Tips - pappan delaktig vid matning

För anknytningens skull är det faktiskt bra om bara EN person har hand om matningen den första tiden. När barnet blir lite större kan pappan eller någon annan person i barnets närmsta närhet börja hjälpa till. Det finns som sagt andra sätt för pappan att få den där närheten till barnet som mamman får när hon ammar/flaskmatar. T ex kan han bära barnet i en bärsjal! Gärna hud mot hud!  Rekommenderar boken "Trygga barn och trygga föräldrar" av Cecilia Moen!

Vad gäller ersättning så kan det vara värt att veta att anledningen till att barn sover djupare när de har fått ersättning är att den är mer svårsmält. Det är BRA för små nyföddingar att inte sova för djupt och vakna till ofta för att minska risken för PSD. Barn har kortare sömncykler än vi vuxna, ca 90 min långa. Det kan också vara värt att veta att deras små magsäckar rymmer lika lite som en halv äggkopp och att bröstmjölken förbränns på ca 20 min. Det är inte konstigt att de behöver äta ofta men det finns som sagt något positivt med det!

Lycka till!

Vad pappan ska "hjälpa till"? 

Pappan är lika mycket förälder som mamman och bör därför engagera sig i barnet med allt vad det innebär oavsett om mamman väljer att amma eller inte den första tiden. Och varför skulle anknytningen främjas för att endast en förälder matar? För oss var amningen bara mat och endast mat. Lillen kunde inte bry sig mindre om varifrån maten kom så länge han fick mat. Det var allt annat runtomkring som gav oss möjligheten att knyta an till honom, lek, mys, närhet o.s.v.

Till TS: jag och min man har varit lika engagerade från dag ett!
Utöver, tröst, nattning, blöjbyte o.s.v. så valde vi även att delamma. Detta främst för att vi ville dela på nätterna. För oss var det inga problem att blanda flaska och tutte men det finns även de barn som totalvägrar bröst eller flaska så man får helt enkelt prova och se om det funkar. 

 

"För oss var amningen bara mat och endast mat."

För de flesta barn är amningen så mycket mer än bara mat. Alla har självklart rätt att välja sin egen väg men för alla inblandades skull kan det vara viktigt att det handlar om informerade val.

Tack så mycket för att ni fortsätter svara! Jag förstår att ni alla har olika synpunkter och det är jätteintressant att läsa! Jag förstår också att alla barn och föräldrar är olika och man får försöka hitta det som fungerar bäst för ens egen familj

Fortsätt gärna skriva och komma med tips eller berätta hur ni gjorde, tycker att det är ett väldigt intressant ämne.

Ni som skriver att amningen "bara är mat", känner ni inte att amningen har blivit ett sätt för barnet att söka trygghet tex. att bara få suga lite på bröstet när han/hon vill somna eller liknande? Eller fungerar det bra bara genom att vara nära och mysa? Och beror det i så fall pga att ni sett till att få det att fungera..? Berätta gärna!

Vi fick stödmata (ersättning) med en lite kopp i början. De visade på BB hur man gjorde. När A började ta bra grepp, fick vi ok att övergå till nappflaska, men bebben måste ha lärt sig tutten först, annars är det risk att de vägrar, nappflaskan är enklare att få mat ur. Jag pumpade och pappan eller nån annan fick ge, men det var för krångligt så till sist pumpade jag bara när det blev för mycket mjölk. Snart nog funkar ju att komplettera med välling som pappan kan ge. Och det finns ju så mycket annat än just matning som pappan kan göra den första korta tiden.

För vår del har verkligen amningen varit ett sätt att söka trygghet, eller närhet. Vår son har vägrat napp, så han har sökt bröstet väldigt ofta när andra barn skulle ha tagit nappen. Dock har ju pappan varit närvarande sedan han var nyfödd, det var han som bar omkring honom på nätterna eller hade honom på bröstet, det är han som i regel haft honom i sele, han har helt enkelt varit väldigt nära. Behövde sonen amma så kom han med honom. Nu är sonen ett, och pappa har sina egna sätt att trösta och söva - det har fallit sig naturligt. Ibland har faktiskt jag känt mig reducerad till bröstvårta. Jag skulle ljuga om jag sade att sonen inte föredrog mig, men det tror jag mest har att göra med att jag varit hemma med honom i ett år.

