Vår tids rädsla för ilska

HAHA !

Jag har ibland skämtat när killen sov i vagn ute att ingen skulle ta honom....

Han är en underbar kille. Snäll. Skärpt men egen emellanåt men skötsam bland andra. Jag vet inte om du såg mitt tidigare inlägg om hur fina de är med sin lillasyster?

Nej, har inte läst alla inlägg. Men det låter jättefint! 
Jag är faktiskt vansinnigt stolt över min äldsta som aldrig klagat eller varit avundsjuk på sin lillasyster som stulit så mycket uppmärksamhet. Hon är helt kär i sin lillasyster, och det är ömsesidigt.

kanske för att jag är tvungen att skriva väldigt fort då ja har mycket att göra samtidigt :)

Men det är för att jag är lat . Orkar inte rättare sagt. Och efter punkt så ska det automatiskt va ett mellanrum innan man börjar på nästa mening . Men det har du kanske inte lärt dig när du gick i plugget? :) hih

Yeah right. Säkert. 

När pappa blev arg på mig när jag var liten så talade han aldrig om just varför han blev arg utan han bara agera argt och drog mig i armen. När jag sen blev äldre så tog ja han inte riktigt på allvar när han endast agerade i ilska .

Jag tror ändå de bästa är att förklara varför det beteendet var fel eller liknande . Så att barnet förstår . :) 

Du skriver ut skiljetecken med ett mellanslag före sista ordet. Såhär: Punkt . Det är fel, det ska vara: Punkt. 
Det är lågstadienivå.  

Ilska är ju den mest naturliga känslan i världen och jag är övertygad om att det är betydligt mer skadligt att förtränga den eller ens inte kunna kännas vid den över huvudtaget, än att faktiskt kunna bli arg och visa sin ilska på ett konstruktivt sätt inför barnen. Att bli arg om barnen gör något illa, eller något farligt osv, är en helt naturlig reaktion.

Jag tycker inte man ska vara rädd för någon känsla.

jo det är ett litet småfel. Förlåt mig. Jag är slarvig som sagt. Kan vi sluta hacka på varandra nu?

Ja, självklart. Jag stör mig inte på dina fel, det jag störde mig på är att du påpekar ett stavfel i en hel text, säger att du ogillar när man skriver fel och sedan bemödar du dig inte ett dugg om att skriva korrekt själv.
Case closed!

Fast vare sig TS eller diskussionen handlar om rädsla för ilska. Den handlar om huruvida man är rädd för och har en osund inställning till ilska för att man anser att det inte alltid är rätt att bli arg på någon, hur mänsklig det än är, så inte alltid rätt. För mig är det helt obegripligt att avsvära sig allt ansvar med ett "Jag blev arg och det är naturligt och mänskligt och alltså alltid rätt".

Konstigt i mina ögon. Jag kan inte tänka mig någon enda anledning till att bli arg på ett så litet barn ...

Ja jag började läsa lite från första sidan men hann inte med så mycket, då såg jag att diskussionen var en helt annan än som jag tänkte mig. Att bli arg på barn (allra helst små barn).

Som jag ser det så handlar ilskan i grunden inte att man blir arg på någon utan ilskan är en helt person reaktion, ingen annan är orsaken till min ilska alltså kan man inte bli arg på någon annan. Ilskan beror ju på något som händer inom en, en inre reaktion. Dessutom behöver ilska ofta utageras fysiskt eller verbalt genom att skrika, vilket är sunt. Däremot tror jag inte det är sunt att ge utlopp för ilskan på sina egna barn, eller att aldrig ens känna ilska eller behöva utagera den.

Det finns tonvis med människor, säkert de flesta, som har problem med ilska på ett eller annat sätt. Varför? Jo för att de som barn inte blev tillåtna dessa känslor. Då kan ilskan "löpa amok" och man känner sig arg på både det ena och det andra, oftast svagare individer och då är det barnen som råkar ut för ilskan. Då har man inte tagit ansvar för ilskan. Gör man det så tror jag att man förstår att inte bli arg på små barn. Men det finns ju som sagt också alla de som "aldrig blir arga" och det är enligt mig minst lika illa.

Förövrigt kan det absolut vara väldigt nyttigt för barn att se föräldern bli arg just för att stärka allvaret i det man sagt om det verkligen är något mycket viktigt.

Jag tror att det är kopplat till tidsbrist och dåligt samvete.

Om man spenderar mer tid på jobbet än med sina barn så vill man väl kanske inte bråka och vara arg den lilla tid man ses?

min son har en hemsk period just nu när han lär sig att hantera våra nykomna kattungar (har inte haft djur innan). Jag exploderar flera ggr om dagen men har slutat vråla som jag gjorde de första sagarna. Ingenting hjälper. vi började med pedagogiska samtal vilket han struntade totalt i. När han gör katterna illa måste vi ju visa starkt hur fel det är. Han kan ju dkada dem eller att de kan dö av skador... Så gör han saker som är fara för kattens liv så ryter jag. Oftast tar jag bara undan honom med ett bestämt nej. Men det är inte lätt när man 500ggr måste gripa in o han inte lyssnar. Läste en artikel om autonoma barn som Juul skrivit. Han hade samtal med en familj om ett barn i min sons ålder 3,5. det stämde bea både på min son, hans pappa och min styvdotter. Sådana kräver annan taktik vilket jag nu håller på att träna in mig på. Det är sannerligen inte lätt med viljestarka barn (o män:). Men att gråta, bli riktigt arg hör till tycker jag. Är det oproportionellt till skadan kan man absolut säga förlåt att man "missuppfattade och blev argare än man behövde " osv

Autonoma barn = hyperaktiva barn eller? Det klart, det är väl inte PK att säga så nu för tiden

Vittra:Nej, inte hyperaktiva vad jag vet (stämmer i alla fall inte på min son då) Han har skrivit väldigt lite om detta men -aktiva barn (har inte läst hyperaktiva) -väldigt tidiga i tal och motorik -enormt viljestarka -många ser mognare ut i ansiktet när de föds -man får känsla av att de är äldre än de är "föds försent" liksom -väldigt hög integritet -vill själva bestämma (autonom=självstyre) -manipuleras inte så lätt och vägrar kapitulera mot felbehandling -nyfikna Stämmer till fullt på min son I en artikel stod det något om att barnen själva väljer närhet. Mamman som fick hjälp med sin dotter hade inte så nära relation. Min son o vi kramas å pussar varje dag