• Anonym (ledsen)

    Ångrar så en vaginal förlossning...

    Vet inte hur jag ska komma över dessa känslor- är ju inget jag kan ändra på i allafall. Min historia lite kort.
    Snittades planerat med första barnet pga sätesbjudning. Mådde kanon i efterförloppet och allt läkte fint. Var återställd både fysiskt och psykiskt på två veckor. Sedan blev jag gravid med mitt andra barn och det barnet låg rätt vilket ledde till en vaginal förlossning. Jag har hela tiden kännt att jag "vill inte föda vaginalt" och hade ett snittsamtal inplanerat men avbokade det eftersom alla övertygade mig om att att man mår mycket bättre efter en vaginal förlossning och man återhämtar sig så snabbt...
    Nåväl, barnet föddes (igångsättning, lång förlossning, stor blodförlust, sprack en del men ingen sfinkter). Till en början kändes väl allt bra och jag hade väl de normala "aldrig mer en vaginal förlossning" känslorna. Ont gjorde det ju också så förbannat, både när man skulle kissa, gå, stå, sitta mm. Och att bajsa var stört omöjligt. Efter ett par veckor märkte jag hur något buktade ut från vagina och gick till gynekologen. Lite mer försvagade slidväggar än normalt löd diagnosen. Knip du bara så ska nog allt bli bra om inte så återkom efter 6 månader för ny bedömning. Men, för mig personligen kom detta som en chock. Ingen hade någonsin talat om försvagade slidväggar och att det är relativt vanligt efter en vaginal förlossning. Nåväl tiden gick, jag knep och det blev inte bättre. Sedan kom skavet. Ett obeskrivligt skav när jag gick och böjde mig ner. Dessutom upptäckte jag en knappt existerande mellangård... Stog inte ut utan gick tillbaka till gyn och fick östrogenkräm att prova. Har blivit lite bättre, men det skaver fortfarande och jag känns så stoooor där nere. Även detta är ju normalt efter en vaginal förlossning. Så, kontentan är att jag känner mig så sjukt ledsen på hur jag upplever mitt underliv. Jag tycker det är så obehagligt att både gå och böja mig och vill helst bara ligga ner hela dagarna. Jag vill att det ska gå ett år så jag kan göra något åt min situation kirurgiskt- vet bara inte vad. Varför skaver det så fruktansvärt?? Är det pga kort mellangård? Slidväggarna som skaver mot varandra i mynningen? Eller ärret efter sutureringen?? Hur ska jag få detta år att gå? Känner mig så fruktansvärt lurad av alla som påstod att en vaginal förlossning är bättre. Gråter varje dag och önskar att jag kunde vrida klockan tillbaka. Varför är det ingen som talar om dessa "normala" åkommor efter en förlossning?? Har verkligen kvinnor det så här efteråt men inget säger?? Hur ska jag kunna gå vidare?

    Någon som känner igen sig? Jag vill ju inte missa ett helt år av min bebis, men just nu vill jag inte ens stiga upp på morgonen för skavet och den jobbigt känslan där nere är gräslig. Något samliv existerar inte och jag kan inte ens tänka tanken. Gynekologen frågade om graviditetsskydd, men jag bara tänkte att "herregud- jag kan inte ens tänka mig att ha sex- någonsin igen..."
    Är detta en vanlig reaktion efter en förlossning eller är jag "överkänslig"?
    Mår alla så finfint fysiskt efteråt som de vill ge sken av??

