Ångrar så en vaginal förlossning...

Är en 23 år gammal tjej utan barn, jag har varit förlossningsrädd så länge jag kan minnas. Av att döma från denna tråd är det nog inget jag någonsin vill gå igenom, att få ett barn är inte värt en hemsk graviditet och allt det här, fy fan!!!
Det jag ännu mindre kan förstå är hur folk får fler barn? Och varför ljuger alla och påstår att det var så himla bra? Det kan det ju uppenbarligen inte varit, inte för alla.

INGEN berättar någonsin om allt det här, vad framfall är lärde jag mig igår? Foglossning vet jag inte ens vad det är och vill inte veta. Jag är ändå 23 år gammal och har sex, kanske borde ha bättre sexualkunskap och "att få barn-kunskap" till folket? Att utbilda sig via familjelivs forum är ju sorgligt...
Folk borde sluta säga att allt är så himla bra och lägga fram alla kort på bordet, så här kan det faktiskt gå!

Finns en massa ensambarn pga detta. Det vet jag efter jag har ventilerat min historia med andra kvinnor. Själv vill jag ha syskon, men det kommer aldrig bli utan snitt. Kommer kräva ett beviljat snitt innan jag ens blir gravid.

Det är nog säkrast att du gör precis som du skriver för det verkar bli svårare och svårare att få igenom sin önskan om snitt.. Ser ju i trådar här på fl att ganska många blivit nekade så sent som förra året. Så jävla sjukt enligt mig, har man fått korrekt info om för och nackdelar med de båda alternativen och ändå är rädd, då ska man få välja själv!!

Jag går själv omkring och är stressad och rädd just nu. Har gjort två snitt p.g.a. extrem rädsla, är gravid igen men de VÄGRAR att lova mig ett snitt innan jag nått vecka 36! Jag trodde det var en självklarhet efter två snitt. Vad gör jag om de nekar? Kan de ens neka? Vem tar på sig ansvaret för att min livmoder inte brister under värkarbetet? Hatar att det ska vara såhär..

Hej!

Oj vad skönt att läsa inlägget här. Men så klart också tragiskt att så många har de här erfarenheterna...

Jag har nyss gjort en rekonstruktion av mellangård och bakre prolaps op (även här sönderslitna muskler, rejäla muskelknutor och väldigt lite mellangård kvar efter förlossning samt felsydd/osydd pga slarv på förlossning nr tre). Jag var otroligt glad att till sist ändå få min op då första "experten" sa åt mig att jag skulle knipträna samt gå ner i vikt snarast så skulle det lösa alla problem.

1- jag kniptränar varje dag sedan 15 år tillbaka. 2- jag är 170 cm lång och väger 67 kg. Misstänker att överviktsgränerna är ändrade...?

Mötet med den sk experten (som för övrigt var crazy bananas och mycket skum) gjorde att jag bums ringde till en annan gyn/kvinnoklinik och fick tid för en second opinion där. Resultat: Operation omgående eftersom en av muskelknutorna hade ärrväxt och förhårdnader som låg och tryckte mot ändtarmen. Det i sin tur gjorde att avföring inte kunde passera ut ordentligt (diarré, hård mage eller normalt, allt tog en satan lång tid att komma ut), vilket har gett tarmproblem.

Så. Nyopererad och nöjd...i tre dagar. Först feber efter operationen, eftersom jag "olyckligtvis miste en större andel blod" under op. Sedan händer det grejer i opområdet som känns aningen fel.

Mellan två stygn i mellangården växer det nu något som ser ut som en vindruva. Huden där spänner sjukt mycket och trycker på de runtliggande stygnen så att det bokstavligen gör ont ända ut i skinkorna. Någon som har erfarenhet av detta? Plus att främre insida av slidan nu buktar och vill tränga fram :(((

Så hemskt :( ledsen för din skull.

Samtidigt så tycker jag det är bra att man är restriktiva med planerade snitt för förstföderskor.. Det är så lätt att på förhand fördöma en vaginal förlossning utan att ha den minsta aning.

Jag var as rädd, likaså mina vänner. Förlossningen var fantastiskt för oss alla! Visst, vi sprack men det gick bra! Vanligtvis så gör det det. Viktigt att komma ihåg.

