Ensam är inte stark

Ensam är visst stark. Jag är ensam och jag har inget behov av att hitta nån ny kille och ingen man skulle någonsin kunna konkurrera mot min son. Tycker du att du är en bra förebild om du stannar i förhållandet och kompromissar om vad som är rätt bara för att det "ska" vara så? Jag tycker att det är starkare att göra det som eventuellt är svårare, att lämna mannen för att du ska bli stark och vara en bra förebild för ditt barn, än att stanna kvar för vad du säger "barnets skull". Att du kompromissar dina egna känslor och värderingar på det viset gör att jag mer ser det som att "tvåsamhet" är svagt i ert fall. Tyvärr så håller inte det du säger, att du stannar kvar för barnets skull...

Men varför inte ta tagi problem istället då?
gå till en familjerådgivning hela familjen gå till botten med problemen ordna upp era liv, kanske ni kan vara en familj då...
eller så inser du då attd et inte funkar.
mengör NÅGOT soitt inte bara där..
ni andra med! inget funkar om man bara låter det vara...
man MÅSTE ta tag i problem! dom löser sig inte själva!
tänk på era barn o vad dom får för bild av verkligheten för barn ser o hör allt även om ni int etror det..
tror ni dom gilalr o höra mamma o pappa bråka?

jag har även en ny man vi har barn ihop... sonen lider inte alls av att jag har en ny, han har godtagit honom, säger pappa, hans biologiska pappa är ju inte med i bilden dårå...

o som idiotblondinen säger så håller det inte nöär ni säger att ni stannar för barnets skull, det är bara bortförklaringar ni stannar bara för er själva...

Våra LIV:

1) har jag skrivit att vi bråkar så vårt barn hör eller ser?
2) vad vet du om min man eller mig för att kunna dra dina slutsatser?
3) jag skrev att jag inte vill riskera att min sambo tar hand om vårt barn 50% om vi skulle separera! Jag har goda anledningar till detta. Vilka behöver jag inte skriva här. Ni får tro mig. Men eftersom du skriver att jag stannar av egoistiska skäl måste du ju kunna ge mig goda, fungerande råd hur jag undivker detta? (tilläggas skall att min sambo inte är missbrukare, inte brottslig el. dylikt, mao är det ur min synvikel omöjligt att få han lagliga rätt ur spel, men du måste ju ha en lösning??)

idiotblondinen m fl:

Jag håller med tror jag. Bättre själv än olycklig mamma i ett förhållande. MEN! Även om jag må vara ego mot mitt barn nu för att jag stannar kvar i det dåliga förhållandet, så är jag inte säker att det bästa för vårt barn är separation och på så sätt kommer killen kräva 50% vårdnad även om han egentligen inte har tid eller intresse för det och jag är orolig för att barnet inte kommer att ha det bra hos en som inte kan kontrollera sitt humör, ens på stan bland folk. Problematiken är lite mer invecklad än man kan tro...

(en till):

Är vi tillsammans med samma kille eller? Nej jag ska inte skämta om det, men de verkar ha en del gemensamt. Min vill inte gå till familjerådgivning... Din?

Tack för alla svar, jag behövde lite "ny" input...
Kram

1)jag sa barn hör o ser alltid även om man INTE tror det...
2) jag menar det att om ni bråkar mycket så orde ni ju tänka på barnet först så är det ALLTID!
3) spela rioll, då får du ju kämpa för att det inte blir så, delad vårdnad betyder itne att ha kan bestämma hur som helst, ett barn har en rekomendatiuonsålder på 3 år att vara 50/50 från familjerättten..
man kämpar för sina barn... hur jobbigt det är blir..

Det enda som eventuellt kan vara ett hinder är ju det med vårdnaden och om mamman inte vill lämna sitt barn för att hon tror barnet far illa av att vara ensam hos pappan och hon inte har möjlighet till att få ensam vårdnad. Ett problem som jag, lyckligtvis, inte har. Men att man "bara" skulle beröva ett barn på kärnfamiljen, när kärnfamiljen uppenbarligen inte heller är fungerande, är en dålig anledning.

Heja (en till)!

Vilka konstruktiva, välmenande råd har vi fått ikväll?

Men jag kan bara gratulera er som vet allt om oss och våra karlar - coolt! För allt är verkligen så svart eller vitt som ni beskriver - antingen är allt dåligt och då går man, eller så är det bra och då stannar man

Kram

Nej, jag antar att det är svårt att få råd man inte orkar höra eller ta itu med...

Kanske lättare att få höra det man vill och slippa ta itu med problemet.

idiotblondinen:

helt korrekt, jag misstänkte att du inte hade den problematiken med gemensam vårdnad. Som jag har. Och nej, min kille är inte heller någon missbrukare eller liknande (ännu en gemensam sak hos (en till) och mig - utan här handlar det om något ännu värre: manipulation och verbal och mental misshandel på hög nivå.........

jag ska inte vara elak nu, men av de svar som droppat in här och nu, verkar prognosen att bli mer ödmjuk efter separationen med sitt barns far, inte vara så god Men det är kanske inte syftet med att lämna en dålig relation heller, så jag låter bli att kommentera

ska försöka göra mitt bästa för att inte stoppa huvudet i sanden i det här och ta itu med våra problem på bästa sätt, blivande ensamstående eller ej.