Januaribebis 2012

Till er som är rädda för nålar kan jag meddela att jag är likadan. Jag tycker alltid det är otäckt att bli stucken och vill helst ligga ner av rädsla att svimma. Min erfarenhet från förra förlossningen är dock att jag fullkomligt struntade i nått litet nålstick för värkarna var det enda jag fokuserade på och smärtan blockerade mig totalt. Jag ville inte ha epidural av rädsla för att bli stucken i ryggen. Men efter timmar av värkar som till slut blev för jobbiga eftersom jag bara öppnat mig 4 cm var min tanke att de får göra vad de vill. De bedövar innan de lägger epiduralen och jag kände absolut ingenting. Personalen fick däremot hålla fast mig då läkaren stack eftersom jag inte kunde ligga stilla mitt i värkarna. Tio minuter senare var jag helt smärtfri och öppnade mig resterande centimetrar på bara en dryg timme. Att krysta och smärtan i underlivet och att bli sydd var ingenting i jämförelse med de värkar som jag drabbades av. Men det där är nog individuellt hur man är skapt. Denna gång är jag inställd på epidural men är glad ändå om jag klarar mig utan fast inte på grund av sticket utan för att slippa riskera att de sticker lite för långt in vilket inte är farligt men kan ge en fruktansvärd huvudvärk några dagar efter förlossningen. Det skulle inte vara så kul för man är ju nog mör. Statistik visar också att bebisen kan bli mer slö och amningen kan komma igång senare vid epidural, så för den skull kan jag också tycka det vore skönt att slippa ta den om jag står ut.

paet: Jo visst är man expert på att noja och grubbla :) det är både plågsamt samtidigt som det nog är tur att man inte vet i förväg hur det kommer att bli. Men blir det nog jävligt så bryr man sig inte utan vill bara ha all hjälp man kan få. Och även om det blir jobbigt så går det ändå på något vis, för vi är ju skapta för det här vilket är lätt att glömma för allt kan verka så skrämmande och svårt.

Jag känner heller inget förutom sammandragningar med molvärk i svanken kvällarna igenom, men så har jag haft senaste veckorna. Jag har BF 18 jan enligt UL och 13 jan enligt senaste mens. Min dotter kom på BF och även med henne blev jag framflyttad fem dagar vid UL. Nu börjar jag undra om denna bebis inte tänker komma förrän i februari, min mage har inte ens börjat sjunka. Jag ligger i soffan om kvällarna och kippar efter andan då bebis gör att jag har svårt att dra djupa andetag.

Empa86: drick katrinplommonjuice om du inte testat det eller lägg några vanliga katrinplommon i blöt över natten och klipp sedan ner i gröten eller filen till frukost. Ät päron. Ät messmör på fiberrikt bröd. Drick mycket vatten. Promenera. Effektivt och skonsamt är Laktulos från Apoteket, om du vill ha snabb hjälp. Linfrö är ju också bra att strö över filen tex.

Paet: Det där med vad som gör ondast under förlossningen tror jag är väldigt individuellt. Beror nog på hur värkarna känns. För mig blev värkarna ohanterbara redan vid ett tidigt skede. Jag öppnade mig inte mer än fyra centimeter heller så jag gav upp och ville ha epidural vilket jag var inställd på att inte ta. Det var dock det bästa jag gjorde för då öppnade jag mig resterande 6 centimetrar på en dryg timme. Sen stängde de av epiduralen då jag ville börja krysta och det gjorde jag i ungefär 20 minuter och visst var det obehagligt när huvudet var på väg ut. Det brände och sved men jag tyckte inte det var någon smärta i jämförelse med de hemska värkarna jag hade före epiduralen. Dessutom är det en väldigt kort del av förlossningen och sen är bebisen ute och då är det redan glömt ;)

Grattis till alla er som nu har fått träffa era små. Det är så roligt att läsa om hur bra det verkar ha gått för er :)

Någon fler som är trött? Själv är jag lite oroad över att jag känner mig så matt och trött. Jag minns inte att jag kände mig såhär innan dottern föddes trots en något jobbigare graviditet. Fast å andra sidan hade jag då all tid i världen att vila, inte riktigt samma förutsättningar till det med en treåring hemma. Jag känner mig så orkeslös att jag inte ens förstår hur jag ska orka med en förlossning och allt därefter. Har som ingen längtan efter bebis just nu vilket skrämmer mig... Samtidigt vet jag att hormoner och amning gjorde mig typ hög eller nått sist, orkade massor, men jag har svårt att se att kroppen kan ställa om till det utifrån hur jag känner mig nu. Vill ju bara längta efter bebisen men jag gör inte det, tröttheten gör bara att allt som komma skall känns övermäktigt..

Grattis Ames till lilltjejan :)

Grattis till de nya bebisarna. Som tur är så är det oftast de snabba förlossningarna som är utan komplikationer. Spännande att läsa om hur väldigt fort det kan gå och tur att det gick så bra :)

Carolaj83: För mig är det tvärt om. Ingen hör av sig, förmodligen av rädsla att störa kanske, för att de vet att många frågar såhär på slutet. Jag blir ändå lite besviken att telefonen är helt död, men det kanske är lika bra ändå för även jag är sur som en citron nu på slutet och ber sambon om ursäkt varje dag för att jag är gnällig.

Oj vad många bebisar som tittat fram, grattis till alla er lyckliga :)