Däremot måste man vara inställd på att en förlossning kan sluta hur som helst. Man får bara hoppas på att vården och eftervården gör sitt bästa.

Statistiken är så missvisande ang komplikationer till vaginala förlossningar. På pappret är min förlossning helt normal. MEN jag har däremot hamnat i ett gynop register pga förlossningen men det är det ingen som vet- statistiskt sätt alltså. Många, många länder har en liberalare syn på förlossning och kvinnans rätt att själv välja förlossningssätt. Med alla risker (och då menar jag inte bara kejsarsnittens) uppradade borde varje kvinna själv få avgöra vilka risker man är beredd att ta och ev få leva med resten av sitt liv. Och ang kostnad mm så är kostnaderna rätt höga för att rätta till de vaginala förlossningarna i efterhand, men det räknar ingen på. Framfallsop är en av de vanligaste op inom gynekologi och alla vet att vaginala förlossningar är en riskfaktor även om man kan drabbas ändå.

Jag efterlyser bättre detektivarbete före förlossningen. Vilka riskerar att drabbas? Och sedan utifrån moderns ålder, antal barn, genetik, barnets beräknade födelsevikt (tillväxtultraljud på alla?) samt inställningen till förlossningssätt hos modern få avgöra typen av förlossning.

Jag var också naiv innan min vaginala förlossning. Trodde att vårdpersonalen (läs barnmorskor och gynekologer) kunde åtgärda alla brister mm. Eller ens diagnosticera komplikationerna. Men icke. OM förlossningen passerat utan problem hade jag förmodligen haft ett annat tankesätt och fortfarande trott på allt dravel om VF som tidigare.

Hej!
Ser att tråden är gammal, men vill ändå göra ett inlägg. Jag tror att du haft väldigt otur och haft en komplicerad förlossning som skadat dig. 
Jag är akutsnittad med första barnet, mådde hur bra som helst efteråt. Mindre än 12 timmar efter förlossningen var jag uppe och gick. Visst det gjorde ont i snittsåret men jag kunde röra mig relativt fritt. Läkte fort och bra. Efter 3 månader började jag om att spela innebandy.

Jag har hela tiden känt att det måste vara bättre med en vaginal förlossning Förlossning med barn nr 2 blev vaginalt. Hade aktiv förlossning i 12 timmar och förlorade 1.6 liter blod. Men jag mådde så oförskämt mycket bättre än med snittet. Kunde röra mig utan smärta alls. Visst jag var väldigt yr i början p.g.a. blodbristen men skulle lätt göra 12 vaginala förlossningar jämfört med snitt. 

Så jag tror att du har haft maximal otur. Bra att du kämpar för att få den hjälp du har rätt till av läkarvården. Stå på dig.

Jag väntar på op. Känner igen mig mycket i det ts skriver. Har väntat över ett år på op. Nu vill de att jag blir av med smärta innan, vem blir inte spänd I kroppen av att ha de som ts beskriver. Känns helt hopplöst. Sedan spelar det ingen roll hur vältränad du är då skulle jag inte ens märkt när mitt barn föddes. De har ingen betydelse när musklerna inte sitter ihop, man kan knipa sig totalt överspänd också de gör inte nån skillnad i vidhetskänslan men de skapar smärta. 
Så det är fint att man får de rådet från vården också, fast man känner att något är fel, knip. Vilket nu lett till att jag inte ens får bli opererad