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-07-31 22:04
    Ok, dags för en liten uppdatering märker jag.
    Efter ett antal besök hos olika gyn kom jag ju till en specialist som konstaterade att mina muskler baktill var söndersprängda och att jag var för lite ihopsydd. Opererades den 16 april för en rekonstruktion av mellangården samt ett bakre framfall. Åt urinröret gjordes inget. Mina symtom har minskat men jag är fortfarande långt ifrån återställd. Känner mig mer ihop nu än tidigare, men urinröret buktar fortfarande fram i mynningen vilket orsakar ett obehag i mynningen, urinläckage samt obehag vid samlag. Vi har haft sex en gång sedan op (alltså snart fyra månader sedan) och det var ingen hit. Fick ta lokalbedövning och en massa glidslem innan för att det ens skulle vara möjligt.
    Väntar på nästa op som förhoppningsvis kommer att ske väldigt snart. Detta har varit den värsta tiden i mitt liv- den som skulle varit en av de bästa. Snittet var rena himmelriket och jag saknar verkligen mitt underliv. Min högsta önskan är att återigen vara oförlöst och att inte gå på alla myter om att man mår så mycket bättre efter en vaginalt förlossning. Den har förstört mitt liv som jag ser det. Sambon och jag bråkar ner och mer. Han förstår mig inte alls och jag hatar min kropp. Att inte kunna ta några promenader har lett till viktökning och ont i ryggen. Underlivsbesvären har lett till depression och en önskan om att livet stundtals skulle ta slut. Jag kan inte ens tänka mig att leva resten av mitt liv i denna kroppen....
    Märker genom denna tråd att det är många med mig som lider- hoppas ni blir återställda så pass att ni iaf kan leva ett normalt liv igen. Ett liv som inte är kantat av obehag vid varje steg man tar, varje gång man sätter sig, ens vid tanken på sex, fisar som man inte kan hålla in, urin som läcker mm mm.
    Jag vet inte hur länge jag står ut men jag hoppas jag kan nå någon iaf med min historia. Det ÄR inte allt att föda vaginalt. Tänk efter FÖRE vad du skulle kunna leva med efteråt- för då kan du inte ångra dig.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-03-17 21:03
    Uppdatering igen...

    Har med stor glädje uppmärksammat att förlossningsskador är alltmer aktualiserade och att förlossningsklinikerna runt om i landet börjar vakna. Däremot är det fortfarande väldigt tragiskt att så många fortfarande får kämpa oerhört mkt för att få den hjälp de förtjänar.

    Efter min operation den 16 april, då de åtgärdade min förlossningsskada (som tre andra "specialister" inte ens sett) så har jag gått igenom ytterligare en operation. Jag har gjort en TVT, en urininkontinensoperation vilket även den är en direkt följd av den vaginala förlossningen där mina vävnader runt urinröret slets sönder. Något som man ej kan rekonstruera.

    Fortfarande är jag inte återställd efter min sk normala förlossning och hade jag inte varit så envis och kämpat hade mina skador viftats bort och mitt underliv hade klassats som normalt efter en vaginal förlossning. Jag ryser av den ordet... För vad innebär normalt efter en vaginal förlossning?! Att mellangården är kortare än tidigare? Att mynningen är flikig och större än tidigare? Att man småläcker urin om man inte gör sina knipövningar varje dag? Att man tydligt ser slidväggarna i mynningen som bollar? Japp- allt det klassas faktiskt som normalt efter en vaginalförlossning. Att du inte kan använda tampong längre- ja, men stoppa in två då, eller använd binda istället. Om det skaver vid sex- använd glidslem då eller varför inte lokalbedövningssalva?

    Underlivet är mycket bättre än innan mina operationer men som sagt, jag känner av besvär varje dag och kommer göra för resten av mitt liv. Efter klimakteriet har jag ingen aning om hur det kommer gå- antaglien ett mer uttalat framfall (som väldigt många vaginalförlösta kvinnor får. Framfall är för närvarande den vanligaste gynekologiska operationen i Sverige).

    Jag önskar en valfrihet i hur man önskar föda sitt barn. Snitt eller vaginalt- båda sätten har sina för- resp nackdelar och det är endast den blivande mamman som ska avgöra vilka ev komplikationer hon vill stå ut med efteråt. Tror, och hoppas, allt detta är verklighet när/ om min dotter ska bli mamma.

  • Svar på tråden Ångrar så en vaginal förlossning...
  • Anonym (hmm)
    Anonym (Maria) skrev 2014-10-14 08:26:48 följande:
    Sant, nog finns det obehagliga och skrämmande snitt. Men med det sagt så kan jag säga att jag hade en obeskrivligt traumatisk förlossning och jag kan inte se hur ett planerat snitt skulle kunna bli en sådan upplevelse.

    Det handlar ju dels om t ex obeskrivligt extrem smärta, sydd utan bedövning, långt krystskede under fruktanvärda plågor där jag förstod att döden är en befriare, dels kränkningen, förnedringen och behandlingen av ens kropp som något på ett slaktbord. Jag blev manuellt dilaterad från 4 till 7 cm, jag bad tanten sluta efter att hon fistat mig i över 30 min framför min sambo. Över 20 pers grävde i mitt underliv under det där helvetesdygnet. Hur jag spydde gång på gång och man talade över huvudet på mig, hur jag spydde och sket ner mig och inte fick duscha, att jag hade åtta pers i rummet och man höll fast mig? Jag blir sex år och många terapitimmar  senare helt kallsvettig bara jag skriver detta. 

