Hur överleva i nätdejtingdjungeln?!

Först trodde jag att jag var en kille, men sen fick jag höra i många år att jag var väldigt omanlig. Men det känns som jag är på väg tillbaka till det manliga igen. Bra att veta nu innan jag slänger in min annons på hp

Vad lätt det är att ge råd till er. Själv har jag varit orolig i magen i över en vecka nu inför mitt kommande dejtande. Totalt ringrostig när det gäller kvinnor. Kommer någon att svara? Kommer de att tacka nej när de ser mina bilder? Kan jag klara av att säga nej tack till de som inte passar mig? Fy fan...

Jag tänkte precis som du.

Mailade i tre veckor ca med en kille på HP. 
La till varandra på msn efter 2 veckor kanske och någon/några dagar senare hördes vi på tfn. "Klickade" lika bra över tfn som via mailen och jag var skitnervös för att träffa honom igår. För jag skulle (precis som du) sakna han (och hans mail osv) om vi nu inte skulle klicka i verkligheten. 

Jag SKAKADE på riktigt (han såg det också, smått pinsamt..!!) när vi sågs. Men gud vilken lyckad dejt det blev. Kommer bli fler, för han kände likadant, och det känns sååååå bra. Får fjärilar i magen bara jag tänker på han! Hoppas det är han varje gång jag får ett sms osv.

Slutsatsen är alltså att det blev sååå mycket bättre än mailen, så det är värt risken (tycker jag!)  

Jag känner likadant med min flirt. Det har jag sagt till honom också. Jag skulle bli väldigt besviken om personkemin inte stämmer när vi väl ses :(

Hjälp, vad läskigt det här är.

Spännande att läsa hur det går för er alla. Själv är jag verkligen nybörjare på detta. Har registrerat mig på HP för bara två dagar sen. Och blev samma dag kontaktad av en kille som verkar fantastisk. Vi verkar ha samma knasiga humor, och jag sitter och fnissar och blir alldeles pirrig och varm när han skriver till mig, redan.  Och jag blir samtidigt livrädd. Vet inte varför, tror jag är lite överväldigad över de känslor han på bara två dagar triggat igång hos mig, och som många av er skriver, rädd för att det inte alls kommer bli så i verkligheten. Fast egentligen så är jag kanske mest rädd för att det faktiskt ska vara så känslostormande när vi faktiskt träffas. Att alla dom känslorna faktiskt kommer fram på riktigt. Är jag redo? Klarar jag av det?

Personen i fråga vill gärna träffas, nu. Jag har sagt att han måste ge mig några dagar, vilket han också gör. Även om han allra helst vill han bara svänga förbi mitt jobb med sin motrocykel och kidnappa mig. För en romantiktörstande småbarnsmamma som inte haft det pirrigt på flera år så tar han mig ju med storm. Sen kan jag inte låta bli att undra om han är på riktigt, eller om han kör några knep för att fånga in mig för att sen gå vidare till nästa.

Har ganska nyligen lämnat en 15 årig relation som var långtifrån varm och känslosam, ganska kallt faktiskt. En relation där jag succesivt tryckt undan mina känslor då jag inte fått gehör eller respons. Så det känns lite som när man var 17 och ska gå på sin allra första date, och som om jag är bambi på hal is. Har ingen aning om hur jag ska bete mig. Speciellt inte när jag träffar en riktig man, som dessutom verkar vara kärleksfull och känslosam... hjälp vad läskigt. Men väldigt spännande.

Jag såg framför mig att jag skulle registrera mig och att jag skulle få ett par veckor på mig innan det dök upp någon lite halvintressant som jag kunde "öva" på (missförstå mig rätt). Så jag är helt överumplad över detta. Äh, antar att det bara är att följa med och se vad som händer. Fortsätter att läsa om era erfarenheter, och kom gärna med lite peppande goda råd till en nybörjare som mig. 

Jag har varit borta från tråden ett tag, men nu har jag verkligen något jag behöver era råd och åsikter om.

Jag var ute på en ö i skärgården tillsammans med ett gäng på ca 170 andra singlar. Jag hade det jättetrevligt och på kvällen började jag prata med en kille som jag spanat in redan lite tidigare på dagen. Han ville bjuda på vin ombord på sin båt och det lät ju trevligt. Jag snabbspolar här och nämner inte mer än min låga moral och att jag inte utnyttjade min tänkta sovplats i en stuga på andra sidan ön. Vi åt frukost och började sen diskutera när vi skulle hem. Jag såg att min båt gick först om två timmar, han var tvungen att åka ganska omedelbart för att inte drabbas för mycket av dåligt väder. Det var ju inte kul att sitta själv och jag trivdes med den här killen så jag frågade om jag kunde hänga på honom. Det var visserligen en lång omväg för mig men det skulle ta ungefär samma tid att ta sig hem ändå eftersom min båt ínte skulle komma förrän om två timmar. Och vist fick jag följa med. Han lovar tom att skjutsa mig till en T-banestation sen. Trevlig båtfärd som blev rolig också eftersom vi verkar tänka så lika och har samma humor.