En otroligt lång men också mycket angelägen tråd. Många har beskrivit sina komplikationer efter vaginala födslar ingående och fullständigt hjärtskärande. I de svåraste fallen har kvinnor blivit fysiskt och socialt handikappade, för lång tid, kanske för all framtid
                                                                                                        För mig som är barnfri har denna och eventuellt en annan tråd med samma tema inneburit att jag fått  vetskap som man annars inte får, varken i läkarböcker eller på nätet. Jag förstår efter att ha läst en del inlägg att det kan vara svårt för en inkontinensdrabbad att förvärvsarbeta, något jag aldrig tidigare tänkt på.                                                                                                              Jag tror att jag tidigare reflekterat över det faktum att min mormor födde nio barn och min farmor åtta och jag undrar förstås hur i allsin de överlevde. En vänlig kvinna i detta forum förklarade att det förmodligen inträffade färre bristningar förr eftersom födslarna tilläts ta tid, inget forcerande med framtvingade värkar. En annan fundering är "det finska greppet" som lär innebära att färre bristningar inträffar i Finland än i Sverige. Jag läste nu att den metoden ska börja införas på något sjukhus här hemma.                                                                                                                                 Sen måste man ju reflektera över förlossningsvården  där många helt inkompetenta barnmorskor verkar arbeta, eller är de bara stressade? I så fall är rekrytering nödvändigt.                                                                                                                                                      Frågan är vem, eller om ens någon, för kvinnors talan politiskt i denna viktiga fråga. Det känns spontant som om vi lever i ett patriarkalt samhälle där kvinnors plågor inte tas på fullt allvar. Säkrare förlossningsvård borde vara högprioterad på politikers agenda oavsett partifärg, det gäller faktiskt vår framtida nativitet!

Jag är otroligt ledsen för alla er som fått komplikationer av såväl vaginal som kejsarsnitt- förlossning. Eftervården för kvinnor efter förlossningar borde bli mycket bättre.

Men jag tänker att diskussionen kring förlossningar, såväl vaginala som via kejsarsnitt måste få vara nyanserade. Det finns kvinnor som får allvarliga komplikationer efter båda födslosätten. Majoriteten går det dock bra för, oavsett sätt att föda. Jag genomgick själv en vaginal förlossning för mindre än ett år sedan och jag kan helt ärligt säga stt jag känner mig helt som vanligt nu. Givetvis smärtsamt att föda, läskigt och jobbigt. Jag höll på att få panik av smärtan och skrek att jag trodde att jag skulle dö. Där och då tänkte jag att jag önskar att jag fått ett planerat snitt. Men när mitt barn kom ut och de värsta smärtorna va över kändes det okej. Öm där nere och svårt att bajsa några veckor. Men återhämtade mig förvånansvärt snabbt. Nu är jag tacksam för upplevelsen, även om det i stunden kändes övermäktigt. 

Jag förväntade mig värre. Helt ärligt. Jag upplever nog det motsatta, att de som har svåra upplevelser eller som fått komplikationer är väldigt tongivande och jag tog för givet att jag skulle bli köttfärs där nere. Jag är evigt tacksam för att det inte blev så. Jag tror man ska berätta om både och, det KAN bli komplikationer av förlossningar men det kan också gå väldigt bra. Jag menar, oss det har gått bra för är ju lika representativa som de som det inte gick så bra för. Det behöver inte vara antingen eller, för eller emot. Det kan bara få vara ärligt och nyanserat. Men absolut tycker jag fokus ska vara att stärka såväl förlossningsvård som eftervård.

I denna riskbedömning borde även ingå tidigare trauma av något slag. Jga vet många vars förlossningar komplicerats av att personen genomgått tex våld som barn eller sexuella övergrepp. 

I mitt fall var de på det klara med att mitt barn var över 5 kg redan innan förlossningen, jag fick bristningar i muskler, hela insidan av vagina, i livmodern och i livmodertappen. Idag har jag troligen bakre framfall, men sist jag sökte för det blev jag tillsagd att göra knipövningar, vilket gjort att jag inte vågat söka hjälp igen. Jag kan inte göra knipövningar då pga den brustna muskeln så fungerar inte knipet.

Måste bara säga att kejsarsnitt är inte alltid fantastiskt och utan komplikationer heller. Jag har fött ett barn vaginalt och två med snitt (ett akut och ett planerat). Efter senaste snittet läste jag i journalen att jag har ärrvävnad och sammanväxningar i magen från förra snittet. Kan vara därför läkningen var värre den här gången..

Nån dag efter andra snittet låg jag i sängen och grät och kunde inte röra mig , vet inte om det var någon nerv eller luftbubbla som hade fastnat men det gjorde fruktansvärt ont , nästan lika illa som att föda vaginalt. Det kom tillbaks några gånger sen efter jag hade kommit hem också..

