HäxanSurtant skrev 2011-08-28 20:12:22 följande:
Jag tror man liksom måste nå den insikten på nått sätt, att de inte skall få styra ens liv, att de inte alls har rätten att krossa så mkt för en. Hur man når dit och om man når dit är nog väldigt individuellt.
Förstår ditt tänk om ögonen, jag klarade inte blonda, långa, smala män med blå ögon, fick fan frossa i hela kroppen ända till jag mötte dotterns pappa, så för mig var det där en bra erfarenhet på många sätt, en blondie som krossade mig och en annan blond som hjälpte mig ta steget över det
Men jag dras liksom inte till långa, blonda män med blå blick om man säger så
Nej, precis. Jag kom till den punkten där jag inte orkade mer. Jag orkade inte hata. Jag började hata mig själv för all hat jag bar inom mig själv. Sen hade jag fått nog. Jag hade fått nog av att låta minnena förstöra så mycket för mig. Låta minnena påverka mitt liv. Det som hjälpte mig var initiationscremoniet. Det var så vackert, rogivande och magiskt på alla sätt och viss. Att börja ta upp min religion, börja be och hedra mina förfädrar har hjälpt mig mycket.
Jag har kompisar som har bruna ögon men det är liksom killar jag har umgås med under en långt tid men nej, jag dras heller inte till mörkhåriga med mörka ögon.
