Ensam är inte stark

Tack för ditt svar! Nu förstår jag dig lite bättre.

Jag har inte skilda föräldrar

Jag har inte tid att läsa igenom alla inlägg.

Självklart är ju det ultimata för ett barn att leva i en familj som består av båda, lyckliga föräldrarna.
Däremot anser jag att har man ett dåligt förhållande och håller ihop för att man inte vill vara själv, så återspegals det på barnet.
Jag har alltid ansett att det är bättre att vara ensam än att vara i ett förhållande som inte fungerar.
Och det är väl bättre att ditt barn får skilda föräldrar medans han är så liten att han inte minns när ni skilldes åt än att han ska bli så pass stor att han förstår. För det är ingen höjdare, och det säger jag av egen erfarenhet. Jag var fyra år när mina föräldrar separerade och jag minns det än idag.
Men självklart ska man inte ge upp i första taget. Det är inte det jag säger. Men du kan inte göra det själv.
Jag skickar en bunt med styrkekramar och hoppas att du och din pojkvän kan klara upp det hela.

Nu lät det ju som att det var helt fruktansvärt att jag var så gammal att jag visste vad som hände, men även om det var hemskt just då så har det ju inte förstört hela mitt liv och det är absolut inget jag går och funderar på. Äh, du förstår vad jag försöker säga hoppas jag. Kram

ts jag vill ha ett svar på vbad jag skrev som var ett personangrepp tack, tycker inte om att bli anklagad för saker o inte få ärliga svar på vad jag blir anklagad för

Våra Liv:

""" ts
"" "Självklart kämpar man för sina barn. Vilket överflödigt tillägg. " det är intw så jävla sj'lvklart för alla... "" NEJ jag menade INTE dig, shit vad no tar åt er väldigt mycket här jag menade generellt för guds skull...
VAD har jag kommit med för personangrepp igentligen? nu vill jag verkligen veta det, jag tycker mer att det är tvärtom.. jag försöker hjälpa men om ni inte är villiga att se verkligheten o från andras perspektiv ska ni ju verkligen inte skriva öppet i ett forum"""

Ok, då vet jag att du inte syftade på mig - bra. Du kallade (en till) för aggressiv, när jag istället skulle säga att hon reagerar på att du hoppade på henne som hon uppfattade. Det är skillnad på att vara ärlig och ärligt hänsynslös mot andra när man ger "råd"......

""och JA jag tycker verkligen att du är ehoi om han vägrar gå till familjerådgivning o du stannar kvar eftersom det lär ju aldrig bli bättre då...
jag har själv varit ett barn i en familj där föräldrar bråkat o et är INTE kul o äväxa upp i ""

Så du menar att bara för att min man inte vill gå i familjeterapi, så är vårt förhållande dödsdömt? Det var en intressant tolkning. Jag håller inte med dig. Tråkigt att du är uppväxt med bråkande föräldrar - min man och jag bråkar inte framför vårt barn, det aktar vi oss för.......Återigen - du tolkar in saker och fyller i, när du i själva verket inte har en aning om hur det ligger till. Fråga hellre om du inte vet, ta inte för givet massa saker - det blir så knasigt då. Även (en till) har ju reagerat över det.

""jag tycker fortfarande att barnet är viktigast, men ni kan inte tycka det om ni stannar i destruktiva örhållande eller visst ni kanske tycker det men ni visar det inte mot barnet, jag tycker ser ni? JAG TYCKER att det är respektlöst mot barnet ""

Tycker du inte att ditt barn är viktigt?? För jag tycker att mitt barn är det viktigaste som finns. Återigen - sluta anklaga (en till) och mig för en massa osanna saker - du måste kunna skilja på att ge råd och att sända anklagelser?