Vid Dalarö undrar han om jag är hungrig och om vi kanske ska käka där, men vi bestämmer oss för att åka vidare. Lägger till i hemmahamn och mat kommer på tapeten igen. Vi kommer fram till att en Pizzahut blir bra. Vi tänkte först äta där, men på hans förslag så hamnar vi hemma hos honom istället. Vi äter mat, han visar hela sitt hus och föreslår sen en bastu. Klart jag hänger på. Bastu hör ihop med en öl och sen efteråt tog han fram vin och kex. Nu har väl både han och jag insett att det där med att åka hem är kört. Så vi får fortätta att prata om allt mellan himmel och jord, våra barn, var vi båda bor och varför, jobb, alllmänt trams, titta på TV och sitta nära i soffan.  

I morse var det inte så lätt att komma iväg heller. Jag försöker ta upp det några gånger men samtalet vandrar vidare till annat varenda gång. Sen vid ca 13 så skjutsar han mig till T-banan. Vi säger hej då vi hörs (inget byte av telefonnummer).

Sen var jag inne på hans sida på dejtingsidan som ordnat grejen vi var på. Jag anade att han var yngre, men det visade sig att han var 10 år yngre. Han söker å andra sidan kvinnor upp till 48, så jag klarar den gränsen med fyra år. Sen skrev jag lite trams och tack för skjutsen.
 Efter det såg jag att han skulle ut på en båtgrej igen nästa helg. En aktivitet som jag också anmält mig till men inte lyckats fixa sovplats till. Så vad gör jag? Skriver ett till meddelande och frågar om han står ut med att ha mig på båten även nästa helg. Sen skriver jag ett meddelande till och ber honom meddela mig ifall det fungerar via min mobil istället.

Så... Är jag för på nu? Jag menar tillbringar man 1½ dygn med någon om man inte är intresserad? Om man bara vill ha en quickfix så skulle man väl sparka ut människan lite tidigare. Jag får liksom dubbla budskap känns det som. Han tog inte tag i mina trådar om att åka därifrån och det var hans idé med bastu och ost+vin. Men han bad inte heller om telefonnummer eller frågade om vi skulle träffas igen. (Men det gjorde ju inte jag eller.)

Var det för tidigt att fråga om sovplats nästa helg och var jag för påflugen med tre meddelanden och telefonnummer? Men det bara blev så liksom.  Jag pendlar mellan att tro att han är lite blyg/försiktig med att våga ta första initiativ eller om han inte vet hur han ska bli av med mig.

Hjälp?      
 

Vet du vad jag spontant tänker? Att du ska skita totalt i vad du gjort nu. För du har gett honom svart på vitt att du är intresserad av en fortsättning. Är han det tar han kontakt. Är han inte det så hör han inte av sig. Och då vet du det inom närmsta dygnen. Kanon!!!

Impad av dig som struntar i att spela spel. Duktig tjej!!! Önskar fler skulle våga vara lika tuff som du.

Tack. Bara jag inte skrämmer iväg honom.   Kändes ju bara spontant så bra. Det kändes ju som att han förhalade avskedet minst lika mycket som jag. Eller så har jag misstagit mig. Jag har aldrig haft en 1½-dygnsdejt någon gång, så jag vet inte vad man ska tro eller tycka.
Det är väl bra antar jag att man kan se om meddelandet är läst eller inte av mottagaren på den där sajten. Men om han inte är intresserad så klarar jag inte av att åka med ut på den där båtgrejen i helgen med någon annan båt och bara låtsas som ingenting. 

Ja, om du hade skickat TJUGO meddelanden hade du kanske lyckats skrämma iväg honom, men nu? Allt du har gjort är ju att visa att duär intresserad av en fortsättning. Jag instämmer i föregående talare helt och hållet

Tack. Känns som att jag går på äggskal på något vis, men de tre meddelanden var inte direkt "tårta på tårta" eller tjat om att han skulle höra av sig. Men jag ska försöka vara positiv tills jag vet annat.

Nej, du är inte för på. Hejja dig vill jag säga! Låter som att ni hade det väldigt trevligt och om du nu mot all förmodan skulle ha misstagit dig så är det inte hela världen. Du har inte gjort bort dig. Värre hade det varit om du hade skickat 37 mail varav det sista innehöll ord som ÄLSKAR, SNÄLLA, BER o.s.v. ;)