Ta bort efternamnet?

Jag har min pappas efternamn och vi har en väldigt dålig relation, typ samma som för ditt barn. Under min barndom kunde de gå 2 år innan jag hörde av honom, träffade honom ca 1 gång om året.

När jag var mindre hatade jag att jag hade hans efternamn, jag ville ha mammas ! Men självklart fick inte mamma ändra de och pappa ville inte skriva under. Jag kände mig utanför för alla som jag räknade till min familj hade samma efternamn som min mamma, mormor morfar, kusiner osv. Men sen gifte sig även min pappa och bytte efternamn så jag var den enda som hade mitt efternamn. DEN ENDA I HELA FAMILJEN! Pappas familj hade nämligen ett helt annat efternamn.

Så fort jag fyllde 18 så la jag till min mammas efternamn och ändrade pappas till mellannamn. Nu 5 år senare har jag tagit bort mammas efternamn igen. Jag hade identifierat mig med pappas efternman hela mitt liv att när jag hade bytt så kändes det inte alls som jag. 

Så bli av med efternamnet så tidigt som möjligt är mitt tips ! 

och sonens välmående hänger inte på hans efternamn om inte du påverkar han med det.

dina höga eller låga tankar om pappan har inget med barnets efternamn och identitet att göra.

Din mamma skulle förståss ha stöttat dig med att det är den du är istället för att få dig att hata ditt efternamn.

Alla barn har perioder då det hatar saker med sig själva namn, allergier, utseende etc.. en vuxen måste stötta barnet i att det är dem de är och att det är deras identitet och att de får jobba med att acceptera detta.

Jag tycker att det är bra att du försöker ändra ditt barns efternamn. Ett barn ska inte ha sin biologiska pappas namn för pappans skull, av nån slags manlig stolthet, utan namnet ska väljas utifrån barnets bästa. Om pappan struntar i sitt barn har han förverkat rätten att barnet ska ha hans namn. 

Jag har också växt upp med min mamma och min styvpappa, som har varit som min riktiga pappa. Jag hade också min biologiska pappas efternamn och min mammas efternamn som mellannamn. Jag fick min biopappas efternamn vid födseln eftersom min mamma trodde att de skulle gifta sig och leva tillsammans. Men så blev det inte. Min biologiska pappa övergav familjen när jag var jätteliten och har inte hållit kontakten eller visat intresse för mig. När jag blev större kontakade jag honom fler agånger, men han bara undvek mig. Ändå godkände han inte att jag skulle byta till mammas efternamn. Min mamma gifte om sig, men för min skull behöll hon sitt flicknamn som efternamn så att vi skulle ha något namn gemensamt, och tog min styvpappas namn som mellannamn.  Jag har två syskon, som alltså har min styvpappa som biologisk pappa. De har sin pappas efternamn och mammas efternamn som mellannamn. I min familj har vi alla möjliga konstellationer av efternamnen, så här om jag ska ge exempel: Mamma heter Lisa Larsson Björk, Pappa/styvpappa heter Lennart Larsson, jag heter Lena Björk och mina syskon heter Lotta Larsson och  Lasse Larsson. När jag var liten tyckte jag att det var jättejobbigt, det kändes som att vi inte hörde ihop, som att vi inte var en riktig familj. Jag kände mig utanför och var väldigt arg på att jag inte fick ta bort min biologiska pappas namn. Det hade varit ännu värre om inte mamma behållit sitt flicknamn som efternamn. På det sättet hade vi i alla fall ett namn gemensamt. Så fort jag fyllde 18 ändrade jag till mammas efternamn.