Ensam är inte stark

anonym (entill)

asså du behöver inte låta så otrevlig o jag har inte menat o låta nedvärderande eller något liknande, sen varför tar du åt dug å starkt? det var menat _mest_ till ts INTE dig...

"Självklart kämpar man för sina barn. Vilket överflödigt tillägg. " det är intw så jävla sj'lvklart för alla...

du är väldiht aggresiv, förstår inte varför? fast if du kanske intar försvarställning vilket ag med gjorde i mitt destruktiva förhållande....

o du går till familjerätten o pratar med dom o vill din man ha barnet får han gå till rätten.
du måste iof kunna påbegvosa att han inte är bra o ta hand om barnet...
på vilket ätt är han dålig pappa?

TS... varför inte testa döka till fAMIljerådgivning som jag gett som förslag förut? då skulle ni ju kunna få er perfekta lilla familj, eller är det vbara du av er som efterlängtar det? o i sånna fall är det verkligen värt o slänga ut ditt liv på? vill du inte ha kärlek, respekt, ha en sambo som ställer upp i vått o trorrt?

lycka till med allt iaf hoppas du gör rätt val för lillens skull

Hejsan jag har läst det mesta men hittar inget om att han har vart pappa ledig?

Har han det? han verkar inte ha förstående för hur krävande och jobbigt det är att ta hand om barn. det kanske det han behöver.. jag tror att det gör en ödmjuk att vara hemma eller ta över ALLT ansvar när han kommer hem på kvällen efter jobbet.

Tar du allt ansvar för barnet?.. jag tror det.. du måste verkligen lämna över barnet och åka bort några timmar till att börja med..

Hur jävla ego han än är så kan han ju inte bara skita i barnet?? för då är man ju psykiskt sjuk..

Låt honom få känna ansvarstyngden själv...

jag tror att många mammor sluter in sig i sin roll som mamma och gör allt med barnet och papporna låter det ske, av lathet kanske men mest av feghet tror jag.

"våra liv" återigen svara på mina frågor ovan.

Tillsist hur ska jag veta att du inte riktat dig till mig när du i tidigare inlägg skriver:

"Men varför inte ta tagi problem istället då?
gå till en familjerådgivning hela familjen gå till botten med problemen ordna upp era liv, kanske ni kan vara en familj då...
eller så inser du då attd et inte funkar.
mengör NÅGOT soitt inte bara där..
ni andra med!"

Om jag förstår din svenska så riktar du dig till TS och mig eftersom det bara är vi som skrivit in om att vi har lite av samma problem.

Vidare tycker jag att du ska ta en titt på dina tidigare inlägg, du är mkt fördömande och inte särskilt empatisk så kasta inte sten när du sitter i glashus.

Våra Liv:

" "Självklart kämpar man för sina barn. Vilket överflödigt tillägg. " det är intw så jävla sj'lvklart för alla... "

Syftar du på mig??! Vad vet du om hur mkt eller lite jag gör allt för mitt barn?????!!!!!! (en till) är inte agressiv - sluta komma med personangrepp till folk du inte känner är du snäll.....................OCH LÄS VAD JAG TIDIGARE SKRIVIT - HAN VÄGRAR GÅ TILL FAMILJERÅDGIVNING! Tycker du fortfarande att jag är ett stort ego som befinner mig i en enkel situation där det bästa är att dra??

Jag håller inte med tidigare skribenter som kallar det en svaghet att kämpa till sista blodsdroppen i ett förhållande när man har barn ihop. Jag håller med Dr Phil - man ska förtjäna sin skilsmässa.

Du som var lärare och skrev ett inlägg tidigt i denna tråd: bara för att det är en trend att i Sverige skilja sig till höger och vänster och ha familjer med diverse plastsyskon, halvsyskon osv - behöver inte det innebära att det är RÄTT. Förstår du skillnaden?

Fred:

Tack för ditt svar. Ja jag tar hela ansvaret för vårt barn och nej min gubbe kommer inte hem på kvällarna - han kommer och gulligullar med oss varannan helg

TS:
Nu känner jag mig faktiskt lite påhoppad av dig! Jag skrev några inlägg där jag försökte bemöta dig utifrån det du skrev. Jag fördömde inte dig på något sätt och tyckte att jag skrev på ett respektfullt sätt.

Att jag skrev att många barn mår bra trots skilda föräldrar var för att stötta dig i att det inte behöver vara fruktansvärt att växa upp med en ensamstående mamma - om du skulle välja det alternativet. Jag skrev inte, och tycker inte, att skilsmässa alltid är RÄTT, som du försöker få det till att jag gjorde.

Nej, var snäll och visa respekt mot dem som bemöter dig med respekt. Jag försökte lyssna och hjälpa!

