Tips - pappan delaktig vid matning

Jag menar inte att en pappa inte har något att ge ett barn som helammar. Han har väldigt mkt att ge. Däremot spelar matningen roll. Jag tror inte på dem som säger att den inte spelar någon roll alls. Som pappa och mamma får man en mkt större frihet vid delamning och flaskmatning. Tror många relationer skulle Kunnat räddas med ts förslag till upplägg.

Men du menar väl inte på allvar att amning skulle göra att pappan får sämre kontakt med sitt barn? I såna fall så tror jag det är papporna som är slöa och skyller på amningen för att dom inte orkar ta sitt eget ansvar för att bygga upp en nära kontakt med sina barn.

Bebisarna ammas inte 24/7 så att om papporna anstränger sig bara lite så är det gott om tid för dom att ha kontakt med sina barn. Papporna kan bära, gosa, bada med barnen, vagga, massera, sjunga, ramsa, leka, sova nära osv.

När nu amning faktiskt är det bästa för både barns och mammors hälsa och även för miljön så tycker jag det känns konstigt att offra amningen bara för att man tror att det ska underlätta för papporna? Känns som att barnets behov får stå tillbaka för pappans i såna fall.

Min äldsta delammades och flaskades sina första månader i livet medans min yngsta blev helammad. Och min man tycker faktiskt att han fick en bättre kontakt ifrån början med våran yngsta

Alltså papporna får skärpa sig tycker jag. Och sluta att använda amningen som ursäkt för att inte ta sitt ansvar.

Det var dock vad du skrev.

Jag kan ju bara nämna hur jag känt och varför jag startade tråden. Det har ingenting med att underlätta för pappan att göra utan jag har tänkt (mitt första barn så jag har ingen egen erfarenhet) att det skulle skapa bättre förutsättningar och kontakt mellan pappan och barnet eftersom jag trott att amningen varit en så pass viktig och kontaktgivande stund. Tråden har gett mig många olika förslag och tankar, och jag har förstått att olika upplägg passar i olika familjer. Men det är ett väldigt intressant ämne!

Jag menar att det underlättar kontakten mellan papa-barn med delamning och/eller flaska. Som pappa har man inte så mkt att erbjuda ett hungrigt barn som helammas. Håller med om att jag uttryckte mig otydligt i mitt första inlägg. Här måste man vakta varje ord.... Mina barn har sovit och ätit första tiden. Inget har gråtit hela nätterna. Vare sig de hel-, del-, eller flaskmatats. Och så har det bytts blöjor. Mer och mer vakentid ju äldre barnet blivit osv. Jag har upplevt att mamman kunnat gå ut en stund när jag också kunde mata. Detta gör enormt stor skillnad och ger större frihet för både mamman och pappan. Det är en annan sak att vara ensam med sin bebis ibland och att kunna möta barnets behov när det är hungrigt. Jag Förstår inte varför en förälder förnekar en sådan självklar sak. Jag råder alla att delamma. Då får man de bästa av två världar och kan dessutom släppa på all prestationsångest som verkar finnas kring amning idag. Och detta menar jag på fullaste allvar.

Jag tror att det finns lika många mammor som pappor som använder amningen som ett "gott" skäl för olika ändamål.

Dock så tror jag likt TygTiger att receptet för ett jämställt föräldraskap ligger i att föräldrarna är hemma tillsammans den första bebistiden. Jag är medveten om att det är långt ifrån alla som har den möjligheten MEN det är även långt ifrån alla som har viljan.

Sedan får man inte heller glömma att det är långt ifrån alla kvinnor som känner att dom "offrar" amningen om dom inte ammar. Även om det inte finns några påvisade hälsofördelar med att helamma framför att delamma så är det ändå många kvinnor som tycker det är viktigt att kunna helamma. Det har med andra ord mer med mammans behov än med barnets behov att göra. Därmed inte sagt att det inte är viktigt att tillgodose mammans behov MEN då tycker jag att pappans behov är minst lika viktigt

   

Det är min övertygelse också. Flaskmatning underlättade väldigt i vår strävan efter att dela lika hemma (både vad gäller ansvaret för föräldraskapet och för att vi båda skulle kunna må lika bra som vuxna).
Alla jag känner (vad jag vet) som helammat eller ammat mycket, har i mer eller mindre långa perioder haft en situation där barnet varit mer knutet till mamman, pappan har inte kunnat få barnet att somna, hon har inte kunnat gå iväg kvällstid och det har tagit lång tid att skapa en situation där båda föräldrarna varit lika självklara föräldrar och där både mamman och pappan haft samma frihet. För oss har det varit självklart från början. En hel del fastnade också i den ojämlika starten som amningen bidrog till trots att de kanske hade andra ambitioner från början.
Därmed inte sagt att det inte går att dela på föräldraskapet och helamma, det finns säkert de som lyckas, jag tycker bara att det verkar betydligt svårare och har inte sett några lyckade exempel på nära håll. (Sen finns det andra skäl till att jag tycker att flaskmatning är mycket bättre rent personligen också men det är ju en annan diskussion). 

