smärträdd förstagångsgravid - råd?

Ska börja med att säga att jag inte var ett dugg rädd för förlossningen, men kan förstå att man är det!

Min förlossning var en enkel förlossning trots att det var första gången. Jag började få värkar runt 23.30-tiden, trodde först jag blivit dålig i magen igen som så många andra nätter. Insåg dock snart att de var regelbundna. Ringde in och rådfrågade förlossningen ett par gånger under natten.

Vid 4-tiden åkte vi in och blev inskrivna 4.40. Jag trodde jag skulle få åka hem, trodde man skulle ha mer ont än  det jag hade.. Det visade sig att jag var öppen 6 cm..

Fick lustgas efter ett rätt bra tag när det började göra lite mer ont och jag kände att jag behövde lustgas för att andas rätt.. Då var jag öppen 8-9 cm.

10.20 var vår dotter född och jag syddes väl några enstaka stygn utvändigt och några fler invändigt. Det kändes inte alls då de sprayade på lokalbedövning.

Ta reda på så mycket som möjligt om hur en förlossning går till och förbered er, gå en profylaxkurs, läs allt du kan komma över och sedan öva.
Avslappning är viktigt och det ingår numera i de flesta profylaxkurser.
Själv ska jag gå en profylaxkurs hos: www.profylaxgruppen.se
Får se om det blir IRL eller på webben. Jag håller på att läsa boken "innan du föder" och den är jättebra (är bara i v13).
Jag tror att ju mer förberedd du är ju oräddare blir du.
Lycka till!

Jag tänkte så här. Det kommer att göra JÄVLIGT ont MEN smärtan är inte farlig och jag behöver inte vara rädd för den. Det ska helt enkelt vara så. Jag bestämde mig för att arbeta med smärtan och såg verkligen fram emot den dagen det skulle vara dags.
Du kommer mogna med tiden, det är fortfarande tidigt. Skulle du bli mer ängslig, prata med din BM om det så kan du få hjälp med att bearbeta rädslan.
Det kommer gå bra för dig, tveka inte på det.
Förresten tycker jag att det nästan är värre att slå i en tå .

Det jag kan säga är att om jag skulle uppleva förlossningssmärtan NU, så skulle jag tycka den var fruktansvärd och ohanterlig. Men under förlossningen så byggs allting upp gradvis. Ju kraftigare värkarna blir, desto mer endorfiner och adrenalin producerar din kropp. Du blir som en annan person Då, när du är mitt i det, känns det inte ohanterligt alls. Jobbigt, visst, men inte så som du föreställer dig det. När du slår i stortån, kommer smärtan plötsligt. Under förlossningen kommer det gradvis (och pga hormonerna som bildas så tycker jag det är smartare att inte ta EDA).

Jag vet väldigt smärttåliga personer som haft vansinnigt ont, och jag vet sådana som nästan går under när de slagit i en tå som tycker att förlossningen inte var särskilt jobbig, egentligen. Smärtan är väldigt olika för alla.

Det gör ont, så är det. De allra flesta som vill ha eda brukar hinna få det. Särskilt om man redan från början sagt att man vill ha det. Jag var bedövad när jag syddes, och kände ingenting. Det gjorde inte direkt ont när jag skulle gå på toa, men när man är sydd så blir man rädd för att trycka på. (Och man ska inte göra det heller!).

Babiankänslan, ja... Jo, det stämmer faktiskt. Det kändes svullet efteråt. Och man blöder, och känner sig allmänt ofräsch.

Men samtidigt, det var inte något jag satt och funderade på hela dagarna. Jag hade ju en helt underbar liten bebis att ägna mig åt. Bättre distraktion finns inte!

Läs på och skriv en förlossningsplan, skriv att du är rädd för smärtan. Rådfråga din barnmorska om de olika smärtlindringarna som finns. Istället för att oroa dig så läs på, det tror jag är det bästa sättet att förbereda sig på. Sedan så kommer du få en liten bebis att ta hand om efteråt, så det är värt allt besvär.

