Teskedsmamman skrev 2011-05-27 21:00:55 följande:
Förövrigt så har jag ballat ur ikväll och käkat godis, ren och skär tröstätning!
Min man har varit väldigt mycket borta på jobb/föreningsaktiviteter osv i vår och om JAG mår dåligt av att han är borta är en sak, men om barnen bryter ihop av saknad, där går min gräns. Så ikväll har jag sagt till maken att nu måste han vara hemma tills semestern börjar, som tur är har han semester om 1 veckan....
Ungarna har varit en ren och skär plåga i 3 dagar nu, när han har varit borta. Ikväll satte jag dem vid köksbordet och frågade varför... 7-åringen bröt ihop fullständigt och sa att han saknar pappa, och sedan grät han så hysteriskt i en halvtimme att jag till slut var tvungen att låta honom andas i påse för han hyperventilerade...
Och sedan ringde jag och 7-åringen maken....
Förstår att du tröståt! Jag håller med dig, själv kan man klara saknaden men när ens barn längtar då är det svårt att orka vara stark själv! Jag har en kompis vars sambo jobbar i Stockholm. Han kommer hem på fredagkvällen och åker söndag eftermiddag. Hon tycker det har blivit en vana men en gång reagerade deras minsta son med att var avvaktande mot pappan en hel helg. Deras största son har börjat gråta när han åker. Usch, jag hade inte pallat med ett sånt liv. Inte när barnen visar att de inte mår bra. Vår son på 6 år kan sakna pappa om maken är iväg 3 nätter. Det kan jag tycka är jobbigt när han ständigt undrar när pappa kommer hem?
Hoppas er 7-åring har lugnat sig och att det är bra nu! Kram till er