Hur överleva i nätdejtingdjungeln?!

Näe jag vet :( 

Jag blev bara lite sugen på att debattera lite allvarliga ämnen, Planen var att dra igång en feminist debatt sedan byta sida när diskussionen kom igång, Men ni bara svalde och log så det gick ju inget bra ;) 

Någon som hört nåt från Legacy?

Akta dig för den vägen!!! Jag råkade komma där en gång på krogen, det slutade med att jag fick gå på dejt med en stakars ihopsyd kvinna från Somalia har jag för mig.

Jo den här rabiata feministen som jag av någon lustig anledning började prata med på krogen i Sthlm, jobbade med att flyktingmottagning eller något, på någon vänster ballade diskussionen ur fullständigt så att för behålla min heder fick jag gå på denna dejt. Det blev inte mycket sagt på dejten då språkförbistringen var total. 

Hm hade nästan förträngt detta  

Personligen hade jag inte brytt mig om min heder i detta fall om jag skulle vara är uppriktig.

Och ja det gick toppen att träffa hans familj! De var brorsor och farfar och brorsors flickvänner och pappa och allt, jag blev fett godkänd

Hah, nej det fanns ingen från mig. Sorry 'bout that :)

Jag har följt er litet på avstånd under ett tag (litet till och från) så jag hoppade bryskt in utan att presentera mig alls. 39 år bör jag numera vara och har varit lycklig singel i snart tre år. Två barn bor hos mig varannan vecka och min relation till mitt ex är precis lika bra nu som innan separationen (nej, ingen ironi där för vi har alltid arbetat bra ihop - det var det där andra som fattades).

Jag hänger litet slött på HP men är inte allt för aktiv där eftersom jag inte har allt för mycket emot att vara singel just nu. Kanske söker jag det omöjliga ty det är den "äkta kärleken" jag vill åt. Inte fler one night stands eller friends with benefits (det kan man ju lösa med ett krogragg litet då och då) så mina krav blir lätt rätt höga då.

Från den vackra västkusten är jag med! :)

/J *tar nu emot den enorma frågefloden ;) *

Du kan ju börja med ifall du är man eller kvinna :-P

Det är säkert mitt fel.

Tacktack :)

Jag förstår nog inte riktigt hur du resonerar med balansgången där. Jag menar, det är i förstadie till ett förhållande det vi talar om. Är det inte där vi upptäcker om vi alls fungerar ihop? Om vi tar skräckexemplet med att en person inte längre "får" umgås med vänner av det motsatta könet är det ju en given dealbreaker för de flesta av oss oavsett hur vi känner för personen i fråga.

För mig känns det som om det är bättre att ingen av oss "backar" eller ändrar på oss utan förblir sanna inför oss själva och vår potentiella partner för om detta inte görs ser jag en risk i att hela förhållandet ändå går åt fanders men då med ytterligare tid som försummats. (detta resonemang från mitt håll som sökare av det som inte tar slut förrän döden skiljer oss åt ;)  )