Januaribebis 2012

nu har jag googlat ochd et verkar vara normala, ofarliga förvärkar då de varken intensifieras eller är regelbundna och slutar när jag byter rörelseform...

Jag tror inte att du behöver oroa dig. När jag väntade mitt första barn så sa jag till min BM i vecka 16 (15+5) att jag var övertygad om att jag var skengravid och undrade om hon visste om gravtesten kan vara misvisande om kroppen inbillar sig att den är gravid. Hon var en sådan som inte tyckte att man ska lyssna på bebis före v20 men då lyssande vi efter hjärtat och där var han, min lilla pojke. Jag hade inga gravsymptom och magen var platt platt platt. Men 2 veckor senare började den ta form.

Jag har berättat för någon enstaka på jobbet...mest då det kommit på tal. Chefen har jag inte sagt ngt till än (semester)...men i fredags kommenterade en kollega och chefens ersättare att jag har mage så jag antar att det är "typ" officiellt nu... ska på rul på onsdag nästa vecka så då lär det bli än mer officiellt då jag åker dit mitt i arbetspasset och återkommer när jag är klar. Men visst känns det skönt att få berätta :) det blir ju så mycket mer verkligt :)

det där med förlossningar...när jag väntade min son för 7 år sedan var jag på besök på förlossningen och sa då att jag vägrar föda i gynställning...men när jag väl var där så födde jag i just gynställning. ärligt talat, när man väl var där och krystvärkarna startade så kunde jag inte brytt mig mindre om hur jag låg även om jag efteråt fascinerades över hur OK det kändes när jag ändå var så starkt emot det innan.

Min förlossning startade med lite förvärkar på morgonen men först framåt 17-tiden kände jag att värkarna började bli regelbundna. Vid 19-tiden skrevs jag in på förlossningen och 22.06 kom han ut. Förlossningen gick relativt snabbt men jag kände ändå att jag hade koll på kroppen. sen hann jag inte med några bedövningar men det kändes ok ändå. Ont som F*N gjorde det men jag var tacksam att slippa kateter efteråt (inte alla men några får katater då de inte klarar att kissa efter epiduralen). allt gick bra. Jag hade sån tur, tror jag. Men sen tror jag oxå att jag var så fokuserad på mig själv och lyssnade efter kroppens signaler. Jag vilade mellan värkarna och var inte stressad eller orolig. Det tror jag är superviktigt. Men hur varje unik kvinna ska hitta sitt lugn är så svårt att ge råd om. Själv tänkte jag bara att jag får ta smärtan som den kommer och lita på att min kropp vet vad den gör. Och det som min kropp inte kan hantera fick jag lita på att vårdpersonalen kan hantera :)

Trots att min första förlossning var en dröm (jämfört med många andra) är jag självklart lite orolig ändå. Man kan inte förutspå hur det går men jag får försöka fokusera på hur bra det gick förra gången. Jag känner fortfarande att jag inte vill föda i gynställning - får se hur mkt jag orkar bry mig när jag väl är där :)

Åh ja :) Jag har känt sådan träningsvärk att jag var tvungen att googla det och hittade då att det verkar vara ganska vanligt med träningsvärks-känsla under graviditet.

Jag tänker hinna med en resa :) Som singelmamma, både till min 7-åriga son och blivande bebisen, och jag studerar på heltid på högskolan samt jobbar mycket - både under studietiden och under alla ledigheter - så jag är nästan aldrig ledig en längre period. Under mammaledigheten tänker jag ta mina barn, min syster och hennes son och åka på en sista minuten någonstans. En hel vecka ledigt! Inga mail eller mobiler. inga måsten. Bara umgås och slappa. DET ser jag fram emot :) Sen ser jag självklart fram emot att få "dra ner" på tempot en aning - även om jag så klart kommer att ah att göra med en bebis. men det ska bli så skönt att inte ständigt ha tentor som ska lämnas in, jobbet som ringer och vill att jag jobbar, vänner och familj som känner sig bortglömda, dåligt samvete för att man inte hinner med sitt barn så som man önskar, middag som ska lagas, det ska städas och tvättas - ja, listan kan ju göras evigt lång.

hej tjejer,

Här kommer en märklig fråga säkert men jag tänker att någon kanske vet nåt? Jag väntar mitt 2:a barn och är nu i vecka 17+1. Minns med sonen att jag inte fick en mage förrän ungefär vid denna tid (honom väntade jag för 7 år sedan). När jag kom in på förlossningen mätte de mina värkar med CTG vid 2 tillfällen (minst 20 minuter per gång) och jag kände ju hur starka värkarna var men enligt utskriften hade jag svaga eller inga värkar ( vilket är mkt märkligt då jag öppnade från 2 cm till fullt på mindre än 3 timmar).

Jag går runt med en rund mage men jag känner ju att det inte är livmodern som "buktar ut". den ligger långt in. Står jag upp och försöker känna min livmoder så kan jag inte känna den - mest bara fett och tarmar. igår la jag mig ner och masserade på magen (mest för att stimulera att den hårdnar så jag lättare kan känna den) - den ligger väldigt långt in, tycker jag...och ligger drygt 2-3 cm under naveln (vilket borde vara normalt). Har jag då en bakåtliggande livmoder? Hur vet man om man har det? Jag funderar på det då mina CTG´n inte syntes så bra på förlossningen och så upplever jag (en amatör) att den ligger långt in. Sen vet jag att många berättar om sina förlossningsvärkar fram på livmodern/magen men jag hade mina i korsryggen mest.

det e klart att detta inte är viktigt, bara bebisen mår bra men jag är nyfiken. Min gynekolog har aldrig sagt något om bakåtliggande livmoder - brukar de berätta om man har det?

Jag är säkert jättelöjlig som funderar men är som sagt mest nyfiken (inte orolig eller så)

Jag ska på RUL på onsdag nästa vecka! Åh, är så nervös och mycket förväntansfull. Bor i Västerås och här har de inte sagt vad det är för kön förräns nu nyligen, tydligen. Så om den lilla visar så kommer jag att be att få veta. Inte för att det är mer viktigt än att det stillar min nyfikenhet (och kanske ger mig mindre namnångest - flicknamn är klart men jag har ingen aning om vad en son ska få heta...med min son var det tvärtom! Jag hade massor av pojknamn men inga flicknamn :) )

Kom hem för en stund sedan från ett lyckat RUL :) Härligt att se den lilla och att allt såg bra ut. Måste säga att det går framåt med ultraljuden. För 7 år sedan, när jag väntade sonen så kollade man inte alls så här noga. Hon la flera minuter bara på hjärtat (mest iofs därför att han inte villa ligga stilla). Nu kan jag andas ut och äntligen börja berätta om att det ligger en liten i magen.

Jag är oxå i vecka 19 (18+2) och jag kände första buffen mot handen för ett par dagar sedan och sen även igår. men annars som sagt mest inne i kroppen känns det. men jag har oxå moderkakan mot ryggen så det gör ju oxå att jag lättare känner sparkar och rörelser mot min mage.