Självklart ska man göra slut om man har försökt allt och det ändå inte fungerar. Min man och jag har inte kommit dit än. Så, ja, trots allt som har varit tror och hoppas jag att vi kan lösa det här.

ts kallade henne aggresiv för jag ansåg att hon var det det är inget personangrepp det är ett antagande... som jag kände...
menar inte allsd att erat föhållande är dödsdömt pga av det, men om han inte ens är villi o söka hjälp o du inte vill gå utan ni typ låter det vara som det är så tycker jag det verkar ganska dödsdömt...
mina föräldrar bråkade inte inför oss heller men vi visste, vi hörde, vi såg iaf... det var det jag menade...
pratar mest av egna erfarenheter.
eh jo mina barn är viktiga, jag sa inte att jag inte tyckte mina barn var oviktiga, jag sa att jag TYCKER asså JAG TYCKER det är inte en anklgelske det är ett tycke att man är respektlös mot barn om man stananr för man itne vill vara ensamen... det är asså något som jag TYCKER det är MIN åsikt, sen om ni tycker annat så är det upp tille r, vad jag tycker står jag för. så det är INGEN anklagelse, så se skillnaden du med...
sen har jag även sagt att jag hoppas det löser sig...

Våra Liv:

Alltså: hellre en olycklig ensamstående mamma (det är vad jag skulle bli) än en halvlycklig och ev så småningom överlycklig mamma!? Förstår inte din logik och nej, jag tror säkert att du bryr dig om dina barn, jag bara skickade tillbaka din anklagelse - den var inte uppskattad av dig heller uppenbarligen

Jaja, struntsamma - jag skrev inte denna tråd för att provocera, men jag inser att den kan upplevas som det eftersom jag först senare, som någon skrev, la fram det egentliga problemet - att vara ärligt orolig för att ens man inte är att lita på till 100% när det gäller hanteringen av det gemensamma barnet....men jag tror många män behöver tid att växa in i pappa-rollen, vi kvinnor har ett försprång för att vi dels är mindre egoistiska av naturen och dels har burit barnet osv. Det blir liksom med verkligt för oss. Däremot tycker jag att många män just använder det som ett argument för att slippa ta ansvar Som sagt - jag anser att kvinnan är mindre egoistisk än mannen. Vem skulle annars ta hand om barnet om mannen väljer att ligga på soffan?

Oj, nu flummade jag iväg igen...hehe..jaja.

Kram

Neej, TS.. bryt upp och bli ensamstående istället, ta den jobbiga tiden och se fram emot ett lyckligt liv, istället för att riskera att ert barn får ta smällen om ett par år när h*n förstår allt..För din egen skull och för barnets så tycker jag att du skall ta den ensamstående mammans tid för ett tag, klappa dig på axeln för att du klarar det osv.. hellre nu än sen SÅVIDA förstås du inte tror att det finns en liten liten chans till att det kan bli helt bra mellan er.

All lycka!!

Hur kommer det sig att du är så desperat beroende av din sambo?
Inget av vad du säger håller, "hellre en olycklig ensamstående mamma (det är vad jag skulle bli) än en halvlycklig och ev så småningom överlycklig mamma!?"

Innan skrev du ju att erat förhållande var ohållbart och att ni inte hade respekt för varandra och en massa annat, vad får dig att tro att allt plötsligt skulle förändras och att du kommer bli överlycklig i er relation? Han vill ju inte ens gå på familjerådgivning.

Jag tycker inte det låter som en trygg uppväxt för ditt barn, hoppas att du själv också inser det en dag, och slutar vara så beroende av en kille.

Och nej, mina föräldrar är inte skilda och jag är inte ensamstående själv

Hur kan du tycka att allt utan kärnfamiljen är "fel"? Tror det är någon fix idé du har snöat in i, att bara det är mamma pappa barn som lever tillsammans så är det rätt, men ju fortare du inser att så inte är fallet, desto bättre.

ts du kan inte säga hur framtiden blir om du är ensamstående, varför inte testa o bara ha ett brejk?
o jag tog det inte som en anklagelse vart bara fundersam över hur du kunde få fram en sån sak av det jag shrev...
sen det finns bra män! tillåt dig själv att finna en vågas chansa!
jag gjorde o fann en underbar man, han tig sig an ansvaret om min son utan problem, han särar inte på hans biologiska o min utan behandlar domlika, han lagar matr, hjälper till o städar, låter mig gå ut o träna nån timme asså han tar hand om barnen då.
vi delar ansvaret för barnen och hemmet, han är min själsfrände, livs kärlekoch minbästa vän