Lite olika synpunkter: jag tycker det är tråkigt när man haussar amning som något som är gosigt och mysigt för alla hela tiden och att det främjar anknytningen. Anknytningen främjas genom att barnets behov blir igenkända och bemötta - att ett hungrigt barn får mat, ett ledset barn får tröst och ett ensamt barn får sällskap osv. Om maten kommer ur bröst eller flaska spelar faktiskt ingen roll. Likaså ÄR det inte alltid mysigt att amma - det kan vara kämpigt ibland och man behöver öva. (Fast vår mvc-bm var fantastisk, hon försökte idogt prata amning men vi ville bara höra om eda och profylax, hon dömde ut oss som hopplösa till slut )
För oss var det tydligt att amning var mat - sonen åt koncentrerat i 40 minuter från ena bröstet, rapade och åt 15 - 20 min från nästa och sedan var det stopp och DÅ kunde man gosa. Han låg och tittade ut förbi mitt bröst medan han åt, så det var rätt långtråkigt.

Om vi märkte att sonen var gnällig eller ville bli gosad med så tog lika ofta (eller oftare) min man honom och gick omkring och bar och sjöng och småpratade - om det var amning sonen ville ha så blev det oerhört tydligt inom fem minuter (skrik) men oftast var det just närheten han önskade och den tillgodosedde pappa lika bra. Vi hade stor nytta av att båda var vana att trösta och hade olika sätt, vi kunde ta hjälp av varandra.

Sömnen var ett kapitel för sig, den blev ett bekymmer för oss (inte för vår son) runt 8 månaders ålder och då spelade det ingen roll vad vi gjorde matledes

Jag bor och jobbar inte i Sverige och har därför inte möjlighet att vara hemma så som svenska mammor kan. Det är väldigt unikt att man får ledigt från sitt jobb så pass länge som man får i Sverige. Jag får 4 veckor, sen har jag sparat semester så jag får ytterligare 2 veckor på så sätt. Min man däremot är anställd av svenskt företag och kan ta ut fp. Därför kommer han vara hemma. 
Någon (Soutern bell) skrev att det var bäst att bara EN matar. Innebär det i så fall att det är bättre att jag inte ammar alls och att pappan matar från början? Så kan det väl inte vara. Jag vill få igång amningen så att jag producerar mjölk, så att jag kan pumpa ut. Tror nämligen att det är bra att barnet få i sig antikroppar och sån´t från mig åtminstone i början.

Det är mycket snack om amningen i Sverige. Inte alls här. Känner inte så många mammor, så jag vet inte hur de löser det, men de flesta är tillbaka på jobb efter 4 veckor. Jag vet att en del går undan och pumpar. Det finns till och med särskilda rum dit man kan gå och pumpa om man vill. 

Håller med TS, det är väldigt intressant att er andras erfarenheter.
Det är lite svårt med mitt svenska perspektiv att förstå hur saker och ting ska fungera här. Men de som bor här kan bara välja mellan att gå tillbaka till jobbet eller bli hemmafru. Långt ifrån alla har råd att välja hemmafru alternativet.

med första barnet körde vi en hel del ersättning första månaden innan amningen började fungera ordentligt. Vi fortsatte även sedan med en flaska ersättning per kväll i flera månader. Pappan gav alltid ersättningen och han var därför också den som la henne första månaderna, senare blev det amning till sömns istället. Nu har vi barn nr två och jag helammar. och helt klart, han är mindre delaktig nu, både pga matningen men också för att han måste fokusera på storasyster. men, både han och jag är dock helt överens om att fördelarna med helamning är så värt det, och vi skulle aldrig blanda in ersättning bara av den anledningen. Helamning är så mycket lättare, både för bebis, oss föräldrar och för nattsömnen. Vid sex månader börjar man ju med mat och även med välling, då kan han bli delaktig i maten. en lång föräldraledighet för båda är bra mycket viktigare för delaktighet än vem som matar i början. Till dess är han med och bär, gosar, byter blöjor och allt annat.

För våran del var det tydligt att det som främst skapade trygghet var allt bärande. Den första tiden bodde han i princip i våran famn så det var bara att inhandla en ergonomisk bärsele och flyta med. Sedan om han blev ammad eller inte spelade inte så stor roll så länge han fick vara nära oss. Idag är han ett år och det blir fortfarande MYCKET MYCKET bärande. Alla barn är olika men det som dom alla har gemensamt är deras fantastiska förmåga att visa vad dom behöver.  Vi behöver bara agera jultomte och uppfylla deras önskningar