Jag kände inte att de sydde mig, ofta kan man få bli sprayad eller lokalbedövad innan de syr.

Jag har heller aldrig haft ont när jag skulle gå på toa efteråt heller. På ett sjukhus hade de duchslangar som man kunde ducha sig med samtidigt som man kissade, då sved det inte.

Sedan tycker jag att det är viktigt att våga titta på sitt underliv efter födslen, ofta är det inte så farligt som man går och inbillar sig. Bättre att veta än att gå och arbeta upp sig för kanske ingenting.
Lycka till!

Förstår att du är rädd, man har ju läst om så många mardrömsförlossningar. Men tänk på att det ju alltid är de mest extrema man får läsa om, och människor tycker om att överdriva!

Jag var också rädd för smärtan, men jag blev ändå glad när värkarna satte igång. Tänkte att varje värk tog mig närmare mitt barn och närmare att förlossningen skulle vara över! :)

Vaknade kl 04 en vecka innan bf av ngt som kändes som mensvärk som kom och gick. Undrade om detta var värkar? Det var det :)
Kl 12 åkte vi till förlossningen för jag ville veta hur långt gången jag var. 4 cm då.
Fick sätta mig i ett varmt bad och så fick jag akupunktur. Funkade jättebra för mig! Trodde nästan förloppet stannat av.
Vid 15 tog de hinnorna så vattnet gick. Efter det blev värkarna jobbigare, men hanterbara med lustgas.
Kl 16 var jag helt öppen o efter att ha väntat på att bebisen skulle sjunka ner sista biten, fick jag börja krysta vid 16.30.

16.49 var hon ute och JAG KUNDE INTE FATTA att JAG hade klarat det! Trodde inte riktigt jag skulle klara av att föda barn...men det gick förvånansvärt bra. Fick 2-3 stygn och efter 2 veckor kände jag mig helt som vanligt där nere.

Jag blev förvånad över hur bra jag mådde mellan värkarna. Kunde sitta o skämta o prata normalt. Bm o undersköterskan var fantastiskt bra.

Ett råd; även om det är svårt - försök att inte läsa för mycket. Alla förlossningar är olika och de allra flesta blir till en fantastisk upplevelse. Oroa dig inte! Du klarar det. :)

Jag håller med ovanstående, läs inte förmycket om hur andras förlossningar är! Folk gillar att vara martyrer. Läs fakta, läs på om smärtlindring mm.

Menar alltså, läs på om förloppet, men kanske inte så mkt om folks "hemska förlossningar".

Minns att efter jag sett en film på youtube (sök på "vaginal delivery") så blev jag lugnare. Förstod lite mer vad som skulle hända och så.

Jag är  lite rädd jag med för smärtan och speciellt då smärtan efteråt, är livrädd att jag inte kommer kunna kissa och bajsa som man ska!
Men jag har börjat gå föräldrakursen nu med sambon och den är super bra. Det rekomenderar jag att du också ska gå när de väl är dags, vi snackar om allt mellan himmel och jord och de är så skönt att sitta där med andra oroliga mammor och pappor och bara prata och att bm är där och svarar på alla möjliga knasiga frågor. Vi kollade på en förlossningsfilm i går och efter att jag sett den känns allt mycket lugnare. Har innan bara kollat på förlossingsprogram som går på Tv:n och där ska dom ju alltid visa det värsta för att de ska bli några tittar siffror. Så föräldragruppen är mycket bra och jag pratar mycket med Bm om smärta också.
De värsta man kan göra är att sitta här och vara orolig och bara läsa mardrömmstrådarna. Vilket jag råkat göra ett par gånger, man skrämmer mest upp sig själv. Men jag hoppas de är så som alla säger att man klarar faktist den jobbiga smärtan och den går ju över när bäbis är ute och tänk att få hålla i sin lilla.. Jag tror allt i världen är värt en smärtsam förlossning när man ser sitt barn!

Du kommer fixa det här och jag med.. Vi tjejer är ju gjorda för detta! :)