Januaribebis 2012

Bullen i ugnen: Jag tror din besvikelse kommer lägga sig fortare än så. I takt med att förlossningen närmar sig kommer nog nyfikenheten att möta din dotter ta över. Vår flicka är väl ganska "tjejig" men hon älskar att spela fotboll och fara på fisketurer med sin pappa och är ganska mycket "pappas flicka". Hon är inte ett dugg rädd att ta i maskar till skillnad från mig ;) Hon kan lika gärna leka med pojkar och mera "grabbiga" lekar som med tjejer. Sen har jag aldrig tyckt att bara för att man får en flicka måste inte alla kläder vara rosa och röda, jag har nästan bara köpt mera "neutrala" kläder och många gånger kläder på pojkavdelningen. Jag tror att barn får de intressen som föräldrarna har, man leder liksom in dom på de spåret. Om du är en tjej som varit lite pojkflicka så tror jag definitivt att din dotter inte kommer bli någon fisförnäm liten tös. Jag tror inte heller att hon kommer att behöva uppleva livet som tjej som tufft, utan med dig som mamma så tror jag hon kommer få sunda värderingar i att det är okej att vara tjej och inte nödvändigtvis leka med och se ut som prinsessor och barbiedockor. Försök att se alla möjligheter som din lilla dotter har framför sig i livet och tänk vilken tur hon har som får dig till mamma :)

Bullen i ugnen: Det är sant att man inte kan styra sitt barn hur mycket som helst. De är ju ändå egna individer som man måste respektera. Men dina grundvärderingar kommer hon med all säkerhet att ärva. Även om hon inte blir som du så kommer hon att se upp till dig. Sen kan man få en son som visar sig vara homosexuell så bara för att man får en pojke behöver inte det innebära att det blir en typiskt "grabbig" filur. Du kommer inse när din dotter är född att könet inte är det viktigaste. Det känns bara så nu.

Man har ju så mycket funderingar och grubblerier under en graviditet. För mig var det könet på bebisen jag grubblade på förra graviditeten. Den här gången tänker jag att oberoende av vilket kön bebisen har så känns det helt orimligt att jag ska kunna älska en till lika mycket som jag älskar min dotter. Känns som att det inte går. Sen tänker jag att det ordnar sig garanterat. Sen tänker jag, men tänk om jag verkligen inte älskar den nya bebisen lika mycket? Då kommer jag ju avsky mig själv... Sådär håller jag på och grubblar :)

Jessica82: Vilken bra beskrivning det där med sina föräldrar. Helt plötsligt väcktes en tanke som jag aldrig förut tänkt. Min egen mamma gick bort när jag var liten och jag har vuxit upp med min pappa och bröder. Kanske var det därför som jag så gärna önskade en dotter under min förra graviditet, för att kunna skapa den mor och dotterrelation som jag själv har saknat :)
Nåja, hur som helst, man vill ju vara en så bra förälder som möjligt. Det är väl därför som sådana här tankar snurrar i skallen :)

doriah: Ja det där med dörrarna har jag hört nån gång förut. Det är nog ett bra sätt att beskriva känslan man har för sina barn. Men jag tänker ändå att dörröppningarna kanske jan vara olika stora... rymma olika mycket kärlek... Fast om ett år skrattar jag nog åt det här tramset, jag kan idag tycka att jag tänkte mycket fånigt under första graviditeten och den första tiden med dottern ;)

Jessica82: Jag tyckte bara det var intressant. Har aldrig tänkt på den liknelsen förut, men jag kan tänka mig att mor och dotterrelationen kändes extra speciell just för mig då min mamma inte fick vara med så länge. Jag är övertygad om att om man har vissa tankar så bottnar dom i nånting. Bullen i ugnen verkar ha klart för sig varför hon så gärna önskar sig en son. Men jag har egentligen aldrig tänkt på varför jag så gärna ville ha en dotter, jag bara ville det och sen när hon kom har jag inte tänkt mer på det förrän nu då jag är gravid igen :)

Härligt att läsa om fler lyckade RUL här i tråden och de känslor som kommer då man får se sin lilla skatt. Grattis till alla er. Visst förstår man att man är gravid den första tiden, men efter RUL känns det verkligt på ett helt annat sätt :) Min mage har då börjat skjuta ut med en rasande fart de senaste dagarna. Det har börjat bli livat där inne också :) Jag hoppas den växer i etapper annars vet jag då inte vart det tänkt sluta det här :)

Jag ids inte titta på vågen särskilt mycket, det är ju liksom meningen att man ska gå upp för att bebis och man själv ska må bra. Men hos BM blir man ju tvungen att väga sig och det verkar som att jag gått upp 4 kilo än så länge. Min erfarenhet säger att det inte spelar så stor roll om vågen börjar stiga mot siffror den aldrig gjort förut. Det handlar ändå bara om några veckor i ens liv. Flera kilo försvinner såklart vid förlossningen och amningen fullkomligt äter en. Så det är när man slutar amma som vikten börjar bli intressant igen, då kan det vara lätt att lägga på sig om man fortsätter äta på samma sätt som man behöver under amning. Jag tror inte att man behöver oroa sig så mycket över några kilo hit eller dit. Men självklart försöker jag äta sunt och undvika godis och onödiga sötsaker, motionera det jag klarar av med denna foglossning. Jag resonerar som så att mer kan jag ändå inte påverka.

Miss T: Tycker du har en sund inställning :) Och som jag tänker, inte så farligt att väga några kilo mer i några veckor av sitt liv. Det är ju en begränsad tid det är fråga om. Spela roll vad det står för siffror på vågen. Och bättre att inte titta om det bara gör en bekymrad..

Jag kan verkligen hålla med om att amning kan vara kämpigt. Förstår de som ger upp och inte orkar. Jag hade ett helvete de sex första veckorna med dottern. Hon sög inte rätt vilket gjorde att det smärtade enormt av såriga vårtor. Med amningsnapp lindrades smärtan, men hon somnade bara vid bröstet så det var ett jättejobb att hålla henne vaken så hon skulle hinna äta sig mätt. Att hon aldrig tömde brösten utan bara småsnuttade i början ledde till en enorm mjölkproduktion som i sin tur såklart resulterade i en rejäl mjölkstockning. Så två penicillinkurer senare började det fungera bättre även om amningsnappen fortfarande var tvungen att vara på. Blev aldrig riktigt kompis med den, men jag var så fast besluten att amma så jag accepterade att jag helt enkelt fick köra med den. Hur som helst så var det för mig så värt allt besvär i sex veckor för att sedan kunna amma i nio månader. Jag hade nästan ångest över att sluta sen för det var så mysigt när det sedan fungerade bra. Jag skulle absolut göra om samma sak igen denna gång. Men kg kan tänka mig att eftersom det nu är andra barnet så är man mer förberedd på de problem som kan uppkomma och kan ta itu med don på ett effektivare sätt. Bra tips att varva med amningsnapp i början för att skona brösten. Det ska jag definitivt köra på även om denna bebis blir en bra sugare :)