Var går gränsen för otrohet?

Otrohet är inte ok ens om ens partner inte rört vid en sedan 4 år! Det är snarare ett brott att inte stå upp för sig själv och kommunicera till sin parnter att "detta mår jag inte bra av - det är inte ok, jag vill ha en förändring, hur ska vi lösa detta?"

Annars är otrohetsgränsen något jag tycker att alla par individuellt skall diskutera - finns ingen universell "lag".
När man sedan kommit överens om ramarna är det väl självklart att man håller sig till överenskommelsen, eller meddelar att man vill göra en ny?!? Iaf för mig.

Om man är en normalt funtad person som är med en annan normalt funtad person så är det en av de saker man diskuterar i förhållandet =)

Håller med, alla har vi våra gränser på olika plan. Och när man är i ett förhållande brukar ju dessa ämnen självmant komma på tal så man vet var man står osv. En del drar ju gränsen vid en fantasi och andra vid samlag, är så olika. Huvudsaken är ju att varje par har en gemensam gräns.

Jag har varit otrogen en gång för längesedan. Min fru vet ej om det. Det var min älskarinna som gjorde slut. Men jag är glad att det tog slut, och jag kommer aldrig någonsin vara otrogen igen. Vill det inte. Och det har funkat hur bra som helst - inga återfall. Så det gåt att bara vara otrogen en gång (eller en period). Jag och min fru är numera mycket lyckliga (vi hade en svacka just då).

Jo, absolut, men trots sådan kommunikation verkar inget hända... Enligt henne är det ingen problem och behov av "närhet" är något påhittat. 

Vad jag menade är att otrohet är ett starkt ord som beskriver en gärning och som de flesta har en åsikt om. Det är lätt att "se ner på" någon som varit otrogen, men jag tycker i alla fall att man måste försöka skapa sig en uppfattning om orsakerna till otroheten. 

Sedan tror jag att otrohet är mycket vanligt. De flesta av mina vänner och min flickväns vänner har någon gång varit otrogna, orsakerna har varierat (vissa mer okej än andra). För en del har det inneburit en nytändning i deras förhållande, för andra har det varit vägen ut ur förhållandet. Jag tror inte att otrohet per automatik alltid är så hemskt som det låter och att det finns faktorer som gör otrohet till ett bra val.  
 

Alla drar så klart sina egna gränser och som många har skrivit så är det upp till varje enskilt förhållande och person. Personligen tycker jag att otrohet är vidrigt oavsett. Har sett vänner bli utsatta och har själv blivit utsatt för det. Tänk att själslig smärta kan göra så fysiskt ont. Fy, vilken smärta det orsakar. Oavsett om man inte får närhet så är det i mina ögon ingen ursäkt för otrohet. Det finns andra utvägar såsom terapi och samtal med sin partner. Många tycker också att "Det man inte vet det lider man inte av", och det är ju faktiskt sant. Men skulle någon i min närhet förskona mig från att berätta för att slippa göra mig ledsen så blir jag hellre förkrossad och sårad istället för att leva i ett förhållande byggt på lögner och brist på respekt. Jag vet att man kan ta sig ur dåliga förhållanden och bli hel igen. Trots att det kan ta lång tid så samverkar allt till det bästa. Än en gång måste man förklara att detta är en tråd där jag skriver vad jag känner och tycker. Jag moraliserar inte, än mindre skriver jag att Du eller någon annan har fel. Alla har rätt till en åsikt, det är det som är så bra

Kram
/H 

Det är ju olika från person till person. men min gräns går väldigt tidigt. Tycker en puss är otrohet. sexchatta är verkligen otrohet. Skulle itne heller acceptera att han höll någon annan i handen. men nja det är inte riktigt otrohet men ett väldigt svek och enligt mig INTE okej iallafall.

Jag respekterar liksom er andra, även andra åsikter än mina egna. Men jag är ändå nyfiken. 

Om man bor/lever ihop med någon annan i säg 20-40 år, så måste man ju någon gång under dessa år träffa någon som man finner intressant? Jag menar jag har träffat flera tjejer som jag garanterat skulle försöka förföra om jag hade varit singel.

Nu har jag ju ett bra förhållande med en underbar tjej och det känns inte alls aktuellt att jag skulle träffa någon annan. Jag ser framför mig hur vi lever ihop tills vi flyttar in på äldreboende eller så. Men jag vet att vår väg dit kommer att testas många gånger, hon kommer att träffa personer som hon finner intressanta och jag kommer också att göra det. Det finns ju inget sätt att undvika det, ett eventuellt förbud mot sådana känslor/tankar riskerar ju bara att förstärka dem.

Som sagt, vi har en överrenskommelse om att "flirtning" är okej, så länge det inte leder till något mer. Men att gå ut en kväll och "ragga" är faktiskt väldigt roligt och något som ger mig tillfredställelse. Jag kan få en kram eller så, men skulle inte få för mig att kyssa någon eller inleda något mer sexuellt. Men samma sak gäller ju för henne och jag är aldrig orolig. Det finns ingen vits, vill hon vara med någon annan, så vill hon det. Jag äger inte henne och kan egentligen inte bestämma vem hon ska vara med. Det enda jag kan göra är att jag kan göra mitt bästa för att hon ska vilja vara med mig, istället för de andra hon kommer att träffa på vår väg mot ålderdomen.

När det sedan gäller min vän som har problem med hans fru som anser att närhet är överreklamerat, har de tre barn och därför vill han inte skilja sig. De har ett bra liv i övrigt, men det blir tydligt att han påverkas negativt av brist på närhet. Han har länge försökt få dem att gå till familjerådgivare och liknande, men hon är inte intresserad, eftersom hon inte anser att de har något problem.

Gränsen går vid det man inte kan göra med sin partner närvarande. Dvs, det man inte kan stå för inför sin partner. Detta är naturligtvis olika för olika människor och även situationsberoende. En puss kan vara oskyldig (då borde det vara ok om ens partner såg det hela) eller allt annat än oskyldig (och då lär partnern reagera om den ser det hela). 

Ja.. alltså jag skulle få till en fråga där.. 

Hur tänker ni själva att man ska förhindra den man lever ihop med att tänka på någon annan etc? Går det ens att förhindra sådant?