Trash-tråden

Lite komiskt för jag tänkte just fråga om någon ville ha min byracka gratis i några veckor, iaf 3 tills hon löpt klart och äcklad sig färdigt

Det är jobbigt med hund och små jag vet, jag hade hund innan som jag tog bort strax innan jag blev gravid, då kastade min mormor in sin hund till mig med motiveringen att jag ändå skulle ärva byrackan om tant dog och nu fick jag mitt arv tidigare, tack för den! Nu snackar vi totalt ouppfostrad tanthund här, jag hade graviditeten på mig att få henne att uppföra sig som en hund, det gick! Skam den som ger sig.. Så kom mini då och allt var väl, faktiskt det fungerade ganska fint mkt pga att hunden var liten och vi kunde träna mkt hemma osv. Sen dog min kusin för 2 år sen, precis idag är det 2 år sen *min bror* Nå iaf han hade en rottis som hamnade hos hans storasyrra men de har ingen erfarenhet av hundar, de frågade mig om jag ville ha henne och för mig är hon sista länken till min kusin. Hon bor här, jag ångrar mig ofta, men kan bara inte göra mig av med henne. Också denna hund var helt utan fostran, dock lugn och fin i lynnet, men hade aldrig gått i koppel osv. Nu kan hon det men hon är låångt ifrån perfekt och jag hinner inte som jag önskar. Dock är hon som så bra här hemma, alltid lugn, det är ute när vi möter andra tikar som det går helvete hej och hon låter som en best from hell rent ut sagt!

Jag har en skitkväll idag, egentligen vill jag försöka supa mig kalasfull, gråta som ett jävla barn och lyssna på damien rice- 9 crimes 700 gånger, dansa till sofie B hawking och minnas min och kusinens barndom och ungdom och allt och bara få ha sorg. Men det går inte, jag får alltid hålla tillbaka den, för jag kan inte rasa, har inte råd att rasa, för det finns ingen som kan ta liten så jag får deppa ihop.

Så här sitter jag liksom

Armenier från Armenien. Många kom i början av 1900 talet som flyktingar.....då turkar och ryssar gav sig på dem.

Många har smält in totalt efter några generationer medan andra bibehåller sin identitet. Min kompis pappa vr armenier, såg verkligen ut som en, mkt mörk och den berömda kraftiga näsan...haha
han påstods vara aktiv som armenier och när turkiska dignitärer vistades i staden eller i närheten hämtade polisen honom och han fick bo på hotell på annan ort under bevakning. Han var mkt trevlig men det gällde att inte bråka med honom. Min kompis var hans dotter. En kompis till mig förlovade sig med henne...när de började bråka så kom pappan till deras bostad och gav honom 10 min att ta sina saker och bara försvinna....an offer he could not refuse haha...så var det med min tjejkompis med armeniska föräldrar...hon var aldrig min flickvän (som tur var) fast henness föräldrar hade nog tyckt om det....lite speciellt med andra ord!

Åh, det där var tugnt.

Om det är till någon tröst så har jag sorg också. Det har jag haft i många många år över min kusin. Kommer aldrig bli kvitt gråten som har fastnat i halsgropen och som vägrar släppa taget om mig. Enda gången jag riktig grät ut var nu i somras när jag besökte hans grav. Åh, fan. Nu börjar jag gråta.

Äter gärna gröna ärtor och sprättar och äter, gillar bara inte varma kokta gröna ärtor, men färska är något at det godaste som finns, det är godis!

Skickar kramar till er, sköna kvinnor!
Gråta är bra och hälsosamt, men glöm aldrig glädjen, alla underbara människor och era underbara barn!!!

Glädje och sorg gör livet vackert    

Ja klart de är trist att äta själv. Innan när jag var sambo i 4 år så lagade han mest mat, jag agade bara någon gång ibland. Sen gick mitt mentala liv sakta utför, är absolut mkt bättre idag, men jag gick krasch boom i väggen, inget fungerade alls, något jag aldrig trodde skulle hända mig, sånt där använde bara folk som en ursäkt bla bla, japp jag var fördömande som få, för jag visste inget annat. Idag vet jag bättre och kan med lätthet säga att jag är sjukt mkt ödmjukare som människa inför andras fel och brister och mående, innan var jag mer att va fan lipa du i tre dagar sen är det dags att rycka upp sig upp och hoppa för fan!

Du är rar du, men jag är faktiskt tjock, jag har dock inte särskilt ont av det. När jag var ung så hade jag sånna ätstörningar att jag vägde 47-52 och jag mådde kasst och nej jag är hellre som nu lite tjock men mår bättre och är med nöjd med mig själv som människa, än att se ut sådär och må kasst.

Måste vara jobbig som fan att vara så rädd för att gå upp, alltså jag menar det måste styra en del i huvudet och driva en till vansinne ibland Jag mådde bäst som gravid, enda gången jag skött in mat och ätit som man bör och nyttigt som tusan. Gick upp 12 kg från den dag jag skrevs in till den dagen hon föddes, när Freja var 2½ vecka så var alla kg borta förutom ett, men det försvann strax.

Hehe, du skulle testat gränserna. 

Nej, jag lämnar er för ikväll.


">

Ja det är tung, extra tung denna månad, hans födelsedag och döds dag, han fick vara 29 i 10 dagar. Vi är födda samma år, gick i förskolan och skolan ihop till vi var 12, då fick min familj fly och fick hemlig identitet. Men vi sågs nästan varje helg och han var mer bror än kusin.

Hans mamma dog i okt 06 av en läkar miss, de ligger i en familjegrav, jag har aldrig besökt den och jag kommer nog aldrig göra det, för min ena pedofil ligger i samma grav, så jag tror inte jag kan, jag liksom bara kan inte Fast jag vill så det gör ont inom mig att min vackra familj ligger ihop med denna fula man är för mig helt obegripligt! När min mormor dör så skall jag föreslå för min släkt att vi flyttar på dom, att de går en egen gemensam grav, om det är genomförbart vill säga.

Moster dog okt 06 och min morbror hittade vi död på påsk afton 07, samtidigt blev jag gravid och när man börjar repa sig efter dödsfallen och njuta av att vara mamma och allt börjar flyta så dör min kusin, mattan bara rycktes bort och världen liksom försvann.

Tack
Det har du alldeles rätt i Man skall inte glömma allt det goda och fina man har och som man fick, det är lika viktigt som att sörja. Tårar rensar!