Vår tids rädsla för ilska

Men diskussionen handlar inte det minsta om att aldrig reagera på de negativa saker ens barn gör, eller att inte säga till.? Jag blir lika förvånat häpen över att så många verkar tro att man faktiskt måste bli arg för att markera gränser. Jag har överlevt många år som lärare på högstadiet (tonåringar), ägnat mig mycket åt ungdomsverksamhet med barn i förpuberteten och även arbetat mycket aktivt med mobbning (praktik, inte teori) och står fullständigt fast vid min uppfattning. Jag gör självklart massor med fel gentemot såväl mina elever som mina barn och blir arg som alla andra (på goda grunder och rent ut sagt värdelös), men det skulle aldrig falla mig in att gå runt att tycka att jag alltid har rätt för jag var ju bara arg och det är min mänskliga rättighet. Gör jag illa någon i min ilska (och det kan man utan minsta tvekan göra utan vredesutbrott och liknande), agerar jag felaktigt så ber jag om ursäkt.....och det inkluderar att bli arg för att jag ställer orimliga krav......som att en 1-åring inte ska kasta sand efter si och så antal tillsägningar. Jag undrar hur många här skulle ställa sig till om jag blev arg på er son/dotter som nybliven, rätt kraftigt nervös år-7:are kommit för sent till min lektion för att han/hon irrat bort sig aningens i den nya byggnaden och dessutom inte haft böckerna med sig eftersom han/hon glömt skåpsnyckeln (även det en ny upplevelse - elevskåp)? Rent krasst finns det nog ingen vuxen som tycker att det är uppgifter övermäktiga en 13-åring (så i det här exemplet har jag inte ens orimliga krav), men omständigheterna kanske ändå har en viss betydelse......eller skulle det rakt upp och ner bara vara rätt att bli arg på "slarvputten!"? Inte minst om jag reagerar spontant och på impuls....eller har jag kanske något slags ansvar som den auktoritet jag är?). Jag hoppas inte någon svarar ja.......

det var inte riktat mot dig . jag bar skrev allmänt vad jag tycker.

Ja, att inlägget jag citerade inte var riktat mot mig var klart men inlägg nr 14 måste nog uppfattas som att du generellt inte gillade min ståndpunkt då det i god diskussionton är tråkigt att märka ord.

 Citatet jag kommenterade valde jag för att synliggöra vad du själv skrev om små barn för att visa på vad jag tycker om att visa ilska mot små barn. Men jag kanske missuppfattat dig och du kanske inte alls menade att göra dig lustig på min bekostnad över ett uppenbart skrivfel?

Ja om min ettåring eller tvååring "slåss" avleder jag det. Blir barnet ledset i situationen, ja, då tröstar jag det också. Det är väl ändå det enda adekvata agernade man har när en ettåring eller tvååring är ledsen - att trösta? Vad annars skulle man göra, låta det skrika i ensamhet på marken eller sätta på en skamstol? Det är väl självklart man tröstar ett lite barn som är argt eller ledset även om det är i samband med en gränssättning.

Ettåringar som slåss, jaja. Dänger varandra med spaden hit och dit, försvarar sin leksak med en putt - det är knappast frågan om regelrätta slagsmål. Små barn och bebisar komunicerar så när de är pressade och inte har talet att tillgå.

Hur gränssätter jag? Jag är med min ettåring, jag stoppar spaden innan den träffar grannens ettåring. Jag visar hur man använder spaden och hur man klappar fint.

Tvååringen är jag inte lika nära men övervakar ändå, är framme när olyckan är där. Förklarar att man inte slåss och visar hur spaden ska användas, funkar det inte avleder jag med annan lek eller lyfter bort barnet till en annan situation eller  bär det en stund helt enkelt.

Det är klart att de lär sig var gränsen går utan att jag blir arg!

När en ettåring blir arg eller ledsen i en sådan situation behöver den inte sällan tanka närhet eller mat för att orka vara med en stund. Jag ammar nog ofta då.

Funkar "metoden" . Jadå. Nu har jag två stora barn som vet att en ettåring inte förstår, inte har konsekvenstänkande, inte kan ställas krav på. Jag har två fina syskon till vår lilla ettåring som inte blir arga på den lilla, som inte rör henne, som inte tar hennes saker, som inte grälar på henne när hon river tågbanan, legoslottet eller välter ut hårbandesamlingen. Jag har två fina storasyskon som kan avleda en ettåring, tala fint till en bebis och som kommer till oss vuxna när  det inte funkar och ber att få vara i fred. De har fått samma uppfostran som sin lillasyster . De vet var gränsergår. Sen blir de som andra arga på varandra ibland. De kan missköta sig offentligt också vid enstaka tillfällen när de är pressade och de vågar bråka med oss föräldrar men de vet var gränser går och respekterar dem.

Jag tror inte det är särskilt ovanligt.

Att man har en 1,5-åring som inte driver en vansinnig emellanåt är kanske lite ovanligare men arg på, nej, det är inget jag känner igen. Att 1,5-åringen är arg på mig känner jag igen desto bättre !

Jag vet inte varför det skulle vara svårt att föreställa sig. Det är ju allmän barnpsykologisk kunskap att sådana små barn inte har något konsekvenstänkande eller impulskontroll. De varken trotsar eller provocerar.

Jag har INTE haft särskilt lätta 1,5-åringar eller tvååringar.

ne men jag gillar inte när någon stavar fel .

eh Get over it :) är de inte ens lite snällt att ja skriver att du stavat fel? vissa kanske tar det som slås istället för slåss som du nu menade ..  

Ja, jag tar inte illa vid mig. Jag tycker bara det är oseriöst OCH inte minst förvånande och komiskt men du kanske inte misstycker själv till en omgång med rödpennan? Nej, men det är väl ändå klart att det är ett sätt att förringa andras uttalande att ge sig på person och självklart att det stör diskussionen?

Jag håller med Frösöblomster i att om man vet hur en ettåring t.ex agerar så blir man inte arg när det väl händer.
Kunskap om hur barn fungerar bidrar till att man inte blir arg.
Jag upplever absolut att de som har mest problem med sina barn är de som tror att deras småttingar är jävliga och trotsiga.

Trotsåldern t.ex, den verkar ju driva vissa familjer till bristningsgränsen, varför egentligen? Vad kan en liten 3-årsskit göra som är så vansinnigt provocerande?

Nu är inte jag perfekt dock, långt ifrån. Jag har varit väldigt arg, och jag har skrikit på mina barn. Men varje gång det händer så tänker jag efter, vad är det jag är arg på egentligen? Är det verkligen mina barn?
Svaret har alltid blivit nej. Jag blir arg för att jag hanterar en situation dåligt, jag blir arg för att jag inte förberett mig och måste stressa med barnen, jag blir arg för att jag inte hade tillräckligt med uppsikt och framförallt blir jag arg när jag mår psykiskt dåligt.

Jag tycker inte att ilska är bra. Det är något naturligt som alla känner, men det suger ut ens energi, det blir dålig stämning, man blir ledsen och man får dåligt samvete. 
Man ska nog inte hålla igen ilskan när den väl kommer, men man kan ju fundera på varför man blir arg och inte bara försvara det rakt av. 

Du kanske ska se över hur du själv skriver innan du gnäller på hur andra stavar?
Du stavar fel, använder inte stor bokstav och skiljetecken där det bör finnas ett, och dessutom gör du mellanslag mellan ord och skiljetecken.