TIden utan dig

Förlorade dig för snart 7 år sen min ängel mitt ljus i livet och i universum. Sorg, total sorg och glädje, total glädje då vi fick möjligheten att dela livet med dina syskon. Men hur glad jag än är över denna möjlighet så är jag fortfarande så oerhört ledsen över att du aldrig mer ska dela livet med mig, du min förstfödda du kloka vackra lilla väsen. 7 år en läng tid men ändå känns det som 7 sekunder sen läkaren satt och grät och talade om att du var död att du inte fanns mer, hur var det möjligt och jag ville bara gå därifrån och aldrig mer komma tillbaka men jag gick in till dig med din pappa och vi satt med dig i famnen och grät och skrattade omvartannat med natt sköterskan från Q84 som grät och skrattade hon med. hur vi kunde skratta, det var inte svårt faktiskt då vi fått möjligheten att dela livet med dig under 5 år det var en ynnest vännen en riktig ynnest för du var nog den klokaste och gladaste tjej jag någonsin prata med och jag vet att dem du mötte kände likadant när dem pratat med dig, du berörde verkligen alla. Så ja vi skrattade med dig i famnen tvättade dig och pussade höll din underbara lilla hand, den var varm och jag grät över att jag visste att den skulle bli kall.
Efter kanske 4-5 timmar så åker vi hem till oss, utan dig. Det var det svåraste jag varit med om att öppna dörren och stiga in i lägenheten utan dig utan dig utan dig, det var som i en oerhört skräckfylld mardröm och det fanns inget jag kunde göra åt det ingenting alls utan jag var tvungen. Sov sov sov sov i kanske 2 dygn och förstod varje gång jag vakanade att nu är det så här det ska vara i resten av mitt liv, jag ska leva utan dig i resten av mitt liv, sommnade igen.
Tiden gick och tvingade oss framför sig trots våra protester så krälade vi oss framåt med livet i ryggen puttandes och pockande på att vi skulle resa oss upp och gå för egen maskin.
Och när vi väl ställde oss upp så fanns det ett nytt liv i min kropp som tvingade mig vidare, din lilla syster och glädjen och sorgen tog tag i varandras händer och slog följe. Så har det varit sedan dess, gjäldjen och sorgen delar mig mitt itu då ingen av dem vill ge vika. Ibland så känns det som om jag ska bli galen av att känna dessa ytterligheter i mig  men galen är man väl från och till och galen måste man vara för att fortsätta när man förlorat det viktigaste i livet, sitt barn, men galen måste man också vara för att inte fortsätta då man fått dela livet med ett barn under 5 år och sen dessutom får möjligheten att dela det på nytt med ett syskon och som i mitt fall 2 syskon 2 lillasystrar till den vackraste flickan som finns i universum, Tack olivia för att du tvingat mig att leva, att du fick mig att, när jag letade efter mening efter din död, inse att din död är meningslös men ditt liv du levde var så meningsfullt. Älskar dig hjärteljuset.