Januaribebis 2012

Jag är ensam om denna graviditet. Var ensam med sonen oxå (som nu är 7 år). Pappan har valt att inte ha kontakt med honom (jag har verkligen försökt allt för att han ska vilja träffa honom en enda gång). Graviditeten var inte planerad, varken från min eller hans sida och det vet han. Därför har han aldrig anklagat mig i stil med "skyll dig själv som blev gravid". Men han kände sig inte redo och hade andra stora planer för sitt eget liv. Jag ogillar inte honom (han gav mig trots allt det finaste i världen) och jag tror inte att han ogillar mig men vi har väl bara gått vidare med våra liv och accepterat situationen.

Jag tror inte på att skaffa barn med någon bara för att skaffa barn. Har sett alltför många relationer som kraschat och båda parter använder barnen mot den andra föräldern (jag vet, det finns inga garantier i livet). Har dejtat och haft ett par relationer sedan sonen föddes men ingen som kändes rätt för mig eller min familj så efter många års funderingar bestämde jag mig för en graviditet genom insemination och lyckades på första försöket, trots att jag är 35 år. Kärleken i mitt liv kommer att komma en dag, det tvivlar jag inte på. Men när den dagen kommer vill jag inte ångra att min son aldrig fick syskon (även om pappan får barn så är det inte troligt att de kommer att ha en relation).

Mitt liv i korta drag :)

ÅÅÅÅÅÅÅHHH! Jag tror jag har känt bebisen hicka! 7-8 "buffar" som kom regelbundet (med ungefär 2 sekunder emellan)...sista buffen kändes svagare och sen slutade det buffa så jag tror den ändrade läge i magen. Myyyyys <3

Niins - beklagar sorgen. Finner inga ord...kram

hej tjejer,

jag har sen semester och har inte varit inne på FL sista tiden.
Vet inte om ni tagit upp detta (ni skriver ju så mkt! :) ) då jag har mååååånga sidor att ta igen men frågar här så får vi se... Är nyfiken på var ni känner rörelser i magen. Jag vet att många ännu inte känner rörelser, men snart så :). Jag har BF 2 Januari och är alltså i vecka 21 (redan!? Tiden bara droooog iväg :) ) och är nyfiken på var ni andra känner rörelser då min lilla kille håller till (oftast) rätt långt ner, typ strax ovanför pubishåren. Ibland är han lite här o där och överallt :) men jag har märkt att det sparkar mest rätt långt ner i livmodern. Va känner ni andra av rörelser?

Det här är mitt 2:a barn men det är 7 år mellan barnen så jag vet inte om det påverkar att min livmoder inte växer fortare denna gång än första gången - den har precis nått naveln på mig.

Hoppas annars ni har en strålande helg framför er :)

Hej tjejer,

Mitt liv går i hundratio men jag kikar in här då och då och gläds med er och era magar :)

Jag har en personlig fundering som jag tror att (kanske) fler funderat kring. Mitt första barn kom under sommaren. Den nya bebisen kommer i början av januari. Med högre risker för infektioner (även om jag vet att man även blir sjuk sommartid). Min bästa kompis vill så gärna vara en del av denna graviditet och bebisens första tid. (Hon har själv barn). Självklart är det otroligt roligt att hon vill vill vara delaktig men häromdagen började vi prata lite om förlossningen och första tiden och då blir det väldigt klart för mig att hon kanske vill mer än vad jag förstått. Hon vill vara med och hjälpa mig första tiden (jag vet av erfarenhet med första sonen att jag gärna vill ta det lugnt och lära känna min bebis i lugn o ro i början, speciellt för sonens skull som nu ska få lära känna sitt syskon). Hon pratar hela tiden om hur hennes barn vill vara med och hjälpa till med bebisen (själv får jag panik och tänker att en nyfödd inte är en docka till en 2-åring).