    Ja, jag tror att man faktiskt skulle få bort många av de fall av förlossningsdepression och PTSD (typ 15%) om man ökade valfriheten.

    Jag lider med dig. Jag förstår känslan. Jag hade samma.. Massa läkare och barnmorskor som gröpade runt. Hade en som tröck ner hela underlivet för att knuffa barnet över kanten.. Och en på magen... För mig kändes mina förlossningar som övergrepp.


    Jag hade känt mig tryggare med ett snitt och att ingen var i mitt underliv, och att det gjordes av kunniga läkare. Barnmorskor har inte alls samma kompetens tyvärr. Jag vart felsydd och har problem än. Jag hade förlossningsdepression efter första barnet. Och det tog LÅNG tid att komma över.


    Det är så fult att säga.. Men för mig sticker det både i ögonen och i hjärtat när folk berättar om sina coola, häftiga, underbara förlossningar. Barnet som bara flög ut och dom fångade upp dom och lyckan var total. Efteråt gick dom upp som inget hänt och hade energi till att springa ett maraton.


    Självklart hade jag hellre haft en sån förlossning.... Men nu fick jag inte det.. Ingen av gångerna..


     


    Själv hade jag svårt med värkar, det var bara smärta och ingen tid att tänka. Jag hade panikångest, dödsångest och kände mig totalt maktlös och ville bara dö stundvis. Och sen inte ens kunna glädjas över barnet. Jag mådde super dåligt, kissade på mig för jag inte fick gå på toaletten.. Jag kände mig så äcklig och förstörd. Jag kunde inte resa mig själv, kunde knappt gå, kunde inte ligga,inte sitta. Blivit sydd fel och slidan ser åt helvete ut... Fick gå upp ta upp stygnen igen efter klippet. Och sen tog det ytterligare tid att kunna sitta eller ligga normalt. Har problem än idag efter senaste förlossningen och jag önskar jag aldrig hade gjort det. Jag önskar jag tagit snitt. Jag önskar jag aldrig borde blivit så utelämnad. 

  • Minnie7

    Valfrihet är absolut ett nyckelord. Patienten blir mer nöjd om man är med och påverkar och själv får bestämma hur man önskar föda. Borde vara en självklarhet i dagens Sverige. Då kan man även ta ev komplikationer bättre, om det nu skulle inträffa några. Oavsett om det sker efter VF eller KS.

  • Anonym (Naturbarn)

    Jag har inte läst hela tråden, men sitter här med en riktigt dålig smak i munnen.

    Jag födde barn senast för 20 år sedan (i Danmark), och det var inte tal om att kunna välja kejsarsnitt. Båda mina barn är födda naturligt, och jag har inte haft några som helst komplikationer - jag blev inte ens sydd och var på benen få timmar efter förlossningen.

    OK, det vill ni inte höra. 

    Den dåliga smaken i munnen, är inte bara pga era förfärliga upplevelser. En förlossning är förvisso våldsam och smärtsam, och visst kan man få följdskador. Men det verkar som om sjukvården inte har hjälpt, men snarare gjort det värre!

    Utvidga manuellt? Alltså....usch.
    Att använda lokalbedövande vid samlag?! Alltså, vilken gynekolog rekommenderar det? Sex skall för f-n inte göra ont?
    Kvinnor blir inte automatiskt inkontinenta för att dom fött barn, och det skall man inte behöva acceptera.

    Ja, kvinnor är verkligen 2:a klass medborgare?

    Trist läsning.

  • Monkii
    Anonym (Maria) skrev 2014-10-14 08:26:48 följande:
    Sant, nog finns det obehagliga och skrämmande snitt. Men med det sagt så kan jag säga att jag hade en obeskrivligt traumatisk förlossning och jag kan inte se hur ett planerat snitt skulle kunna bli en sådan upplevelse.