Anonym (en till)
för guds skull sluta vara så jävla otrtevlig om du inte är helt blind så skrev jag att det var _mest_ till ts o inte bara till ts jag vet ju vad jag skrivit innan
o jag sitter f*n inte i glashus

ts
"" "Självklart kämpar man för sina barn. Vilket överflödigt tillägg. " det är intw så jävla sj'lvklart för alla... "" NEJ jag menade INTE dig, shit vad no tar åt er väldigt mycket här jag menade generellt för guds skull...
VAD har jag kommit med för personangrepp igentligen? nu vill jag verkligen veta det, jag tycker mer att det är tvärtom.. jag försöker hjälpa men om ni inte är villiga att se verkligheten o från andras perspektiv ska ni ju verkligen inte skriva öppet i ett forum

och JA jag tycker verkligen att du är ehoi om han vägrar gå till familjerådgivning o du stannar kvar eftersom det lär ju aldrig bli bättre då...
jag har själv varit ett barn i en familj där föräldrar bråkat o et är INTE kul o äväxa upp i

o nej jag läser inte alltids ALLT som skrivs i trådar, jag läser oftast bara det som svarars till mig... o det är inget du behöver bli förbannad för...

jag tycker fortfarande att barnet är viktigast, men ni kan inte tycka det om ni stannar i destruktiva örhållande eller visst ni kanske tycker det men ni visar det inte mot barnet, jag tycker ser ni? JAG TYCKER att det är respektlöst mot barnet

Jag brukar inte förorda att man ska separera men man är aldrig så ensam som ensam i ett förhållande. Tror dessutom att barnen tar mer skada av att leva i ett kärlekslöst, konfliktfullt hem med olyckliga föräldrar. Dessutom måste du tänka på dig själv också. Ska du gå runt olycklig resten av livet? Tror det är bättre att separera när barnet är litet än när det t.ex. är tonåring.

Min kompis föräldrar separerade innan hon var ett år fyllda. Mamman träffade ganska snabbt en ny man som blev "extrapappa" för min kompis från 1 års ålder till de skiljde sig när hon var tonåring. Nu är mamman inne på sin tredje man och allt detta har medfört att min kompis har:
1: en lycklig mamma som inte stannat kvar i dåliga förhållanden för barnens skull
2: superkontakt med alla sina 3 pappor. Alla fyller de olika funktioner och ställer upp på varandra.

Nu kanske inte alla separationer slutar så här lyckligt men det behöver inte betyda att det blir illa heller..

Men vill du verkligen leva med killen så försök komma iväg på rådgivning tillsammans.

Läste ditt första inlägg och tyckte: "Men vad egoistiskt mot barnet att stanna bara för att man är rädd att vara själv". När jag sedan läste igenom tråden så kom den egentliga orsaken fram och då blev det en helt annan sak.

Min sambo har vuxit upp i en familj där hans föräldrar helt saknade känslor för varandra. De bodde i princip bara ihop. Pappan struntade i barn och hem, mamman hade det fulla ansvaret för allt. Han brottas idag med ett beteende som gör att han alltid känner oro för att inte vara älskad. Han söker hela tiden bekräftelse och mår dåligt om han inte får den kicken av att vara omtyckt.

Det är en av baksidorna av att hålla ihop bara för barnens skull. Men å andra sidan så förstår jag dig när du inte vill riskera delad vårdnad med en ostabil man. Knivigt läge. Jag lider med dig. Jag skulle nog heller inte lämna honom innan jag visste att mitt barn skulle få det bra.
Jag såg en film för länge sedan om en kvinna i din situation, hon samlade "bevis" en längre tid för att kunna lämna honom när tiden var den rätta. Bland annat så spelade hon in hans hot om att ställa till med ett helvete om hon lämnade honom. Sedan såg hon till att ha ögonvittnen på hans beteenden.

Hans ovilja att vara hemma och hjälpa till med försörjningen borde ju hamna på ditt pluskonto i alla fall. Men allt som är till nackdel för honom är ju bäst att försöka ha bevis på, antingen genom trovärdiga vittnen eller på papper. Kanske det inte går i din situation, men det var bara några tips...

Jag tycker det inte är rättvist mot varken dig eller barnet att bara ge upp och acceptera situationen. Men du måste få hjälp för att kunna skapa ett lyckligare liv för er båda.

Lycka till!

TS, nu har jag skickat meddelande till dig!

Likah:

Tråkigt om du kände dig påhoppad, det var alls inte min mening. Jag ville bara betona att även om det funkar för andra att leva i en "modern" familj, så är inte jag säker på att det är det bästa för mitt barn. De som förespråkar moderna familjer har förmodligen skilda föräldrar. Det har varken jag eller min kille, så jag antar att vi båda är lite mer åt det gammeldagsa hållet när det gäller förhållande och äktenskap. Ingen av killen eller jag är intresserad av en modern familj med en massa styvföräldrar, halvsyskon osv. Visst, det finns många exempel på när det funkar (det måste ju funka, vad har man för val) men jag har också en massa exempel i min omgivning där den moderna familjen inte alls funkar. Ta min bästa kompis t ex. Hennes man har en son sen tidigare och j*vlar vad trassligt de har det med en strulig extjej till hennes man och bråkiga olyckliga barn som ska bo en hos den ena en hos den andra - nej tack!