Till saken hör att jag är livrädd för RS-virus. Hade en bekant vars barn blev inlagd och fick andningshjälp pga RS-virus. När jag kommenterade att de så klart är välkomna att träffa bebisen men inte om de är sjuka då jag oroar mig för RS-virus så kommenterar hon saker som att "Men du kan inte skydda bebisen från infektioner då "sonen"går i skolan och kommer hem med infektioner" eller "en förkylning dör inte ett barn av" och jag får PANIK! Hon ser överhuvudtaget inte hur jag ser på saken. Att MITT barn går i skolan och kanske kommer hem med infektioner - ja, så är det. Vad hade hon tänkt? Att jag ska placera honom i karantän? Och en förkylning KAN ett litet nyfött barn bli väldigt dåligt av. Man vet ju inte om en förkylning innebär en RS-infektion på en bebis då den visar sig som en vanlig förkylning på större barn och vuxna. Det känns bara som att hon är så mån om att hennes barn ska få ta hand om en bebis och att hon så gärna vill gosa med en bebis men det är faktiskt MITT barn och inte VÅRT barn. Hon kliver innanför mitt revir utan att jag har bjudit in.

Är det bara jag som tänker så? Jag får panik av tanken att nära och kära tänker sig att de ska husera här bara för att jag får en bebis. Det är ju den första tiden man vill lära känna varandra och binda sig samman till en enhet. Så känner jag iaf. Självklart tycker jag att det är roligt om omgivningen vill hälsa på och träffa miraklet. Hälsa gärna på men korta stunder (typ max ett par timmar om dagen).  Hur förmedlar man detta utan att någon tar det som personlig kritik och blir sårad? Jag vill verkligen inte såra någon men all hjälp jag erbjuds (som jag inte bett om) gör att jag känner mig skyldig att gå med på deras vilja för att de inte ska bli sårade - inte för att jag vill ha hjälpen. Och egentligen tycker jag om besök så det i sig är inte ett problem egentligen - det är mest i kombination med infektioner som jag blir orolig nu. Om alla skulle reagera som min väninna - att en bebis inte dör av en förkylning - kommer jag att bli tokstressad.

Är jag bara nojig - hjälp mig bryta mitt tankemönster. RS kanske inte alls är så vanligt som jag inbillar jag.  
Annars skulle jag mest uppskatta att höra hur ni andra resonerar kring besök första tiden (och hur ställer ni er till förkylda vuxna och barn som vill hälsa på). För jag känner mig som världens mest egocentriska människa just nu.

Jag är ensamstående till mina barn och min gissning är att många då "tar sig friheten" att kliva in i min familj därför att "mallen" av en ensamståendemamma är att hon behöver mkt hjälp. Men jag har aldrig känt att jag passar in i mallen. Jag klarar mig själv och har aldrig känt behov av extra hjälp. Sen vet jag hur det blev med första sonen. Alla tyckte det var så spännande i början och jag fick knappt egentid med honom (så till slut slutade jag att svara i telefon bara) men när han blev 2-3 månader så klingade allt av och "nyföddhetsspänningen" avtog. Även OM och NÄR jag behövde hjälp då så fick jag ingen hjälp (för det var ju inte lika kul längre när det inte var en nyfödd) så jag har lärt mig att hantera allt själv och lyckligtvis har det gått bra.

Jag har oxå alltid tagit ett stort steg bakåt när en kompis fått barn och mest bara hört mig och sagt att jag finns här om det är något hon behöver. Sen har jag inte gått på dem mer. För jag vet att det är viktigt att respektera första tiden. Därför blev jag så förvånad när hon tog till sådant försvar när jag lite försiktigt försökte förmedla att jag inte vill ha besök om de är sjuka. Ja - jag har en son och han går i skolan, ja- jag kommer att amma, Nej - jag kan inte skydda bebisen från allt...men det är skillnad på min son (mitt första barn) och hennes barn. Jag älskar hennes barn men de är inte mina barn. Jag måste skydda och ta hand om mina barn. Känns bara så tråkigt att hon kanske blir sårad istället för att förstå - för det är absolut inte min avsikt att såra henne. Samtidigt som jag känner att jag får panik att hon inte förstår mig.