Och själva graviditeten är också en påfrestning på musklerna där nere, inte bara förlossningen. Jag har fått operera en förlossningsskada tidigare men efter senaste graviditeten sa BM att knipet hade blivit sämre igen trots snitt och lätt framfall som jag hade innan känns lite värre , även att jag kan läcka när jag hostar och nyser . Tyngden av graviditeten kan påverka mycket. 

Så ville säga att jag är jätteledsen för alla som har fått skador efter vaginal förlossning, har själv varit där..Men snitt är inte alltid ?himmelriket? som jag tror TS skrev. Man kan få komplikationer efter båda och jag blir faktiskt lite provocerad när jag läser eller hör om personer som vill få snitt bara för att de är rädda för att inte vara lika tighta längre (menar inte TS nu). Det är en stor operation som man i värsta fall kan dö av. Du kan få en jättelätt vaginal förlossning eller jättelätt läkning efter snitt eller så blir det precis tvärtom , det kan man tyvärr nästan aldrig veta innan. Vill man vara 100% säker på att slippa allt sånt får man väl helt enkelt låta bli att skaffa barn. 

Jag har fött fyra barn, första barnet gav lite bristningar som behövde sys, tvåan inga bekymmer, trean lugnt trots stort barn, fyran inga problem. Visserligen är mina barn vuxna nu men det hör väl inte till saken;) 
Jag vill bara säga att vissa är tydligen lyckligt lottade och får hyfsat enkla förlossningar utan efterkommande problem och andra verkar få allt skit efteråt. 

Fler livsöden i samband med förlossningar; jag som är okunnig om den blodiga verkligheten läser varje inlägg, ibland med fasa. Många har emellertid vittnat om en förvisso smärtsam, men relativt odramatisk förlossning vilket är glädjande.                                                                                                                                             Det är förstås viktigt att balansera skildringarna, precis som flera har skrivit, men jag tycker i alla fall att eftervården borde stärkas och alla födande borde unnas mer tid på BB. Varje komplikation medförande kroppsliga men är ett fall för mycket. Förr i världen fick kvinnor ligga kvar på BB, upp till en vecka; de passades upp och de såväl som barnet blev väl omskötta. Mannen kunde komma och hälsa på med en blombukett. Så var det för min mamma, 40-talet.                                                                                                                  Det är min förhoppning att någon sjukvårdskunnig eller någon politiker läser den här tråden och vill gå i bräschen för en förbättring. Vart tog till exempel alla doulor vägen? Har vi inte skattemedel nog att avlöna dem? Varför inte skicka alla barnmorskor på kurs till Finland, eller varför inte låta någon byta arbetsplats med en finsk kunnig barnmorska under en period? Så vet jag har skett med sjukgymnastik, man byter erfarenhet med andra nationer. Jag inser att det kostar pengar, men om vi nu ska bli lite mer restriktiva med den kostsamma invandringen borde vi väl rimligtvis ha råd med en säker förlossningsvård, vi är ju trots allt inte ett U-land.                                                                                                                                                                                 Som den nörd jag är avslutar jag med en historisk återblick. I Faraonernas Egypten, under ptolemeerna, härskade alltid ett syskonpar. Dessa bedrev incest, vanligt och till och med rekommenderat, och när tiden var inne för förlossning satte sig den kvinnliga Faraonen på sin födelsestol. Där skulle hon framföda sitt barn under tiden hon höll hov och förde  lärda samtal med överstepräster som satt i rummet och övervakade födseln av den blivande Faraon. Det var viktigt att kvinnan inte visade, ens med en min, något tecken på smärta. Det vore inte värdigt en blivande Farao att födas under skrik och plåga.                                                                                                                                       Kejsarsnitt praktiserades första gången i antikens Rom. Där hade en lag instiftats innebärande att en gravid kvinna som dog under framfödandet skulle snittas så att fostret kunde tas ut innan begravningen. I Sverige gjordes det första kejsarsnittet i slutet av 1700-talet, kvinnan dog dessvärre efter tre dagar. Det där med födelsesits eller en den särskilda stolen frångick man så småningom, det var bättre att föda på huk, men hur kunde man stå på det sättet i flera timmar, kanske ett dygn?  Det var inte bättre förr.