    Det handlar ju dels om t ex obeskrivligt extrem smärta, sydd utan bedövning, långt krystskede under fruktanvärda plågor där jag förstod att döden är en befriare, dels kränkningen, förnedringen och behandlingen av ens kropp som något på ett slaktbord. Jag blev manuellt dilaterad från 4 till 7 cm, jag bad tanten sluta efter att hon fistat mig i över 30 min framför min sambo. Över 20 pers grävde i mitt underliv under det där helvetesdygnet. Hur jag spydde gång på gång och man talade över huvudet på mig, hur jag spydde och sket ner mig och inte fick duscha, att jag hade åtta pers i rummet och man höll fast mig? Jag blir sex år och många terapitimmar  senare helt kallsvettig bara jag skriver detta. 

    Ja, jag tror att man faktiskt skulle få bort många av de fall av förlossningsdepression och PTSD (typ 15%) om man ökade valfriheten.
    varför höll de fast dig?
  • Anonym (Maria)
    Monkii skrev 2014-10-31 19:11:40 följande:
    varför höll de fast dig?
    Ja, det var en av grejerna jag ville ha förklarat för mig, men jag fick inget svar.

    Det kan ha varit att de ville ha ctg:t på och kanske lättare att se under utdrivningen, vad vet jag. 
  • Krummel

    Hur aktiva är ni? Jag vågar knappt gå en promenad. Shoppingrunda på stan är ett minne blott tre mån efter fl. Vågar man leva som vanligt minus hopp/lyft?

  • Anonym (hmm)
    Krummel skrev 2014-12-01 22:14:47 följande:

    Hur aktiva är ni? Jag vågar knappt gå en promenad. Shoppingrunda på stan är ett minne blott tre mån efter fl. Vågar man leva som vanligt minus hopp/lyft?


    Det beror på vad du varit med om och hur din kropp mår?


     


    Jag kan bara tala för mig själv. Men promenader kunde jag inte göra första året efter min vaginala förlossning.


    Jag tränar i dagens läge. Då jag tränar kroppsträning samt med vikter. Men jag undviker alla hopp och spring övningar. Så cardio är väldigt svårt att göra. Jag kan inte gå lång promenader än.. Jag kan bara göra en viss sorts träning också utan att få mer ont. Innan andra barnet cyklade jag jämt. Nu för tiden kan jag inte cykla alls. Inte simma heller då höfterna och svanskotan inte tillåter det och det gör ont.


    Men klart du kan vara aktiv om du vill, du måste bara "begränsa" dig till vad din kropp klarar av tyvärr.


    Min dröm har varit att kunna springa och kanske kunna vara med i ett marathon eller nåt sånt. Men eftersom jag har inkontinens diverse problem så finns inte det med på kartan.. Men styrketräna kan jag göra, fast jag gör det hemma utifall jag skulle kissa på mig så vill jag inte göra det bland folk.

  • Krummel

    Jag känner bara av ett litet skav o en lite liftbubbla ibland.

    Gör ont efter jag kissat ibland också i blåsan.

    Men jag rädd o förvärra så därför jag rätt inaktiv.

    Vågar inte skratta, hosta, nysa, prata högt gå längre än en timme åt gången. Rädd för o förvärra allt


    Anonym (hmm) skrev 2014-12-02 14:21:23 följande:

    Det beror på vad du varit med om och hur din kropp mår?

     

    Jag kan bara tala för mig själv. Men promenader kunde jag inte göra första året efter min vaginala förlossning.

    Jag tränar i dagens läge. Då jag tränar kroppsträning samt med vikter. Men jag undviker alla hopp och spring övningar. Så cardio är väldigt svårt att göra. Jag kan inte gå lång promenader än.. Jag kan bara göra en viss sorts träning också utan att få mer ont. Innan andra barnet cyklade jag jämt. Nu för tiden kan jag inte cykla alls. Inte simma heller då höfterna och svanskotan inte tillåter det och det gör ont.

    Men klart du kan vara aktiv om du vill, du måste bara "begränsa" dig till vad din kropp klarar av tyvärr.

    Min dröm har varit att kunna springa och kanske kunna vara med i ett marathon eller nåt sånt. Men eftersom jag har inkontinens diverse problem så finns inte det med på kartan.. Men styrketräna kan jag göra, fast jag gör det hemma utifall jag skulle kissa på mig så vill jag inte göra det bland folk.


    R t än
Svar på tråden Ångrar så en vaginal förlossning...