Hur överleva i nätdejtingdjungeln?!
Hmm, början inse så smått att jag är rätt svår... Om en kille i början är märkbart intresserad och alltför tillgänglig då tröttnar jag fortare än kvickt. Men om det är tvärtom och han visar ett litet men svagt intresse och är lite svår, ja då blir jag intresserad kanske just för att jag inte har någon kontroll över vad som sker. Och då önskar jag att de istället var lite mer icke svåra. Som min kära vän sa idag, hur de än gör så gör de fel.
Känns som att jag har en del att tänka på och fundera över varför det blir sådär.


EH: jag tror faktiskt inte att jag håller med dig, inte fullt ut iaf. En genomgående trend i mitt liv är att jag vill ha saker att bita i, är det för lugnt och lätt på jobbet ja då byter jag till ett där jag får kämpa mer samma gäller killar. Jag har en bra självkänsla och vet mitt värde för det behöver jag ingen kille och inte boostar det mitt ego heller att få någon på fall. Jag är ingen person som söker bekräftelse. Jag bara tröttnar fort om jag får som jag vill.
Dottern kollar Arthur & Minimojjerna på DVD och Pappa Ernst sitter i soffan o slösurfar 

