Januaribebis 2012

Hej alla i den här trevliga tråden. Jag har följt med ett bra tag men bestämde mig för att ligga lite lågt med att skriva till efter RUL idag. Detta är vårt andra barn, dottern fyller 3 om en månad. Konstigt nog var jag mycket mer nervös inför RUL denna gång medan sambon kände sig lugnare nu med andra barnet. Jag har verkligen mått dåligt sen igår kväll så det var så skönt att höra att allt såg fint ut. Här kollar dom kön om man vill, men vi valde att inte ta reda på det nu. Lilla knyttis var ganska livlig men jag har moderkakan i framvägg så det förklarar varför jag känner ganska sparsamt med buffar. Mitt bf blev den 18 jan, flyttades 5 dagar framåt precis som med dottern. Kul att läsa om alla andra lyckade RUL idag, grattis till er och alla andra som redan varit.

Jag ska till bm vecka 20 nästa gång. Sen går man i princip lika många ggr som med första barnet, bara ett besök mindre när man är omföderska här där jag bor. Men jag tycker bara det är kul att få gå dit och lyssna på liten, så inte mig emot :)

zatori: Precis så som du beskriver har jag också. Hade likadant när jag väntade dottern fast då ömmade blygdbenet också, det gör det inte än så länge för mig denna gång. Det är foglossning. För mig känns det när jag promenerar med stora steg, om jag går på ojämnt underlag och om jag har dåliga skor. Numera snör jag på mig löparskorna med bra dämpning om jag så bara ska gå ett kvarter till affären.

minneli: beklagar förlusten av er lilla Ayla. Var rädd om varandra och lycka till framöver..

Grattis till fler lyckade RUL ni som nyligen varit. För mig har det verkligen ökat med buffar och puffar efter vårt RUL i måndags. Det är så mysigt, jag har längtat att få känna av mer. Men oron la sig när jag fick bekräftat att moderkakan sitter i framvägg.

Ser att ni skriver om eran sysselsättning. Jag har arbetat i vården som undersköterska i 10 år men studerar nu till högskoleingenjör inom miljöteknik. Kommer ha en termin kvar efter föräldraledighet.

Niins: Beklagar verkligen sorgen. Livet kan sannerligen vara grymt. Tänker på er.

Jag tycker inte det är konstigt att man önskar att bebisen ska vara av ett visst kön. Jag tror att många av oss har fantasier och föreställningar om hur framtiden ska se ut. Jag är dock övertygad om att när bebisen väl kommer ut, även om den inte har det kön man sett framför sig, så kommer man älska den för den lilla underbara människa den faktiskt är. Jag tror det kan vara lätt att bara fixera på könet när den fortfarande är kvar i magen, innan man skapat en relation till den lilla.

Jag tror knappast önskan om ett visst kön är något som den som känner så är stolt över. Det är väl snarare ganska tabu och därmed modigt att våga stå för en sån känsla. Varje sund människa förstår ju att det här är en bagatell gentemot att exempelvis förlora sitt barn vilket är fruktansvärt och inte borde hända i den bästa av världar. Men dessa tankar om kön, om än de är fåniga i jämförelse, är lika fullt en känsla som så mycket annat man kan känna och oroa sig för då man väntar barn. Det vore ju tråkigt om det bara ska vara vissa problem och tankar som accepteras i den här tråden. Alla bekymmer stora som små är väl värda att tas upp tycker jag, utan att man ska behöva skämmas.

Bullen i ugnen: Jag kan helt och fullt förstå din känsla. Jag tycker det är bra att du är ärlig mot dig själv och inte förnekar din besvikelse. När jag väntade mitt första barn hoppades jag så innerligt att det skulle vara en flicka. Jag var jätterädd att jag skulle bli besviken om jag fick veta på RUL att det var en pojke i magen. Därför valde jag att inte ta reda på kön trots att min sambo verkligen ville veta i förväg. Jag tänkte att om det skulle vara en pojke så blir jag säkert inte besviken när jag vid förlossningen får upp honom på bröstet. Men jag var rädd att gå halva graviditeten och känna mig som en eländig och otacksam människa. Nu var ju mitt första barn en flicka och jag behövde inte hamna i den situation du är i. Jag är övertygad om att du kommer älska ditt barn hämningslöst när du ser henne. Just nu är hon bara en hon för dig och inte en han som du hade hoppats. Sen har du ju fördelen nu som är förberedd och kan tillåta dig själv att vara besviken ett tag så ska du se att det ger med sig så småningom.
Denna graviditet har jag inga sådana där tankar om kön, nu är det däremot min sambo som hoppas på en dotter till ;) Jag tycker bara det är lite gulligt att ha fantasier och drömmar, sedan får man väl helt enkelt bara acceptera, som med så mycket annat, att allt inte blir som man tänkt sig i livet. Men vad vore livet utan drömmar och förhoppningar??

MaHo89: Känner med er efter det fasansfulla besked ni fått ta emot. Beklagar och skickar en önskan om bättre lycka framöver..