Stealth skrev 2011-01-22 10:55:59 följande:
Jag tror de hr i tråden har mer kroniska problem som inte är på grund av att de går upp och gör annat, jag har legat fram till 5-6 på morgonen utan att gå upp, men då kommer hallucinationerna med.
Precis. Och dessutom associerar kroppen tillslut sängen med ångest. Det blir snabbt en ond cirkel man måste bryta.
Superolga skrev 2011-01-22 22:21:16 följande:
Vill bara skriva att jag känner igen mig så otroligt mkt i den du skriver TS.
Jag kan inte somna och får då får panik och ångest så in i helvete.
Jag har fått insomningtabletter som hjälper mig litegranna men när jag somnat på en sån vaknar jag ändå efter 2 tim och sen halvsover jag typ 30 min vaknar osv...
Så du är inte ensam! Har hört att man kan prova akupunktur för att förbättra sömnen, känns som jag är redo prova vad som helst.
Välkommen Superolga =) Även om det är tråkigt att du oxå lider. Tillslut får man ångest bara av att gå och lägga sig. Det är fruktansvärt. Har du provat sömnreduktionsprogram? Som Muriel skriver om tidigare i tråden. Apotekets sömnskola har ett som gav mig god hjälp förra året.
Muriel skrev 2011-01-22 22:51:52 följande:
Ja, jisses vad jag måste ha sovit djupt!
Vad bra att du kunde somna om rätt snabbt! Hur gammal är dottern? Hur delar ni upp ansvaret för nätterna?
Hon är 4 månader. Tyvärr tar hon inte flaska eller napp, så det är svårt att dela på nätterna.
Det vi gör när sambon är ledig är att jag går och lägger mig i ett annat rum mellan amningarna. Och han får gå upp på morgonen när jag gett henne frukost.
Att vakna på natten hör ju till med spädbarn. Jag tror det är stressen att veta att jag snart blir väckt som gör att mina gamla problem blir värre igen och jag får så svårt att somna.
calla777 skrev 2011-01-22 07:47:42 följande:
Nej, dom kan nog inte förstå, även om många har problem då och då. Men det är ju det som skiljer, känslan av att alltid ha det här "emot sig", hur det påverkar en och att man är så maktlös. Faktum är att man vet ju inte ens säkert hur det påverkar en, hur hade man varit annars liksom, vilka saker hade man kunnat göra då...?
Fast jag har bestämt att det come inte ska få styra mitt liv, jag har utbildat mig och jobbar. Har inte ens sagt det på jobb, är nog rädd att allt ska "falla" om folk börjar tycka synd om mig eller jag tänker på det där. Saker funkar liksom för att jag inbillar mig att jag klarar det. Eller nåt ;)
Samtidigt så tänker jag att det nästan är tur, tänk om alla fattade hur väck man är ibland ;D
Känner igen det du skriver om maktlösheten så otroligt väl. Frustrationen och ångesten i att ha provat så mycket och ingenting hjälper.
Jag gjorde som du och höll tyst på jobbet länge. Man klarar mycket på ren envishet :)
Men tillslut började det märkas, fick kritik för att jag var oengagerad osv. Då var jag tvungen att berätta vilket engagemang som krävs bara för att dyka upp efter 3 timmars sömn dag efter dag och jobba långa dagar. Folk förstod snabbt faktiskt. Kändes bättre efter det.