(Och ja - Hon är väldigt rädd och mån om sina barn - därför blev jag så förvånad att hon inte förstod mig. Men kanske är det oxå just därför hon inte förstår - hon ser det ur sitt perspektiv och sina barns perspektiv - att de ser fram emot att mysa med en bebis).

Jag ska sätta mig och skriva en liten "lista" ...mest som ett mantra för mig själv att läsa och påminna mig om att säga ifrån.

Lider med dig verkligen men måste erkänna att jag blev liiiite lättad att jag inte är ensam :) Förlåt men jag hoppas att du förstår hur jag menar. För det här är verkligen jobbigt!

Jag har absolut inte hängt med men tror att jag kan gissa mig till en diskussion om "tacksamhet" för att man väntar barn istället för besvikelse över att det inte blev det man hoppades på. Nog kan man vara väldigt tacksam för sin graviditet och verkligen längta efter sitt barn men om en person gått i 4 månader och hoppats på ett speciellt kön så måste denna få bearbeta sin besvikelse i lugn och ro och ställa om sig till det "nya" barnet. Utan pekpinnar. Att jämföra en sådan besvikelse med den sorg det innebär för andra som inte kan bli gravida eller förlorar sitt barn är inte samma sak. Att förlora ett barn är en extrem tragedi men att förlora ett "fantasibarn" kan vara nog så tufft för den enskilda individen. Jag dömer ingen men vill bara påpeka att att förlora ett "fantasibarn" (då menar jag ett barn man fantiserat om och så visar det sig vara ett helt annat barn man får - kan handla om vad som helst; kön, ögonfärg, diagnoser mm) är oxå en förlust (menar absolut inte att det är jämförbart med den tragedi det är att förlora ett barn).

Är det någon mer än jag som känner av att kroppen fortare blir trött? Jag blir helt andfådd när jag går upp för trapporna och att ta en promenad och samtidigt prata utan att det påverkar andningen är ovanligt. Tycker inte alls om att jag blir så trött så fort :(

Jag har oxå funderat på det där med var jag känner rörelserna från Pytte. Det är mest neråt troskanten, som du beskriver det...även om han är lite här och där och ibland förvånar mig och sparkar på rätt bra uppåt mot naveln. Min livmoder når precis till naveln och jag är i vecka 22 (21+3)...ska den inte ha kommit högre upp? Sa din BM nåt om var livmodern ska vara?

Hejje :)

Idag hade jag första föreläsningen efter sommaren. Underbart att komma tillbaka till skolan! (trodde aldrig jag skulle säga det).( Läser till beteendevetare). Pytte har legat så han sparkat mot nedre högra sidan rätt intensivt...det började nästan kännas obehagligt men då slutade han - gullungen <3

Men jag måste fråga er för jag börjar känna att jag börjar oroa mig - och fast jag vet att jag INTE borde göra det (jag menar, jag var ju på UL 3 augusti och allt såg så bra ut så) men ändå gör jag det. Okej, här kommer det - Jag är idag i vecka 21+6 (vecka 22) och går alltså in i vecka 23 imorgon men min livmoder når INTE upp till naveln....den e bara jämt med naveln...inte ens över naveln...ibland känns det till och med som att den är under naveln (Ni hör ju - jag har absolut INTE  övernanalyserat detta...nähä då! )

Behöver jag ens fundera på detta redan? Och hur töntig är jag på en skala från 1-10 om jag skulle ringa min BM och fråga om en sån sak? Med tanke på att allt ju såg så bra ut så på UL   Pytte hade ju växt precis som han skulle med tanke på att jag ju vet exakt när han blev till och om livmodern skulle vara liten så borde väl hon (BM) ha sagt nåt? Äh men guuuud, jag orkar inte med mig själv! Säg till mig att sluta upp nu genast!

Nähä...dags att åka med sonen till karate då...

Ha en fin em/kväll :)