Mamman kan inte gå iväg ensam dagtid heller om hon helammar. Många helammar ett halvår. Många barn somnar medan de ammar upp till och ibland drygt ett år. Det gör skillnad! Sedan kan man av olika skäl tycka att det är värt det och visst kan pappan knyta ann ändå. Men jag anser att det är felaktigt att påstå att det inte spelar roll.

Hur många av er som inte har ammat har delat föräldraledigheten lika med barnets pappa? Tänkte på jämnställdheten bara...

Här helammar vi samt ammar länge men är ändå väldigt jämställda. Och ja just det, delar såklart föräldraledigheten lika.

Har delat lika med alla barn. Missförstå mig rätt. Helamma ni som vill. Jag vänder mig emot åsikten att matningen inte spelar roll. Håller inte med belt enkelt.

Vi delade rakt av från början med båda barnen, dvs var hemma halva veckan var. Det var möjligt tack vare flaskmatning och var en fantastisk lösning. Båda fick vara med barnen (ingen av oss ville vara borta på heltid) och båda fick möjighet att samtidigt vara vuxna och få intellektuell stimulans (jag vet att det är olika men ingen av oss längtade efter att BARA gå hemma och inte få träffa andra vuxna och göra egna saker). Både äta kakan och ha den kvar helt enkelt. Och dessutom barn som knutit an lika nära till båda redan från start.

Bonushistoria: När mina barn var små och vi läste bondgårdsböcker och jag sa tex "grismamma" om en sugga som diade kultingarna tittade barnen alltid oförstående på mig och sa "Ja, eller en pappa".

Vi delade också föräldraledigheten rakt av. Konstigt nog så har jag kunnat gå iväg dagtid även fast sonen ammats. Han åt med ungefär tre timmars mellanrum och om man då bor centralt är det inga problem att ta en sväng på stan och lämna barnet hemma med pappa. Kvällstid gick ingen av oss iväg de första månaderna, tror jag. Och vi började med smakportioner redan vid fyra månaders ålder, för övrigt. Men om ungen hade tagit flaska hade han nog fått flaska med urpumpad mjölk i, jag sparade det lilla jag kunde pumpa i början och det som rann bredvid i uppsamlingskoppen (det var betydligt mer...) och vi testade någon gång, men då fick min man till slut ge med pipmugg istället för att det skulle funka.

Om jag inte hade haft möjlighet att vara hemma var fjärde timme de första fyra månaderna hade han fått ge mer i pipmugg, men det var rätt bökigt faktiskt. Enklare för alla inblandade att hala fram bröstet.

(Jag frågade faktiskt min man om han var avundsjuk på amningen eller kände sig utanför och han gapskrattade och undrade om jag hade tagit något. Han tyckte det var jätteskönt att slippa - kanske för att jag fick upprepade mjölkstockningar i början med fyrtio graders feber..)

Har man möjlighet och vilja att vara hemma tillsammans ett halvår måste det vara suveränt. Att dessutom få det att funka att som mamma gå iväg tre timmar vid helamning låter suveränt. Låter som en fantastisk lösning.

Jag tror faktiskt att min man också upplevde det som värdefullt eftersom han blånekat att försöka få fler innan han hade en sportslig chans att åtminstone vara hemma de tre första månaderna med mig och bebisen. Så vet vi ju inte om nästa barn accepterar att amma eller accepterar att glesa amningarna till tre timmar emellan (min man insisterade på att försöka trösta och roa bebis innan han ammade om det bara gått någon timme sedan sist, allt på teorin att det ofta är sällskap, inte mat, som behövs. Såklart tvingade vi inte ungen att svälta! Om han propsade på mat - och det kunde han göra ganska tydligt och högljutt - så fick han alltid det oavsett tid. Men om det går testar vi gärna nästa gång på samma sätt.)

Det förstår jag. Låter som att ni har bra erfarenheter. Skulle alla vara hemma heltid tillsammans första halvåret skulle skilsmässor gå ner till ett minimum. Helt klart bra förebild där.

Jodå, visst kan mamman gå iväg ensam dagtid om hon helammar. Det gjorde i varje fall jag, när vi hade någorlunda koll på hur vår son åt. Det var faktiskt inga större problem.

Även mitt barn somnar när han ammar, och han är ett år gammal. Men han har en anknytning till sin far också, och kan utan problem somna hos honom. Han har sitt sätt att trösta och natta, jag har mitt. Det ena behöver faktiskt inte utesluta det andra.

Återigen, din sanning behöver inte vara en sanning för andra.

Nej, alla är olika. Men matning spelar roll. Varför säger man till blivande föräldrar att det inte spelar roll. Det är det jag vänder mig emot. En bebis kan inte vara borta från mamman i början om hon ammar - alls. Efter en tid när amningen ställts in osv om de får en amning som funkar bra. Det låter som att ts och hennes man tänker lägga upp det annorlunda.

En fördel med att ge flaska är att mamman och pappan blir friare. Sedan finns det givet andra fördelar med helamning som du ser det. Men matningen spelar roll. Framför allt i början.

Toppen att ni trivs med amning,

Min man är av precis samma åsikt som du.