Ensam är inte stark

Jag kan förstå din panik och oro för att bli en ensamstående mamma, men jag håller inte med dig!

Du mår ju inte bra i detta, du och din man har inget kärleksfullt förhållande och det kanske påverkar din son negativt?

Jag vet bara att jag ser massor av barn (arbetar som lärare) som har skilda föräldrar med som är harmoniska och lyckliga och fungerar väl socialt. De har kanske till och med två familjer som älskar dem!

Om du bestämmer dig för att stanna hos din man så hoppas jag att ni på nåt sätt kan reda ut era problem! Antar att du försökt allt. Går det att prata med honom när han är lugn? Har han någon förståelse för att du känner som du gör?

Jag hoppas verkligen att din situation blir bättre snart - hur du än gör. För ett som är säkert är ju att både du och din son förtjänar en bättre situation än den rådande.

Lycka till!

Känner igen mig helt! Kunde ha skrivit det själv

tycker synd oim ditt barn som blir lidande för du må¨r dåligt i förhållandet o det känner barnet av plus att barnet lär sig av pappa o vara likadan..

bra förebilder...

elakt sagt kanske men du är ganska ego faktiskt

Likah:

"Om du bestämmer dig för att stanna hos din man så hoppas jag att ni på nåt sätt kan reda ut era problem! Antar att du försökt allt. Går det att prata med honom när han är lugn? Har han någon förståelse för att du känner som du gör?"

Det går ganska bra att prata med honom när han är lugn, men det har ingen inverkan på honom i verkligheten. Det är som om han lådsas lyssna, men kallt ignorerar allt vi sagt och försökt komma överens om. En annan grej är att man aldrig vet vad han hittar på härnäst - det är det ena infallet efter det andra. Han är ofta impulsiv och sover dåligt - vänder på dygnet. Det finns så mycket jag skulle kunna berätta om hur dåligt det fungerar mellan oss, men jag vill dels inte lämna ut oss mer än nödvändigt och jag är så trött på att snacka skit om honom, istället för att ta tag i problemet..

Det jag menar med att ensam inte är stark är att, visst man kan träffa ny kille och ha ett jättelyckligt liv med den nya familjen. Problemet är bara att jag inte vill ha det så. Jag vill inte motarbetas (han kommer att göra allt för att sabba ännu mer om vi gör slut) resten av mitt liv eller låta bli att göra allt för att vårt barn ska få växa upp i en kärnfamilj..Dessutom kan jag inte tänka mig att någon annan kan stå ut med min killes beteende någon längre period och nu har jag ju klantat mig och gått å blivit med barn med denna karl - nu handlar det om ett barn - utan barnet hade jag troligtvis dragit för länge sen...Jag vet att det är dumt att till varje pris vilja hålla ihop familjen och riskera att gå under på vägen, men tro mig, har jag hållit ut såhär långt, kan jag gott kämpa lite till. Tror jag. Vi har passerat alla gränser vad gäller respekt osv för länge sen. Det är tyvärr på det planet.

jag är ensam!!!! och jag är mycke bättre mamma till min son nu än vad jag skulle ha varit om jag stannat kvar hos hans pappa.!!!

så jag måste hålla med våra liv du verkar inte tänka på ditt barn så mycke som du tror.

det är inte lätt att vara ensam men man klarar det.
och någon dag kanske man träffar någon ny men man kan välja då vilken man anser är bra för ens barn och sig själv.

När man hör om dina bekymmer utifrån så känns det som att ni skulle må bättre om du lämnade honom. Men det är inte lätt att råda när man inte har hela bilden och uppenbarligen är du inte mogen för det ännu.

Tycker han också att ni har problem, eller är han strutstypen? Familjeårdgivning?

Vet inte riktigt vad jag ska säga mer än att jag tror att du kommer fixa det på ett eller annat sätt. Och försök att se bortom "myten om kärnfamiljen". Det är inte alls säkert att det är det bästa - eller ens det vanligaste - sättet för barn att växa upp.

kan ävbeen säga att jag levde ihop med en kvinnomisshandlare o tog mig ifrån o levde ensamn med min son som då var 6 månader, hade varit med honom 1½ år...
och jag vart som mjukisvicki en myckjet bättre förälder...
jag var med livrädd för att vara ensam men i slutändan så var jag tvungen o inse vad som var bästför barnet
barnen väljer inte att komma till världen vi tillverkar dom o det är vårat jobb att se till att dom mår bra

Hej TS, nej du är inte ensam, jag känner igen mig till 100%.

Min sambo och jag har en dotter på snart ett och ett halvt år. Vi bråkar hela tiden. Jag försöker göra som du, dvs. ignorera, för vad man än säger så har han rätt! Det han tycker är alltid rätt, det han gör är alltid rätt och självklart går hans behov före alla andras.

Jag är 29 år och han 38. Han var så himla omtänksam och gullig i början. Blev gravid efter ca 2 år, trots att vi inte hade en kanonrelation då heller. Inte som nu dock, mycket bättre. Men hade man fått göra om något så hade jag gått innan vi fick barn.

Men jag tänker som du. Jag vågar inte ta steget och stå ensam med ett barn. Dessutom vill jag inte riskera att behöva lämna vår dotter till honom varannan vecka eller ens varannan helg. Hans tålamod är lika med noll.

Så vad gör man?? Vi har delad vårdnad om dottern och jag är övertygad om att han skulle kräva att få ha henne 50% av tiden, oavsett om han igentligen skulle klara det eller för den skull vilja. Han skulle göra det för sakens skull och använder det som ett "hot" så att jag inte ska dra det hela till en separation....

Behöver också prata med någon. Att prat med nära vänner om detta är inte ett alternativ för mig i detta läge.

Vi bor i Stockholm.

Våra Liv:

Ja det kanske stämmer, jag är säkert ganska ego jag med. Dock är det svårt att avgöra när det är dags att kasta in handduken i ett förhållande - när man är mitt uppe i det och så att säga inte ser nyktert på det.

Klart jag vet att jag skulle klara ett liv som ensamstående - men jag kommer inte rusa emot ett sånt liv med öppna armar precis. Det gör nog ingen antar jag. Det är det som är min "poäng", jag vill inte sitta här ensam och duktig och veta att jag är ansvarig för att mitt barn inte får samma uppväxt som mamma och pappa, dvs kärnfamiljen. Killen min vill inte att det ska ta slut (han vet nog att han får svårt att hitta någon som i längden står ut med hans beteende) så jag gissar på att det blir jag som i så fall får ta det steget.

Jag vill vara duktig och göra det rätta för vårt barns skull och min egen, men jag vill inte vara själv och jag vill inte att vårt barn ska ha en ensamstående mamma.

Jag tycker också du är egoistisk faktiskt! Du kan inte bara tänka på dig själv när du har barn, att desperat klamra dig fast i något dåligt för att du inte klarar att stå på egna ben, det är svagt. Tycker synd om ditt barn
Hoppas att din sambo gör slut, för då kanske du kommer till insikt.
Tycker inte synd om dig alls faktiskt, för det är du som gör valet att må dåligt, du gräver din egen fälla, eller vad det heter..