ex merparten av nätterna, han kom upp med sonen när han var hungrig och så ammade jag. Vi fick ju då en bebis som var vaken om nätterna. Han har ofta kommit och satt sig med oss eller lagt sig med oss under amningen där i början, ungefär som jag gjorde när han stödmatade sonen. Delaktighet kan vara väldigt mycket.

Jag påpekar inte detta för att försöka övertyga dig att amma, utan för att förklara att amning inte betyder, per definition, att pappan blir utesluten från "de stunderna" eller "inte får vara med".

Oh, det jag försökte skriva men mycket bättre.

Amma inte om du inte vill! Ge inte flaska om du inte vill eller måste! Prova - det enda man kan säga med säkerhet med barn är att det är inte som man tänkt sig iallafall!

Jag måste klargöra att jag på inget sätt tror att jag sätter pappans behov före barnets. Det finns studier som tyder på både det ena och det andra, men grejen är ju att ingen vet vad som FAKTISKT är bäst förutom att jag hoppas vi kan vara överens om att det som är bäst för barnet är föräldrar som mår bra. Man får välja vad man tror på, och jag tror att fördelarna med amning här i västvärlden är ytterst marginella och för oss känns vinsterna med flaskmatning långt många fler än med amning, för alla inblandade.

 

Jag tror visst att det kan fungera utmärkt att amma, men vi vill helt enkelt inte ha det så. Jag ser hur mina vänners föräldraskap ser ut när de väljer att helamma och för mig skulle det inte fungera. Visst förstår jag att det inte blir som man tänkt sig, att det inte går att förbereda sig för att få barn, men jag har trots allt levt i trettio år och jag tycker jag känner mig själv väldigt bra och jag tror inte att med bebisen kommer en annan personlighet till mig. Jag kommer fortfarande ha mina värderingar, mina visioner, mina förställningar, mina känslor, mina principer och det kommer min sambo också ha. Och nä, amning är inget för oss helt enkelt.

 

Så ni skulle nog inte kunna övertyga mig att amma även om ni försökte. ;)

Som pappa kan jag säga att man kan vara delaktig på andra sätt än genom matningen! Vårt första barn helammades och vårt andra barn flaskmatades och jag tycker nog att jag kunde vara väldigt delaktig i båda (fast med andra barnet var jag pappaledig en dag/vecka från start så där kunde jag vara med mer, åtminstone tidmässigt). Matningen tycker jag personligen inte är det viktigaste att dela på för att känna sig delaktig!

I vårt fall så började jag redan på sjukhuset genom att bära bära bära bära... frugan var ändå så trött efter förlossningen och jag tyckte att den där plastlådan såg så tråkig ut så båda mina söner har legat hud mot hud nästan störst del med mig de första dygnen av sina liv (vilket jag tror påverkade även mig och min anknytning till dem).... När vi kom hem från sjukhuset och vardagen återkom (och jag började jobba) så hade jag dem i famnen/intill mig i princip alla kvällar (c:a 21.30-00.00) efter att min fru lagt sig (jag är nattmänniska) under de första 5-6 månaderna innan de började sova mer i egen säng.. med andra barnet har jag dessutom tagit en större andel av nätterna även om jag jobbat dagen efter.

Jag är nog en "bebispappa" (apropå vad TygTiger skrev om att hon inte var "bebismamma").. Jag skulle mer än gärna vara pappaledig direkt från start och tycker verkligen att bebistiden är helt underbar (och störs inte så mycket av att få störd nattsömn etc.). Jag erbjöd inför andra barnet att vi skulle kunna byta väldigt tidigt ifall amningen inte funkade (eller om min fru inte ville amma) men vi bestämde att satsa på amningen (som tyvärr tidigt visade sig inte fungera, men då var det försent att planera om föräldraledigheten)...

Oj, långt och rörigt... ;)

Det är bökigare med flaska tycker jag! Vi har provat båda och det är jobbigt att släpa med sig flaska och pulver (och i vissa fall även vatten, eller färdigblandad då) precis som du säger. För att inte tala om att behöva diska flaskor ständigt (det blir ju många flaskor per dag)...

Fast... Det kan visserligen vara bökigt med amning också eftersom man måste släpa med sig frugan varje gång man ska ta med sig barnet någonstans! ;)

Jag undrar varför det är så viktigt att vara delaktig i just matandet av barnet när det är nyfött. Det kommer ju att finnas såååå många tillfällen för pappan att mata med gröt, välling och mat under flera år efter de där första månaderna. Tycker själv det är supertråkigt att sitta där och mata med sked eller flaska och har svårt att förstå hur man kan känns att det är så viktigt.